Olas dotter, fru och mamma drabbades av cancer

Nära en halv miljon svenskar har någon gång fått en cancerdiagnos. Men cancer drabbar inte bara dem som har den i sin kropp. Allt för sällan talas det om de anhöriga – alla vi som står vid sidan om och mitt i vår egen oro och förtvivlan förväntas stötta de sjuka. Det är inte för inte som Ola Ringdahl kallar oss för “stödtrupper”.

Ola har rikligt med erfarenhet på området. Tre av de fyra viktigaste kvinnorna i hans liv har drabbats av cancer. Hösten 2002 dog hans 59-åriga mamma Mona i gyncancer. Sommaren 2008 drabbades hans äldsta dotter Stella, blott tio år gammal, av Hodgkins lymfom, cancer i lymfsystemet. Dessutom kämpade hans fru Therese i flera år med en ovanlig form av mjukdelscancer, som i oktober förra året tog hennes liv.

När Ola och Therese träffades sommaren 2008 trodde Therese att hennes cancer var botad. En benamputation året innan hade sänkt återfallsrisken rejält.

– Fem cancerfria veckor fick vi tillsammans innan min dotter Stellas diagnos kom. I det läget var det en väldig tur i oturen att Therese hade personlig erfarenhet av cancer. Hon var ett jättestort stöd för både Stella och mig, förklarar Ola.

Bara fyra månader efter avslutad behandling visade röntgenbilderna att Stellas cancer var tillbaka. Några veckor senare fick Therese samma besked gällande sin sjukdom. Ola satt i ett väntrum på Astrid Lindgrens barnsjukhus då hon ringde och berättade det för honom.

– Jag började skratta, som en stressreaktion. Alltihop kändes så fruktansvärt absurt och overkligt.

Gick upp i vikt
Att Ola skulle prioritera att i första hand finnas vid Stellas sida var en självklarhet för både honom och Therese.

– Therese var mogen nog att förstå att relationen till ett barn är starkare än mellan partners. Jag försökte finnas där för båda två så gott jag kunde, men Stella kom alltid i första rummet. Att ha ett barn med cancer är det otäckaste man kan vara med om.

– Stellas kropp svarade först inte ordentligt på behandlingen. Det ledde till att hon fick extra höga doser cytostatika följt av en benmärgstransplantation. Jag brottades hela tiden med en djup rädsla för att behandlingen inte skulle fungera.

Månaderna av ovisshet och stress hade en negativ inverkan på både kropp och själ.

– Jag gick upp mycket i vikt. Den psykiska anspänningen gjorde också att jag en kort period fick minnesluckor och tappade orden, vilket fick till följd att jag hade svårt att sköta mitt jobb som kommunikationskonsult. Det var en lättnad när jag efter en tid fick föräldrapenning och kunde koncentrera mig på att ta hand om Stella.

Stellas behandling visade sig i slutändan vara framgångsrik. I dag är hon friskförklarad och bär inga andra spår av sjukdomen än att hon är lite mognare än de flesta andra 17-åringar.

Schemalagda samtal
Thereses kamp mot cancern fortsatte däremot. Nya metastaser dök upp med jämna mellanrum, och till slut stod det klart att sjukdomen inte längre kunde botas. Länge gick det att hålla den i schack med hjälp av olika slags cytostatika och Olas och Thereses relation stärktes av vetskapen om att deras tid tillsammans var utmätt.

– Sjukdomen gav perspektiv på vad som är viktigt och inte viktigt. Rädslan för att behöva skiljas från den man älskar gör en väldigt tacksam för det man har i stunden. Små saker i vardagen kunde ge en livsförhöjande känsla – som när Therese hade en bra dag och vi kunde äta en god brunch och ta en promenad tillsammans i solskenet.

En bekant till Ola som är krishanteringsexpert inom Storstockholms brandförsvar hade berättat om hur man där har kontinuerliga uppföljningssamtal i samband med traumatiska händelser. Ola och Therese bestämde sig för att använda samma metod. En bestämd tid varje vecka satte de sig ned för att under en timme prata om sina tankar och känslor kring veckan som gått.

– Vi fick mycket bra sagt under de där samtalen. Innan dess hade vi haft olika metoder för att hantera allt det jobbiga. Jag ventilerade friskt mina känslor, medan Therese var mer återhållsam med att dela med sig av sina. Det skapade frustration från båda håll. Genom våra schemalagda samtal hittade vi ett gemensamt sätt att tackla situationen.

Tre av Olas närmaste fick cancer. Hans nyutkomna bok innehåller både konkreta råd och tips till anhöriga till cancerdrabbade, och förstås hans egna erfarenheter.

Vänner försvann
Som närstående är man i behov av stöd från personer utanför familjen. Vänner och bekanta är sällan så betydelsefulla som då man när man befinner sig i kris. Men de personer som man hade trott skulle ställa upp för en i ur och skur lever inte alltid upp till förväntningarna. Liksom andra i samma situation har Ola upptäckt sanningen i det gamla ordspråket “i nöden prövas vännen”.

– Många försvann ur mitt liv när jag behövde dem som mest – inte minst två nära killkompisar som jag uttryckligen bad om hjälp och stöd. Flera gånger har jag också sett hur bekanta bytt sida av gatan för att slippa stöta ihop med mig. Alla andra närstående till cancersjuka som jag har pratat med vittnar om samma övergivenhet.

Olas nyutkomna bok “Att stå bredvid cancer” innehåller såväl intervjuer med andra närstående som med personer som kommer i kontakt med anhöriga till cancerdrabbade i sitt yrke, konkreta tips och råd i olika situationer, och så givetvis Olas egna erfarenheter.

I boken finns bland annat ett öppenhjärtigt samtal mellan honom och hans fru Therese återgivet. Therese var pigg och arbetade heltid trots den tuffa cytostatikabehandlingen. Tanken var att hon skulle delta i marknadsföringen av boken. Men en månad efter att Ola lämnat in manuset till förlaget drabbades hon av hjärtsvikt och dog inom loppet av tre timmar.

– Vi hade levt i tron och förhoppningen att vi skulle få ytterligare två-tre år tillsammans, så det blev en chock att hon försvann så hastigt. Det har varit en jättesmärtsam tid sedan Therese gick bort, men mitt liv går vidare och jag känner ändå tillförsikt inför framtiden.

Hela artiklen hittar du i Hemmets Journal nr 29, 2015!