Personligt om Göran Hägglund
NAMN: Bo Göran Hägglund.
ÅLDER: 55 år.
FAMILJ: Gift med Karin som är lärare. Två söner, Anton, 25, och Felix, 23.
BOR: I Jönköping men spenderar det mesta av sin tid i Stockholm.
YRKE: Socialminister och ordförande för Kristdemokraterna. Har varit politiker större delen an sitt liv med kortare avbrott för arbete i bank- och försäkringsbranschen. Drömde som ung om att bli polis.
Som minister är Göran Hägglund utsatt för ständig granskning: “Jag kan knappt öppna munnen i tv utan att två statsvetare ska bedöma allt från mina formuleringar till min slips.”
Jönköping är inte mammas gata för Göran Hägglund men det är här och i närbelägna Bankeryd som han har haft sina bopålar sedan han flyttade hemifrån i slutet av 70-talet. Det innebär inte att det är här han spenderar lejonparten av sin tid.
– Måndag till fredag är det för det mesta Stockholm som gäller, helgerna blir det antingen hemma i Jönköping eller på resande fot någonstans i landet.
Säger Göran Hägglund utan den minsta bitterhet. Han lever det liv han vill och tycker att det fungerar bra.
– När jag är i Stockholm kan jag jobba all min vakna tid. Ingen sitter hemma och väntar på mig under sena arbetskvällar.
Men det är i Jönköping vi träffas, närmare bestämt på klassiska Konditori Lindström. Vi ska prata om vad det är som format honom till den han är idag.
Göran är det som numera kallas andra generationens invandrare. Föräldrarna kommer från den svenskspråkiga trakten av Vasa i Finland och flyttade över Bottenhavet på jakt efter arbete. Liksom många andra i samma ärende hamnade de i den då blomstrande svenska industrin, i deras fall Degerfors. Ett klassiskt svenskt brukssamhälle med en jättelik arbetsgivare i Järnverket som nästan alla var beroende av.
– När jag tänker på min barndoms köping tänker jag på den dagliga karavanen med mest män som cyklade med sina matpaket till Järnverket där de stämplade in för ännu en dag i industrin.
Trots att det var ett litet samhälle var det präglat av klasskillnader.
– På ena sidan vattnet låg det som kallades Samhället. Det uppfattades som lite finare. De flesta som var arbetare bodde på samma sida som vi, i Bruket. Det var en tydlig uppdelning.
Det fanns gott om jobb och gott om arbetskraftsinvandrare, något som Göran menar har präglat honom.
– Jag levde i en verklighet som gjorde det tydligt att vi alla är lika. Våra ambitioner, vår strävsamhet, vår humor – inget av det sitter i våra gener. Jag minns ingen främlingsfientlighet men kanske beror det på att det fanns nog med jobb åt alla.
Den som träffar Göran idag kanske förvånas över hur han beskriver sig själv som barn.
– Jag var otroligt blyg! Jag var nog ganska duktig på att läsa in läxor men alltför blyg för att våga räcka upp handen i klassen. Och om jag skulle redovisa något inför mina skolkamrater på torsdagen hade jag ont i magen redan på måndagen. Det var kämpigt…
Göran har inga egna minnen av sin biologiska mamma Linnea som dog när han bara var 3-4 år. Pappa Evert gifte ganska snart om sig och nya hustrun Elisabeth blev den som fungerade som mamma. Hemma fanns också storebror David och så småningom lillebror Gunnar.
– Det var ett tryggt och kärleksfullt hem. Ingen var partipolitiskt intresserad men de dagliga nyhetssändningarna från Ekot var heliga.
Som ung ville Göran bli polis, kanske för att det var den banan som storebror David valt. Men något kom emellan…
En dag 1979 anlände en ung Göran Hägglund till Jönköping för att tillträda en tjänst som ombudsman: “Den första jag träffadei Jönköping var Karin– nu har vi hållit ihop i 35 år.” Här tar de en svängom vid Nobelfesten i Stadshuset 2013.
Göran Hägglund: Jag ville bli polis precis som storebror
