Sexårige Oscar håller hårt i pappas hand när de kommer vandrande längs vägen som leder upp till familjens hus i Helsingborg. Pappa håller basketbollen i sin ena hand och båda har ett nöjt leende på läpparna.
– Det ligger en skola med basketplan där borta, säger Rikard Thulin och pekar. Jag och Oscar brukar vara där och lira.
De har alltid varit tajta och pappa finns ofta med på såväl Oscars fotbollsträningar som simträningar. Men relationen mellan dem har blivit ännu starkare efter den stroke Rikard nyligen råkade ut för.
– Oscar räddade livet på mig, säger Rikard och hustrun Petra nickar instämmande.
– Tack vare Oscar har jag fått en tredje chans i livet, fortsätter Rikard och berättar att han fick en första stroke redan för tio år sedan.
– Jag skulle resa mig från tv-soffan och plötsligt blev jag illamående och mådde så dåligt att jag fick åka till vårdcentralen.
Det blev akuttransport till strokeenheten vid Universitetssjukhuset i Lund.
Läkarna räddade livhanken på Rikard, men det krävdes två månader på sjukhuset innan han skrevs ut och förstod att han fått en andra chans i livet.
Låg livlös
Han hade nyligen träffat sin blivande fru Petra och livet började om på nytt när barnen Saga och Oscar föddes. Från ett tidigare förhållande har Rikard barnen Alexandra och Emil.
– Jag hade fått mig en tankeställare och drog ned på arbetstempot. Allt kändes bra och jag funderade aldrig på att något sådant skulle hända igen.
Men det gjorde det, närmare bestämt en februarikväll för några månader sedan.
Rikard och Oscar kom hem och parkerade bilen när Rikard kom på att han hade ett ärende till en av grannarna som bor en bit bort.
– Jag följer med, sa Oscar blixtsnabbt.
Ärendet tog bara några minuter, sedan gick de hemåt igen. De började småspringa och Rikard tog täten.
– Nä, jag vill springa först, sa Oscar och passerade pappa.
– Ja, spring före du, sa Rikard och skrattade.
Men de hade inte hunnit många meter förrän det tog tvärstopp för Rikard.
– Allting runt mig försvann. Jag föll handlöst och landade på höger sida.
När Oscar vände sig om låg pappa livlös på den lilla grusgången mellan husen. Oscar försökte skaka liv i honom, men fick inget svar.
Hemma har de pratat om att man måste ringa efter hjälp om man ser någon som är sjuk eller skadad.
– Det är klart att jag blev rädd, men jag var tvungen att göra något, säger Oscar.
Han hade fortfarande några hundra meter att springa hem, och då var han tvungen att lämna pappa ensam på den undanskymda vägen.
Kritiskt tillstånd
Oscar funderade en kort sekund och kom på att pappa alltid har sin mobil i vänster jackficka. Han fick fram den, slog upp kontaktlistan och letade fram mammas nummer.
När Petra svarade var instruktionen kort och koncis.
– Pappa har trillat här nere på vägen, du måste komma meddetsamma, sa han och förklarade kort att de befann sig mellan några hus.
– Jag märkte direkt på hans röst att det var allvar. Men jag trodde att Rikard bara hade ramlat, säger Petra.
Oscar ställde sig där det var upplyst och viftade med korsade armar för att mamma och storasyster Saga, som följt med, skulle se honom.
– Det har jag lärt mig i simskolan, säger han.
Petra såg genast att det var något allvarligt och att det troligtvis var en ny stroke. Hon ringde omedelbart till 112. Ambulans var snabbt på plats och tog Rikard till akuten på Helsingborgs sjukhus.
Det var mycket kritiskt.
– Jag fick andningsuppehåll i ambulansen, men de fick igång andningen igen.
På akutmottagningen fick han snabb vård och läkarna röntgade honom. Petra och barnen följde efter och fick vänta i anhörigrummet.
– Man sitter där och väntar på ett besked som man hoppas ska vara bra, men som likaväl kan vara det man absolut inte vill höra. Jag var rädd för det senare, säger Petra.
Tårfylld glädje
Rikard kom till medvetande mitt under röntgen. När han slog upp ögonen såg han grön- och vitklädd personal runt omkring sig. Han kände sig mörbultad efter fallet på grusgången.
– ”Att jag är på ett sjukhus fattar jag, men vad gör jag här? Har jag blivit påkörd?” var mina första frågor. Sedan förklarade personalen vad som hänt, att jag fått en stroke, men haft turen att komma in i tid.
En stund senare gick läkaren ut till anhörigrummet och berättade att Rikard vaknat.
– Det var en lättnad att få det beskedet, säger Petra.
En stund senare kunde familjen få komma in till honom. Oscar kramade sin pappa hårt och länge.
– Det var ett tårfyllt ögonblick för hela familjen, väldigt mycket känslor kom fram när jag förstod vad som hänt och vad Oscar gjort för mig. I tid var skillnaden mellan liv och död kanske två minuter, säger Rikard och tänker på alla lyckliga omständigheter som spelade honom i händerna den här kvällen.
– Ta som exempel att Oscar valde att följa med mig bort till grannen när vi kom hem, i stället för att kila in och göra något som var mycket roligare. Sedan att han visar sådan handlingskraft och gör det enda rätta, ringa hem. Hade han drabbats av panik hade jag inte levt. Om han valt att springa hem i stället för att ringa hade det förmodligen tagit för lång tid och de minuterna var kanske livsavgörande.
Rikard fick stanna på sjukhuset i åtta dagar. Oscar och Saga var överlyckliga när deras pappa kom hem.
– Vem skulle annars baka de där god bullarna som du bakar? säger Oscar och kryper upp i pappas knä.
För Rikard återstod flera månader med rehabilitering och framför allt vila. Det positiva var att han kunde vara mycket med barnen och ta del av deras vardag.
– Jag känner stor stolthet över det min lilla kille gjorde för mig den där februarikvällen, säger Rikard och kramar om Oscar.
Artikeln är hämtad ur Hemmets Journal nr 32, 2015.
Strokedrabbad: Mitt liv är fantastiskt i dag!
Jag är djupt tacksam att jag fick hjälp så snabbt!
