• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Nu ska ingen få mobba Jane Rose mer!

    Hela sitt sjuåriga liv har Jane Rose Amoro blivit mobbad för sin läppspalt. En enkel operation kan förändra hennes liv totalt och nu har hon chansen. Hemmets Journals Marita Nilsson träffade Jane Rose och hennes familj i Filippinerna där Operation Smile är på plats för att ge 750 barn en ny chans.

    Nu ska ingen få mobba Jane Rose mer!

    Jane Rose Amoro.

    Hon skriver sitt namn, om och om igen. Hela pappret fylls. Nio "Jane Rose Amoro" ryms på raderna och varje bokstav har fått uppmärksamhet. Den lilla handen som håller pennan gör sitt yttersta. Lärare i skolan berömmer ofta sjuåriga Jane Rose för hennes skrivstil. Den är mer än fin, den är utsökt! Jane Rose tycker om sitt namn.

    Pappa, Eutiguio Amoro, 51, sitter på golvet tätt intill sin dotter. Dagens hetta ligger kvar när eftermiddagen går mot sitt slut, luften är fylld av fukt. Vardagsbestyrens ljud i grannskapet hörs tydligt genom de tunna väggarna. Enkla måltider förbereds, någon spikar på sitt skjul. Barn leker medan en grupp tonåringar tränar en dans tillsammans och skrattar högt.

    Eutiguios ansikte är slitet och i blicken finns en sorg som aldrig försvinner. Livet har varit en orättvis kamp och prövningarna är långt ifrån slut. När han tänker på sin flickas framtid ligger skräcken nära. Men denna stund, när far och dotter sitter nära samman, kan en stolt glimt anas i hans ögon. För Jane Rose har skolans vackraste handstil.

    Hennes ögon är stora och uttrycksfulla. Hon är pappas flicka, säger inte mycket, men lyder alltid. Sen, så fort hon lämnar hemmet, finns den där, vaksamheten. Jane Rose lider av läppspalt, som märks som ett stort hack i läppen.

    Hon kan inte le, inte blåsa ut ett ljus, inte pussa sin mamma.

    Den övriga familjen kan drömma om en bättre morgondag, Men den som har Jane Roses utseende är dömd till ett livslångt utanförskap, med glåpord och stor risk för fysisk våld.

     

    Vill bli lärare
    Barn på Filippinerna som drabbats av läpp- och gomspalt eller andra missbildningar i ansiktet stöts bort. En del överges redan som nyfödda, hittas på soptippar och i parker.

    – Barnen retar henne i skolan. De skriker "bungi". Hon kommer hem till mig och gråter, berättar pappa Eutiguio.

    "Bungi" betyder klyfta och är ett väldigt fult öknamn. Jane Rose frågar varje dag sin far varför kamraterna i skolan säger "bungi" och inte hennes riktiga namn. Och hon försöker förklara för plågoandarna, att hon har ett fint namn som de kan använda. Alla andra i klassen heter ju något.

    Det händer att barn vill ha hennes hjälp med skriva. Hon säger alltid ja och gör sitt bästa. Några ögonblick känner hon sig värdefull.

    Ibland får Jane Rose vara med i lekarna. Men i nästa sekund vänder de andra ryggen åt, behandlar henne som luft och hon får gå åt sidan och titta på. Eller så börjar någon skrika "bungi" och andra faller in och kören fyller skolgården. Det kan vara den som hon senast hjälpte med läxan, som vrålar högst.

    Bild 1288036

    Barnen i det fattiga bostadsområdet leker och skojar. Men oftast får Jane Rose inte vara med. Hon är van att vara utanför.

    Det är vanligt att barn i Jane Roses situation stannar hemma från skolan för att komma ifrån trakasserierna. Men Jean Rose älskar att lära sig saker och är duktig. Hon fantiserar om att bli lärare när hon blir stor. Hon skulle stå framför klassen och lära sina elever skriva fint och vara noga med att säga namnen på alla.

    Så hon går varje dag till sin skola, trots att hon vet vad som väntar. Och Jane Rose tar plats i skolbänken med rak rygg. När hon kommer hem med "bungi" ringande i öronen sätter hon sig ner och skriver sitt namn.
    Jane Rose Amoro.

    För om det står på ett papper vet Jane Rose att det är på riktigt. Hon heter så. Mamma och pappa valde det. Trots att hon bara är sju år anar Jane Rose nog, att om man glömmer sitt namn och börjar tänka på sig som "bungi", kan man gå vilse i sig själv.

    Bild 1288037

    - Hon får beröm i skolan, säger en stolt pappa Eutigio. Dotterns handstil är mycket vacker, tycker både lärare och barn.

     

    Pengarna räcker inte
    Familjen Amoro-Manco bor i Lapu City strax utanför storstaden Cebu. Staden har fått sitt namn efter nationalhjälten Lapu Lapu. Här dödade han Ferdinand Magellan 1521.

    Familjen, som lever i en av de fattigaste delarna, nås aldrig av någon nationell strålglans. Hemmet är ett hopplock av olika bitar och material. Sju personer delar de få kvadratmetrarna, matbordet står utanför, under tak men utan väggar.

    Pappa Eutiguio är en tystlåten man, knapp med orden när vi samtalar. Efter hand blir meningarna flera, rösten får nyanser och känslor, då han summerar sina tankar via tolken.

    "A heart of a father is breaking to pieces". En pappas hjärta går i bitar.

    Hustrun Gellin Manco, 36, hade redan tre barn när de träffades och han välkomnade dem. Men hans styvbarn accepterar inte Jane Rose utan slår henne och säger att hon är ful. Hon springer till sin pappa och den gråten är värst. Inte ens i hemmet finns det lugn och ro.

    – Jag säger till dem på skarpen, men det hjälper inte. Jag blir arg, men aldrig har jag slagit. Jag tycker ändå att mina egna barn har mer rätt till mitt hus än hennes, säger han.

    De är två vuxna och fem barn. Jane Rose har en treårig lillebror som heter Jun Mark. Eutiguio sliter som sophämtare för att hålla familjen vid liv. Skammen skaver i rösten när han tillstår att han inte kan mätta barnen. Han jobbar 25 timmar i veckan och pengarna räcker inte till. De äter ris tre gånger om dagen. Sardiner om de har råd, en bit fisk eller någon gång kött.

     

     
     

    Jane Roses läpp tynger familjens liv ytterligare. Redan då hon föddes haglade frågor från grannar och okända och det har inte tagit slut.

    Varför ser hon ut så där? Vems är skulden? Vad gjorde ni för fel?

    Makarna har tålmodigt försäkrat att graviditeten var helt normal. Men fördomarna tycks ristade i sten och många handlar om övernaturlighet. Åt mamman något konstigt? Ramlade hon? Hade självaste djävulen ett finger med i spelet? Misstankarna gör ont och tar aldrig slut.

    Det finns föräldrar som tar avstånd från barn som föds med missbildningar. De sköter om dem fysiskt, men kramar inte och talar aldrig om kärlek. Jane Rose älskas lyckligtvis av både sin mamma och pappa.

    Eutiguio berättar om ögonblicket då han såg Jane Rose vid födseln. Hans förstfödda, hans lilla flicka, hans allt.

    – Det var en storm av olika känslor. Först en våg av sorg. Så stark. Jag tänkte, stackars, stackars barn. Men sekunden efter fylldes jag av en stor känsla av lycka. Varje barn är en gåva från Gud.

     

    "Ska de laga läppen?"
    Eutiguio fick tidigt veta att en organisation som heter Operation Smile gratis opererar fattiga barn med läpp- och gomspalt. Det var en bekant som berättade och Eutigio trodde först inte det var sant. Främmande människor från hela världen som jobbade utan att kräva lön? Tyngden över hans bröst lättade något när han fick veta att det stämde.

    Sen kom bakslagen. Han tog sig till sjukhuset två gånger med Jane Rose när Operation Smile kom till Cebu, först då hon var två år och sen när hon var fyra. Men båda gånger var Jane Rose lite förkyld och efter de minutiösa läkarundersökningarna fick de ett nej. Hemresan var tung som bly.

    Nu tar Eutiguio nya tag. Han har återigen fått veta att Operation Smile är på plats i Cebu och kanske, kanske kan det bli tredje gången gillt för Jane Rose.

    Organisationen planerar att operera 750 filippinska barn på drygt en vecka. Över 300 volontärer från ett tiotal länder har samlats i fem städer för att uppdraget ska kunna genomföras.

    Tidigt på morgonen, dagen efter vårt besök, ska Eutiguio och Jane Rose ge sig iväg till Adventist Hospital, där Operation Smile får låna de två översta våningarna. Hans arbetsgivare hjälper till med skjuts. Jane Rose är införstådd med planerna.

    – Ska de laga min läpp, pappa? har hon frågat.

    – Vi hoppas det, svarade Eutiguio.

    Mamma och syskonen måste vänta hemma. Alla grannarna vet vad som är på gång och frågorna är för en gång skull ställda med värme. När ska de iväg? Måtte det gå bra!

    Så börjar middagsförberedelserna denna heta eftermiddag, mamma Gellin sätter riset på kokning och Eutiguio går för att skölja av tallrikar en bit bort.

    Jane Rose dukar noggrant och hjälper sen lillebror med en flip-flop som ramlat av hans fot. Hon tar Jun Mark i handen och lyfter honom upp på stolen. De stora syskonen kallas in och äter ris och sardiner under tystnad.

    Ingen vet om Jane Rose väljs ut för operation, köerna brukar vara långa. Men har hon tur börjar snart ett nytt liv.
    Fattigdomen kommer att finnas kvar. Men hon kan möta den och kanske bekämpa den med ett ansikte som ingen hånar.

    Kanske kommer dagen då hon stolt står vid en kateder med egna elever framför sig. Kanske får hon en man att älska, egna barn och ett hem att känna sig trygg i.

    Då ska ingen någonsin mer skrika "bungi". För hon som skriver så vackert har ett riktigt namn.

    Jane Rose Amoro.

    Bild 1288038

     

     

    Artikeln är hämtad ur Hemmets Journal nr 43 2015.

    Nästa vecka
    Möt lille Joseph, ytterligare en "bungi", ett litet barn i Filippinerna som är utstött på grund av läpp- och gomspalt.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!