Undersköterskan Rickard drabbades av en hjärntumör

Stor som en jätteräka. Eller ett litet ägg.

Klumpen mätte tre gånger fyra gånger två och en halv centimeter och hade bosatt sig i Rickard Wilanders hjärna. Den parkerade sig plågsamt nära det som kallas rörelsecentrum, vilket betydde att Rickard kunde bli förlamad i hela höger sida vid en operation.

Tumören, som gjort sig väl hemmastad, var ordentlig inkapslad. Förmodligen hade den vuxit i tysthet i bortåt femton år. Den gjorde inget väsen av sig. Inte förrän en natt i maj förra året.

Rickard hade jobbat kvällspasset som undersköterska på akutkliniken vid Karolinska sjukhuset i Solna och kom hem strax efter nio. Han mådde finfint och tänkte sova gott.

– Jag vaknade vid tvåtiden av att min hustru, Kicki, stod lutad över mig. Hon berättade att jag haft ett stort epileptiskt anfall, men att det var över.

Jag mådde jättebra och tyckte att det räckte om vi ringde vårdupplysningen. Där sa man åt Kicki att ta in mig till sjukhus direkt.

Rickard fick åka som patient till sjukhuset han arbetade på och undersöktes noggrant och röntgades. Tidigt på morgonen den 18 maj klev två neurologer in i hans rum och berättade att Rickard hade cellförändringar i vänster tinning.

– De såg så ledsna ut att jag var tvungen att skoja. Kommer jag att tappa håret nu? Hur ska vi hantera det, frågade jag och strök mig över hjässan. Det var inte mycket hår på den då heller!

– Sen blev jag allvarlig och förklarade att jag tål saker, så länge det är ärligt och rätt. Säg vad ni vill, öppna dörren helt!

Kung på gymmet
Rickards yrkesliv har präglats av en passion för möten med människor. I jobben som säljare, väktare, inom kriminalvården, på äldreboende och sjukhus, har hans klarblå ögon alltid landat på människor, med ett genuint intresse.

– När jag tjänstgjorde på Hall, bland de riktiga busarna, var det lite sport att få dem att öppna upp. En av dem frågade mig om jag visste varför det aldrig blev bråk när jag jobbade helg. Jo, det är för att du lyssnar, sa han. Du lyssnar på riktigt.

Respekt och medmänsklighet har varit Rickards linje, här har mamma Ulla agerat förbild. Och genom livet har han ständigt satt upp mål för sig själv, målmedvetet kämpat sig fram.

Rickards privatliv handlar om hustrun Kicki, livskamrat sedan 1998, och barnen Felicia och Gabriel. Radhuset på Ekerö i Stockholm är ombonat och rymmer en kärleksfull familj, som fyller fritiden med sunda aktiviteter och gemenskap.

Aldrig har här funnit en ­tanke på att en pappa kan få cancer.

Inte en pappa, som är kung på gymmet, stor och stark, med en målsättning att bli ännu större och starkare.

– Gymmet är bättre än något tempel, förklarar Rickard. Han tränar fyra–fem gånger i veckan och trivs med det.

Svårt för barnen att förstå

Efter att ha sett sin makes nattliga krampanfall i sängen insåg Kicki tidigt allvaret.

– Jag blev realist, fokuserade på praktiska lösningar. Hur gör vi med bilen? Kan jag fortsätta plugga på högskolan? Rickard och jag bestämde oss för att skapa en tillvaro som var så normal som möjligt för barnen. De skulle fortsätta med sina aktiviteter. Själv sprang jag ensam i löpspåret i skogen med tårarna rinnande.

För barnen gungade världen. Det gör det när en pappa ser ledsen ut och säger att han har något som växer i huvudet och inte vet hur det kommer att gå.

– Jag fattade först inget. Men när jag berättade för kompisar och en lärare i skolan, slutade det med att jag sprang ut ur klassrummet och bara grät. Sen har jag velat vara stark för pappas skull och gått upp till mitt rum och gråtit ensam ibland, berättar Felicia.

Gabriel hade ingen koll alls på läget till att börja med. Men den 23 juni, dagen innan tumören skulle opereras bort ur hans pappas huvud gick allvaret in.

Pappa samlade familjen för att säga hej då, och då insåg Gabriel vad som stod på spel. Tänk om det blev ett hejdå för alltid? Aldrig krama pappa mer? När Rickard klev in i bilen på väg till sjukhuset låg Gabriel på sin säng och grät så han skakade.

Rickard såg ut genom fönstret med blanka ögon och tusen funderingar.

– Det är svårt att beskriva vad jag tänkte. Det kändes som om all trygghet försvann, säger Rickard.

Positiva besked
Familjen höll andan. Och operationen gick bra. Tumören skulle senare visa sig vara en ovanlig blandning av snälla och elaka celler. Efter 28 strålbehandlingar under fem veckor hade också en liten bit som kirurgen lämnat kvar försvunnit.

Läkarna uppmanade Rickard att ta det lugnt med träningen. Han gjorde precis tvärtom.

– Jag behöver fysisk aktivitet för att få mental vila. Jag tränar minst fyra dagar i veckan, helst fem.

Glädjen i familjen är enorm. Det ser bra ut för pappa. En magnetröntgen i augusti gav ett positivt besked och nästa röntgen väntar i februari nästa år.

Men tillvaron kan också vara slitsam eftersom det aldrig mera kommer att finnas garantier för någonting.

– Vi har grälat väldigt mycket. Jag blir frustrerad över att Rickard är borta så mycket och tränar, säger Kicki.

Även Rickard har haft svårt att tygla känslorna.

– Jag kan bli fruktansvärt arg, härom dagen var det en tallrik som rök i golvet.

Makarna har tvingats vara vidöppna med sina känslor och åsikter, bråkat och försonats.

– Jag har blivit bättre på att tänka på mig själv. Gör roliga saker med kompisar, utan att få dåligt samvete, säger Kicki.

Lärdomarna är många.

– På jobbet uppmanar jag mina patienter att ha tålamod, ta en dag i taget och sätta upp enkla mål. Det har fungerat för mig som patient också. Jag har även lärt mig att våga be om hjälp och inte hålla någon utanför. Jag vill visa hur viktig omgivningen är som stöd, för den som ska ­hålla sig på en smal och tunn ”positivitetsstig”, förklarar Rickard.

Barnen har fått en stor dos livserfarenhet på gott och ont. De framhåller båda det goda.

– Man ska inte ta allt för givet utan vara glad för det man har. Allt kan ändras över en natt, säger Gabriel klokt.

Och Felicia fyller i.

– Att det kan ändras så fort är både skrämmande och skönt. För det betyder att ­också det som är dåligt kan förändras och bli mycket ­bättre.

Rickards hjärntumör fick världen att gunga också för Kicki samt barnen Felicia och Gabriel. Nu är de mer sammansvetsade än någonsin.

Artiklen är hämtad ur Hemmets Journal nr 52 2015.