• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Lisa Nilsson: Jag hade gett upp tanken på barn och familj...

    Efter en skilsmässa för drygt tio år sedan var Lisa Nilsson övertygad om att hon inte skulle hinna få några barn. Men livet ville annorlunda. Idag är hon lycklig tvåbarnsmamma och äldsta dottern har just börjat i skolan.

    Bild 1283312

    – Familjen är det absolut viktigaste i mitt liv just nu, säger Lisa Nilsson som ändå kan njuta av att komma iväg på jobb och ha egen tid.

     

    Tiden innan jag fick barn har varit lite som en törnrosasömn för mig, säger Lisa Nilsson. Jag har inte riktigt varit tvungen att se allvaret här på jorden. I stället har jag kunnat skydda mig i en bubbla, fly och skapa en enklare värld att vara i som är skönare, bättre och mindre.

    Hon ler svagt.

    – Nu kan jag inte värja mig alls. Allting kommer så nära, det är jättejobbigt. Jag har börjat inse att det är nu det gäller – föräldrar blir gamla, vänner får cancer. Samtidigt som jag ammar en bebis får jag ett samtal att nu ligger en vän inne på sjukhus och vi vet inte hur det ska gå. Då känner man verkligen att det är nu det gäller – för vi vet ingenting om framtiden.

    Vi sitter hemma hos Lisa Nilsson och Niklas Medin i Enskede och pratar. På vardagsrumsgolvet står en leksaksbondgård och på den gröna duken med stora vita prickar i köket har Lisa dukat upp nybryggt kaffe och nyköpta kanelbullar. Dörren står öppen till den prunkande trädgården som domineras av ett cox orange-träd som sambon, musikern och trädgårdsmästaren Niklas planterat och vårdar ömt.

    – Jag är en stilmedveten kulturbohem, säger Lisa med ett pärlande skratt. Det vill säga jag är medveten om stilen, men skiter i den!

     

    Bild 1283313 

    Ny cd

    Efter att ha blivit försenad av den oväntade ankomsten av andra dottern Irma, "hon kom som en bonus när vi nästan gett upp", och Lisas "livs roll" som bipolära tonårsmamman Diana i musikalen Next to normal på Stadsteatern i Stockholm är hennes nya cd Sånger om oss äntligen klar. Musikaliskt innehåller den allt från titellåtens Peter LeMarc-pop till Monica Zetterlund-influerad finjazz, klassisk Lisa Nilsson-pop och 1970-tals retro-jazzrock, inspirerad av pappa pianisten Gösta Nilssons gamla band Vildkaktus. Titellåten handlar om Lisas egen relation.

    – Jag ringde Peter LeMarc och frågade om han kunde hjälpa mig och Peter är som en personlig tränare för låtskrivare. Efter första dagen hade jag första raden och hela konceptet klart för mig. Verserna ska berätta om sådant vi inte vill avslöja för varandra när vi träffas på parmiddagar och refrängen ska säga "så här har vi det – fast ändå inte…"

    – Vi har två barn så det är det jag måste skriva om – att det är svårt att överleva, folk skiljer sig till höger och vänster och vad är det vi behöver? Jo, vi behöver tid för varandra – och vi behöver en kampsång som piggar upp.

     

    Sanningsbehov

    I sitt Sommar-program berättade Lisa om att hennes behov av sanning har haft ett högt pris, inte minst inom den egna familjekretsen.

    – Det finns hörnor jag fortfarande inte varit och krafsat i men jag kan tänka mig att bege mig dit också när den stunden kommer. Grunden till alltihop är att jag tycker så illa om att förställa mig själv. Jag har gjort det i perioder och tyckt att det varit väldigt jobbigt. Det är ett hårt jobb att upprätthålla en lögn, och att upprätthålla en lögn om vem man är offentligt är ett jättearbete. Det är oerhört jobbigt och otryggt – man kan när som helst bli avslöjad!

    Bild 1283314Nu finns det inga alternativ för henne längre.

    – Sanningen måste fram. Det är då jag är trygg – när alla vet vem jag är. Jag är trygg både på scenen och hemma om alla vet vem jag är – och fortfarande vill ha mig. Då känns det bra.

    Hon ler och smuttar på kaffet.

    – När jag ser tillbaka tror jag att jag flydde från allt det som kändes jobbigt.

    Hon lutar sig tillbaka och tar ny sats.

    – Den där tjejen är delvis helt annorlunda än jag är idag. Jag längtade efter att komma i kontakt med mig själv, men jag hade ingen aning om att det fanns något annat. Jag visste inte vad jag flydde ifrån, jag visste inte att jag hade en identitetskris – tvärtom. Utifrån tänker jag att all gråt var ett tecken på att något var fel, men jag hade ingen aning om att det pågick en identitetskris.

     

    Musikalisk frihet

    Efter skilsmässan från musikern Henrik Jansson gav Lisa upp tanken på barn och familj.

    – Absolut. Så var det. Vi hade barn på gång, men snuvades på det. Jag trodde det skulle bli svårt att hinna hitta en plattform där jag kunde känna att det var tryggt och bra att bli mamma. Jag fick vittring på min musikaliska frihet och det lockade också väldigt mycket.

    Hon reste till Brasilien i två omgångar, spelade in en skiva med brasilianska musiker och uppträdde tillsammans med flera av jazzvärldens stora, bland annat i Köpenhamn och Frankrike.

    – Jag kände mig lycklig och plötsligt var det inte lika viktigt med barn. Därför var det så roligt när vi fick barn för både Niklas och jag kände att vi hade fått ägna oss åt oss själva, fått lov att resa och upptäcka saker vi längtat efter. Jag hade varit i Brasilien och spelat med helt främmande människor och min sambo hade jobbat på äppelfarmer på Nya Zeeland och fått leva i biodynamiska samhällen.

    Hon skrattar.

    – Sedan kom Signe! Det tog inte lång tid – och vi kände båda, jäklar, var det så här man gjorde? Det är som vanligt – man tittar åt ett annat håll och då kommer kärleken! Det har ju alla sagt ända sedan skolgården…

     

    Bild 1283315

    Lisa Nilsson som gäst hos Niklas Strömstedt i musiktalkshowen Tack för musiken.

     

    Drömroll

    När Irma var två veckor gammal ringde Stadsteatern i Stockholm och erbjöd Lisa huvudrollen i Broadway-musikalen Next to normal.

    – Ett år senare började vi repetera. Det var rollen jag väntat på hur länge som helst – allt föll på plats. Alla bitarna på min kravlista fanns med – det är en intressant historia som berättar något väsentligt, det är en riktigt bra kvinnoroll och det är bra musik. Men det är klart att det var dubbelt att lämna ungarna och ändå var det en befrielse att veta att klockan halv sju drar jag. Då är det min tid – då får jag vara bland vuxna och vara kreativ.

    Rollen som bipolär tonårsmamma till Anna Hansson var minst sagt krävande.

    – Vi grät och grät och kunde inte ta oss igenom våra scener. Det skulle ut på toa, det skulle snytas, det skulle kramas och det skulle pratas om det privata – men till slut hade vi harvat oss igenom allt och kunde bli professionella och välja när tårarna skulle komma. Det gick faktiskt ända fram till sista föreställningen – då stod vi mitt emot varandra och sjöng oss igenom ett samtal som fick mig att tänka – gud, om jag ändå fått ha ett sådant samtal med min mamma! Och tänk om jag kan ha det med Signe en dag...

    Samtalet handlade om vad som är normalt och onormalt hos människan.

    – "Varför ska vi sträva efter det perfekta normala?", som tonårsdottern i pjäsen säger. Vad är det? Vi är så gott som normala – det får duga åt mig.

    Trots att det är fyra år mellan döttrarna kommer de bra överens.

    – Visst bråkar de, men de tar också hand om varandra. Jag tillhör dem som tycker det blev lättare med två barn. De har ju varandra och jag kan stå och laga en hel maträtt medan det pågår något i rummet bredvid som jag inte behöver ta del av.

    Direkt efter intervjun ska Lisa hämta sexåringen efter hennes andra inskolningsdag.

    – Det har varit mycket anspänning nu när hon slutat dagis och börjat i skolan. Hon har haft en allvarlig och djup insikt att nu är det över med dagis, nu måste jag bli lite mer stor. Det finns en sorg och en rädsla i det, men samtidigt också en förväntning – det är jättehäftigt att vara med om. Jag har varit minst lika spänd.

     

    Familjen viktigast

    Familjen är det absolut viktigaste i Lisas liv.

    – Jag får en nästan ångest när någon bara springer iväg – stressar iväg på flygresor eller jobb. Alla måste vara samlade och säga hej då! Vi måste ha sett varandra i ögonen och veta att vi är vänner när vi skiljs – att barnen känner sig sedda innan jag drar.

    Hon tystnar och tittar mig i ögonen.

    – Jag måste inse att det inte går att bli perfekt och felfri. Det går inte att bli en annan bara för att man får barn utan allting gammalt följer med. Det är jag som måste ta konsekvenserna om jag ställer till det med mitt humör – vilket jag gör. Jag kan inte lova att det inte händer igen för jag känner mig själv. Jag kan bara ge barnen redskap att handskas med det. Om man sticker hål på bubblan så går det ofta bra – nästan alla längtar ju efter försoning! Där hade han rätt, Jesus – man måste sträcka ut handen, vända andra kinden till, då kommer belöningarna som stora, ljumma vårregn!

     

    Lisa Nilsson om…

    …Gud

    "Jag förhåller mig till mycket på ett religiöst sätt. Jag är mer och mer medveten om miraklet, den omöjliga ekvationen som är vårt liv. Jag tror på Gud, men jag har ingenting med kyrkan att göra."

     

    ….döden

    "När man fött barn blir man så medveten om att det finns en transcendens i liv och död. Det här barnet måste ha kommit från någonstans – då är det för mig självklart att vi ska någonstans sedan också." 

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!