Cornelia, 23, blev änka och mamma samtidigt

Treårige Alfons Dahlbom i Vetlanda har två pappor, en i himlen och en på jorden. Det är han väl medveten om.

– Ja, säger Christian Nero, Alfons styvpappa. När Alfons inte får sin vilja igenom påpekar han ofta att så här skulle pappa Linus i himlen minsann inte ha sagt.

– Men det kan jag ta med en klackspark, fortsätter Christian allvarligt.

Alfons mamma Cornelia ger sin sambo en kram.

– Du och Linus är lika, men kan ändå inte jämföras. Du är här och Linus är där uppe och håller ett vakande öga över oss alla tre.

– Det känns faktiskt så, medger Christian och ser lycklig ut när Alfons kryper upp i hans famn för att gosa en liten stund.

Christian är Cornelias nya kärlek och Alfons nya pappa. Treåringen är väl medveten om att han nu har två pappor, en i himlen och en på jorden.

På övervåningen i villan, i ett av rummen, hänger ett buddhistiskt citat inramat. Budskapet är enkelt och livsbejakande: Hur tufft det förflutna än har varit kan man alltid börja om. Och det är precis vad Cornelia har gjort.

Hon hade just börjat högstadiet i Huskvarna när hon fick veta att Linus Dahlbom, en kille i nian, var intresserad av henne. Då tyckte hon att Linus var för gammal, men två år senare sprang de på varandra igen.

– Linus som då arbetade som försäljare av mobiltelefoni blev glad. Efter en tid i hans etta fick vi en trerumslägenhet i Tenhult. Och så förstod jag att jag var gravid. Det var inget vi planerat, men det var väldigt välkommet.

Tumör i tungan
När Cornelia var i sjätte månaden klagade Linus över att han bitit sig själv i tungan. Cornelia tyckte först att det inte var så mycket att orda om. Vad var det i jämförelse med hennes graviditetsbesvär?

En läkare på länssjukhuset Ryhov försökte limma och sy Linus tunga, men det hjälpte inte. Den sprack upp. Då tog man en biopsi. Sedan kom chockbeskedet att Linus hade en tumör i tungan.

Varken Linus eller Cornelia visste så mycket om cancer men genast infann sig frågan: Skulle Linus dö nu? Förtvivlad slängde sig Cornelia i hans famn och skrek: “Vi ska ju ha barn!”

– I samma stund som jag kände hans kropp mot min förstod jag hur fruktansvärt rädd han var, berättar Cornelia.

Väntan på behandling var en ren tortyr. Sedan strålades Linus 26 gånger och fick svårt att äta. En operation i Linköping blev nödvändig och inför den sa läkarna att Linus kanske aldrig mer skulle kunna prata.

– Då spelade han in en film där han sa att han älskade mig, berättar Cornelia. Men tre dygn efter att 60 procent av tungan, hela munbotten och lymfkörtlarna avlägsnats upprepade han att han älskade mig. Jag trodde först att jag inbillade mig men då sa han det igen!

Den 17 mars 2012 hade Linus varit hemma i Tenhult några dagar. Då gick vattnet.

Linus med sonen Alfons. De fick nästan ett år tillsammans innan cancern tog Linus ifrån familjen.

– Linus mamma skjutsade oss till förlossningsavdelningen på Ryhov, berättar Cornelia. Smärtlindring frågade jag inte efter. Det var som om den fysiska smärtan gjorde mig gott. I själ och hjärta hade jag ju redan så fruktansvärt ont. Det kunde inte bli värre, trodde jag. Men jag hade fel.

Alfons andades inte vid födseln. Han var blå och livlös. Det var stor kris. Men en specialistläkare från Linköping råkade vara på plats. Efter sju eller åtta minuter fick hon igång den lille.

– Jag glömmer aldrig hur glad och lättad Linus var när han kom bärande på Alfons, säger Cornelia. “Det blev en pojke, en liten Alfons”, sa han och glädjetårarna strömmade utefter hans kinder. Den dagen hade vi verkligen änglavakt!

Tack vare specialistläkaren från Linköping klarade sig Alfons. Här är han med pappa Linus och mamma Cornelia.

Ett år som ett svart hål
De fick en tid av återhämtning, en lycklig tid då de hoppades att de trots allt var en familj som alla andra. Sedan visade cancern åter sitt fula ansikte. Man provade cellgifter och Cornelia blandade smoothies och kokade örter.

– Vårt hem var inte längre ett hem, konstaterar Cornelia. Det var ett sjukhus med droppställningar och sjukhuspersonal som sprang ut och in. Linus hoppades få uppleva ­Alfons ettårsdag, men han dog i min famn, på länssjukhuset den 2 februari 2013.

Den 17 mars 2013 firades Alfons ettårsdag med ballonger och serpentiner och tre tårtor som Cornelia hade bakat, precis så som Linus skulle ha önskat.

– Året efter Linus bortgång är som ett enda stort, svart hål för mig, säger Cornelia. Ännu ett halvår efter det ofattbara tvättade jag hans kläder i tron att han skulle komma tillbaka. Varje gång jag hörde någon i trappuppgången hajade jag till.

Det hade inte blivit någon ordentlig nattsömn för henne sedan Linus fått sitt cancerbesked. Med maten hade det också blivit lite si och så. En dag rasade Cornelia ihop. Med ambulans fördes hon till länssjukhuset. Som väl var hade Alfons och hon ett starkt stöd i Linus föräldrar och hennes egna.

Att bli änka innan Alfons ens fyllt 1 år var riktigt tufft för Cornelia, men idag har hon lyckats klättra upp ur sitt svarta hål.

Innan Linus dog sa han till Cornelia att han hoppades att hon skulle hitta en ny kille att leva med, någon som kunde axla hans papparoll. Och även om det var det sista som fanns i Cornelias tankar just då fanns det faktiskt någon som väntade i kulisserna.

– Cornelia var medlem på sociala nätverket Instagram på nätet, berättar Christian. Eftersom både hon och jag åt LCHF-kost började jag följa hennes liv via Instagram. Vi hade också lite mejlkontakt. Jag kom med några trevare som hon avvisade.

Christian förstod inte varför. Men när Cornelia på ettårsdagen av Linus bortgång skrev: “Aldrig utan dig, Linus, vi ses i Nangiala”, förstod han vad som hänt. Och drog öronen åt sig.

– Men då började jag bli intresserad, ler Cornelia.

Christian kom in i Cornelias liv och vann hennes hjärta. De lärde känna varandra via Instagram då båda var intresserade av LCHF-kost.

“Det är på riktigt!”
När Christian, som är egen företagare i åkeribranschen, hade en körning till Örebro frågade han om Cornelia och Alfons ville följa med.

– Alfons ögon lyste när han såg Christians lastbil, minns Cornelia. Och när vi stannade på ett matställe och Christian skar upp en korv åt Alfons vann Christian mitt hjärta.

– Och jag tänkte: “Det här är ju på riktigt!” utbrister Christian. Naturligtvis undrade jag om jag som levt ensam hela mitt liv var mogen ansvaret. Men när Alfons framåt sommaren kallade mig “pappa” tog jag det som ett godkännande. Jag förmodade att jag åtminstone gjort något rätt!

I augusti 2014 flyttade de ihop. Cornelia arbetar nu som administrativ handläggare på Höglandets arbetsförmedling och hon hoppas också kunna coacha människor i sorg framöver.

– Många drabbas liksom jag av koncentrationssvårigheter, lågt blodtryck, hjärtflimmer och panikångest efter en nära anhörigs bortgång, säger Cornelia. Jag är långtifrån den enda som brakat samman under det första året. Jag är övertygad om att samhället har mycket att vinna på ett förebyggande arbete på det här området.

Men då har Alfons fått nog av snack. Nu är det ut och leka som gäller. Och det har Cornelia ingenting emot.

– Jag har kommit så långt att jag unnar mig själv att vara lycklig, säger hon

Cornelia miste sin sambo Linus precis efter att de fått sonen Alfons. En tung period följde, men nu har Cornelia träffat nya kärleken Christian som ger henne och Alfons både glädje och trygghet.

Artikeln är hämtad ur Hemmets Journal nr 46 2015.