Wibeke blev lurad på sitt arv

Wibeke Fredells föräldrar var unga när Wibeke föddes. Men trots att Wibeke inte var planerad var hon ett älskat barn. Föräldrarna satsade allt på den lilla familjen, gifte sig och försökte leva ett vanligt familjeliv.

– Till slut gick det inte längre. Mina föräldrar skiljde sig när jag var fyra och därefter flyttade pappa till USA, berättar Wibeke.

Wibeke hörde inte något från sin pappa under uppväxten. Visserligen berättade hennes mamma då och då om honom, men någon kontakt hade de inte. Och där kunde berättelsen ha slutat, om inte Wibeke i vuxen ålder hade fått kontakt med honom.

Då, när Wibeke var 25, var hon mitt uppe i en strålande karriär som inköpare på H&M. Hon jobbade jämt och hon klättrade stadigt uppåt. Framtiden såg ljus ut och Wibeke hade en känsla av att “bara man vill tillräckligt mycket kan man lösa allt”.

– När mamma kontaktade honom och berättade att jag ville träffas kom han direkt över till Sverige. Det var stort. Vi lärde känna varandra på nytt, och det lustiga är att det visade sig att vi var extremt lika.

Ville ses på tu man hand
Wibeke kunde förlåta honom för att han varit frånvarande under hennes uppväxt och sakta men säkert skapade far och dotter en relation. Hennes pappa var också mitt uppe i sin karriär och älskade att arbeta.

– Min pappa var omgift och jag hade tre halvbröder. Det kändes fantastiskt roligt.

När Wibekes pappa åkte tillbaka till USA bestämde de sig för att fortsätta ha kontakt. Wibeke lärde känna pappans nya fru och sina halvbröder. Både Wibeke och hennes pappa reste mycket i jobbet men försökte ändå träffas så ofta det bara gick. Medan relationen utvecklades gifte Wibeke sig och fick egna barn.

– Vi träffades alltid alla tillsammans. Men en gång när jag var i New York med jobbet ville pappa bestämt att vi skulle ses på tu man hand. Det blev ett allvarligt möte, det var precis som om pappa visste att vi inte skulle ses mer.

Wibekes pappa antydde att han kände på sig att hans nya hustru skulle försöka ta hela arvet till sig och sönerna. Han berättade att han lagt undan tillgångar till Wibeke i ett bankfack, men att han visste att det skulle bli tjafs om det.

– När jag frågade varför han helt enkelt inte skrev ett testamente duckade han. Det var inte aktuellt, fick jag veta. Istället fick jag veta att jag skulle säga till hans fru att vi haft den här konversationen, säger Wibeke som lät saken bero.

Sårad och chockad
Hennes pappa var konflikträdd och att ta upp saken med hustrun skulle förmodligen innebära en hel del gräl. Dessutom kände hon till sina rättigheter som särkullbarn. Det var med andra ord ingen fara.

Det var sista gången hon pratade med sin pappa. Men när hon fick besked om att han dött berättade hon inte för pappans nya fru att hon och pappan redan pratat om arvet.

– Han hade ju precis dött. Jag var självklart ledsen och visste ju att de förmodligen var i chock. Att då börja prata arv hade varit både osmakligt och direkt opassande. Dessutom var det ju min pappa som dött. Det var snarare det jag tänkte på än att jag eventuellt skulle få vara med och dela på pengar.

Wibeke är saklig och bestämd när hon berättar. Ändå är hon lågmäld och försöker lämna känslorna utanför. Det har gått mer än tio år, och hon har gått igenom förloppet många gånger.

– Omedelbart efter att han dött ringde jag flera gånger. Jag var ju en del av familjen och ville vara med och sörja. Men nästan direkt bad hans fru mig att sluta ringa, minns Wibeke, som blev både sårad och chockad.

Efter en tid övergick känslorna i ilska och hon bestämde sig för att ta upp samtalet som hon och fadern haft före hans död. Pappans fru svarade att det inte fanns något bankfack och Wibeke, som anade att det skulle bli bråk, kopplade in advokat.

– Det visade sig att pappa satt på en mindre förmögenhet. Men han var också skyldig skattemyndigheterna en stor del av förmögenheten.

Dubbelt sviken
Nu satte en lång och jobbig process igång. Wibeke hade som särkullbarn laglig rätt till sin del av arvet, det var ingen tvekan om det. Problemet var att nya frun hävdade att pengarna var slut och att det inte fanns några pengar till Wibeke, som alltså inte fick ett öre. Tvisten tog två och ett halvt år och till slut var det sant: Det fanns inte längre några pengar.

För Wibeke var det som om alla gamla känslor kom upp igen. Känslorna av övergivenhet hon haft som liten och vid sidan av sorgen och ilskan kände hon sig sviken på nytt.

– Jag var sviken av pappa, som inte tagit sitt ansvar och skrivit testamente, trots att han känt på sig att det skulle bli bråk. Och sviken av min nya familj, som jag trodde att jag kom överens med.

När Wibeke ska beskriva sina känslor för sin pappa idag är det dessa känslor som kommer upp först. Att han inte bara svek henne en gång, utan två. Men Wibeke har varit stark nog att inte vända känslorna inåt.

– Istället har jag svårt att respektera honom. Jag sörjde honom när jag var liten, kanske blev jag färdig där. Då trodde jag att det var fel på mig. Nu inser jag att det förmodligen var honom det var fel på. Och jag behöver inte längre vara orolig för att bli besviken på honom.

Wibeke har visserligen blivit lurad på en större mängd pengar, och även om detta naturligtvis känns orättvist, bestämde hon sig tidigt för att inte låta det påverka hennes liv.

I efterhand kan hon känna tröst i att hon gjort allt rätt.

– När jag sedan fick veta att jag var oönskad, då kontaktade jag advokat, men det hjälpte inte. Jag har sörjt färdigt, men kan ändå finna tröst i att jag inte har betett mig illa i det här. Det har hjälpt mig att gå vidare.

Hela artikeln finns att läsa i Hemmets Journal nr 33, 2015.