• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Det mest kärleksfulla någon gjort för mig är att ringa polisen

    Mannen var nykter alkoholist och hans ord blev en vändpunkt för Lotten. Hon kände en enorm smärta och tårarna rann. Det han sa var också hennes sanning. Hon måste förändra sitt liv.

    Bild 1288507

    Lotten var aldrig redös och ovårdad, hon skötte hygienen och utnyttjade sin verbala förmåga.

    – Alkoholister är inte bara gubbar på parkbänken. De finns i välbärgade områden, på bra arbetsplatser – överallt.

     

     

    Livet börjar vid 40. För Lotten Säfström, 47, är det ingen klyscha. Hon var bara åtta år när hon blev full första gången. Hon stal en halv flaska vin då familjens barnflicka låg i badet.

    Idag brinner Lotten för att sprida sitt budskap – vi måste våga tala om den osynliga alkoholismen! Den påverkar vardagen för miljoner människor i vårt land. Missbrukare, anhöriga, arbetskamrater.

    Lottens första bok heter Jag ville bara dansa. Den beskriver hennes liv de första 39 åren, med hemlöshet, langning, stölder och en dotter som placeras på barnhem. Den andra boken, Nu har dansen börjat, som just har just kommit ut, handlar om de senaste åren, ett nyktert liv i spåren av det gamla.

    – Jag känner en stor sorg när jag tänker på det liv jag levt. En stympad livscykel har varit min resa. Jag levde med vanföreställningar. Världen var för mig en ond plats där människor lurade varandra. Samtidigt var jag likadan. Jag deltog i en destruktiv konsumtion och jag gynnade de stora knarkkungarna. Men då tyckte jag alkoholen gjorde mig fri när jag satte upp mitt lilla tält vid vackra platser.

     

    Började bra

    Ändå började allt så bra.

    – Mina föräldrar hade alltid mitt bästa för ögonen, berättar Lotten.

    Pappa var ingenjör och mamman ett namn inom modeindustrin. Båda satsade på internationella karriärer, familjen flyttade ofta och bodde tidvis utomlands. Pengar var ingen bristvara, det fanns bilar och flera hem.

    Utåt sett verkade Lotten vara med i gemenskapen, men inuti var hon det inte. Hon kände tidigt ett utanförskap som hon inte kunde ta sig ur.

    Lottens föräldrar hade en liberal syn på alkohol. Hennes mamma fick under uppväxten ett glas rödvin varje morgon av sin mor, det ansågs bra för hälsan. Lotten och hennes två yngre syskon bjöds tidigt på vin till söndagsmiddagen.

    – Efter första klunken sa det klick i mig. Var jag påverkad kunde jag känna mig bekväm i samvaro med andra, upplevde en sorts samhörighet. Då kunde jag ta emot tröst. Urtypen av ett sunt barn känner tillhörighet med andra människor, medan jag fick en konstgjord, men snarlik, känsla av det genom ruset. I själv verket visste jag inte vad kärlek var.

    14 år gammal valde Lotten att lämna familjen, som då bodde i Saudiarabien. Hon flyttade till privatinternatet Grennaskolan och hade redan utvecklat ett missbruk. Lotten såg skollivet som ett paradis. Det fanns gott om fickpengar och de lokala krogarna brydde sig inte nämnvärt om legitimation.

    I första ring fick Lotten lämna privatskolan då hon ertappades med att sälja hasch till en annan elev. Hon började på gymnasiet i närbelägna Huskvarna och fick egen lägenhet. Snart hoppade hon av skolan och levde helt för alkoholen. Hon skulle nå botten innan livet vände igen.

     

    Dolda missbruket

    Vi träffas i Lottens lägenhet, på nionde våningen i hjärtat av Malmö. En magnifik utsikt genom fönstren visar Lund i fjärran, Turning Torso åt andra hållet och mängder med hustak. Lottens tolvåriga dotter har precis forslat sin cykel ut till hissen och gett sig iväg till skolan. Vi sätter oss i köket och jag säger att ingen människa kan se att Lotten missbrukat så många år. Tvärtom ser hon ut som en hälsokostannons. Då ler Lotten.

    – Fördomen sitter fortfarande djupt, att missbrukare bara finns som gubbar på en parkbänk. Vi måste tala om det dolda missbruket, det kan vara din granne eller arbetskamrat.

    Att vi låter fördomarna sitta fast kan hänga ihop med vårt gamla belöningssystem efter en arbetsvecka, det vi idag kallar fredagsmys.

    – Ett glas vin kan man väl unna sig efter väl förrättat värv. Något stärkande under västen, kallar man det också. En del klarar det, andra inte. Och de vars drickande slutar med katastrof och gråtande barn, har ofta en utmärkt förträngningsmekanism. Nästa fredag tänker man – ja, men en sup skadar väl inte! Den som sitter i soffan med familjen framför tv:n är väl inte alkoholist. Så är man där igen.

    Lotten menar bestämt att alkoholism är en sjukdom, ett handikapp, en känslomässig störning i relationer med andra människor. Känslan av utanförskap gjorde att Lotten sökte gemenskap med andra genom en kemisk produkt.

    – Att vårda mina relationer är en färskvara, om jag slutar med det hamnar jag återigen i en känsla av isolation. Då skulle jag förmodligen supa ihjäl mig, så jag är oerhört vaksam på det. Jag tänker vara nykter livet ut.

     

    Stölder och fyllor

    Ungdomsåren försvann med stölder och fyllor. Lotten var uppfinningsrik, stal böcker på ett antikvariat, suddade ut priserna och sålde på ett annat. I 20 år levde hon utan en egen bostad, emellanåt i andrahandslägenheter, men oftast på hotell, i bilar eller husvagnar.

    Hela tiden var hon mån om en hyfsad fasad. Lotten skötte sin hygien, klädde sig ordentligt, lyckades få tillfälliga jobb som komplement till stölder och langande.

    – Jag var salongsberusad i alla år. Det fanns inga vita dagar eller veckor. De gånger jag var för nersupen för att dricka tog jag till andra droger.

    Då Lotten var 35 blev hon mamma. Inte den kärleksfulla och beskyddande hon trott, utan en hänsynslös förälder som satte alkoholen i första rummet.

    – Det är oerhört kränkande för att barn, att en förälder sitter bredvid, men mentalt är långt, långt borta. Jag kunde sitta med andra och verka närvarande. Men i själva verket längtade jag bara efter nästa gång jag skulle få dricka i fred. Jag lovar, jag spelade bättre än någon på teaterhögskolan.

    Dottern var tre, och på promenad med sin mamma, när en vändpunkt kom. Den lilla sprang rakt ut i cykelbanan. Lotten kastade sig efter sin dotter och en förbipasserade märkte att hon var full. Det var en kvinna med barnvagn, som ringde polisen.

    – Idag inser jag att det är det mest kärleksfulla som någon gjort för mig och min dotter.

    Dottern placerades på barnhem och tillbringade sammanlagt 14 månader där. Lotten hamnade på ett behandlingshem och därifrån skjutsades hon en dag till ett tolvstegsmöte.

    – På mötet fanns en man som varit nykter alkoholist i 25 år. Han tittade på mig och sa med vänligt, men med eftertryck: "Det finns inga roliga fyllor kvar". Orden gick rakt in i mig. Smärtan var som en kniv och tårarna rann. För det han sa var också min sanning.

     

    Fick nog

    Mannens ord ville inte släppa. Den 11 mars 2006 vaknade Lotten vid halvsjutiden på morgonen. Hon var sliten, trött in i märgen och gav sig ut med regnkappan över pyjamasen för att köpa starköl på ett café på Möllevångstorget som sålde under disk. Plötsligt kände hon att hon fått nog, hon orkade inte dricka länge.

    – Det var nästan andligt, som en ingivelse. Så tomt mitt liv var. Var detta allt? Min egen mor var ledsen och trött för min skull. Mitt barn togs om hand av någon annan. Jag hade inga vänner kvar, säger hon.

    – Flera insikter drabbade mig. Jag hade inte roligt när jag var full. Jag hade inte haft roligt sedan jag var liten. En urmänsklig saknad efter riktiga relationer började växa inuti mig. Jag vände på klacken och bestämde mig för att gå på ett tolvstegsmöte, som började klockan nio. I väntan på att det skulle bli dags gick jag hem och stod och skakade i duschen.

    Det låter enkelt, men var så stort. Att plötsligt sluta dricka från en dag till en annan.

    – Men det var så jag måste göra. Jag har inte känt suget efter att dricka sedan dess. Så länge jag går på möten och medvetet vårdar mina relationer är det ingen fara. Man kan likna det vid en diabetiker som tar sitt insulin. Man bara gör det. Jag är övertygad om att det fungerar.

    Efter något års nykterhet berättade Lotten för sin familj.

    – Jag ber dem inte om förlåtelse, för det ställer krav på en insats från dem. Jag kan bara beskriva hur ledsen jag är och försöka gottgöra det med min nykterhet och min vilja att vårda relationer. Vi har bra kontakt idag.

    Att kärleken till flaskan gick först under så många år har Lotten och hennes tolvåring talat öppet om. Dottern har också fått stöd på andra håll för att bearbeta sin barndom. Idag trivs hon i skolan och har engagerat sig så helhjärtat i fritidsaktiviteter att Lotten fått strama åt schemat. Vila är viktigt och att ha lugna kvällar tillsammans hemma. På höstlovet ska Lotten föreläsa om sina erfarenheter i Dalarna, dottern reser med och de ska hälsa på Lottens pappa som bor där.

     

    Djupa sår

    Flickans integritet är viktig, därför vill Lotten inte att hennes namn och bild ska vara med i reportaget. Men som mamma inser hon att såren är djupa.

    – Jag minns när hon var fem år och på barnhemmet och jag var överlycklig för att jag skulle få träffa henne en hel dag. Jag hade släpat med mig ett helt dockskåp utöver alla presenter, och överkompenserade verkligen, och vi skulle gå och köpa glass. Men hon var jättearg och tvärstannade och skrek:

    – Varför fortsatte du dricka så jag inte fick bo med dig?

    Lotten sökte i sitt inre efter ett ärligt svar och fann det.

    – Jag sa att jag inte trott jag att jag kunde vara en människa utan alkoholen, inte en mamma. Hon asgarvade och sa: "Du var en usel mamma". Jag kunde bara hålla med.

    Då Lotten varit nykter i fyra år frågade dottern oroligt, med spänd röst:

    – Mamma, tänk om någon lurar i dig alkohol, sa hon till mig.

    – Då skulle jag märka det och spotta ut det, svarade jag. Jag tar ansvar för mig sjukdom. Det lugnade henne.

    Som nykter drabbades Lotten av ett nytt bakslag. Hon gick på arbetsrehabilitering, ville göra allt på en gång och gick in i väggen. Så småningom vaknade den gamla drömmen till liv om att skriva.

    – Nu hoppas jag att min berättelse kan hjälpa någon annan. Jag försöker sprida mitt budskap så mycket jag bara kan.

    Lottens liv börjar vid 40 och den nyblivna författaren ser världen med färska ögon.

    – Jag ser så många möjligheter, så mycket kärlek. Jag ser skapande människor som hjälper varandra.

    Hon har en kärlek, är förlovad med sin fästman, som också dottern tycker mycket om. Lotten säger leende att de är särbor och ska fortsätta vara förlovade, för då kommer de alltid att längta efter att ses nästa gång.

    I Lottens två böcker talar titlarna om dans. Förr den som levt ett liv som kretsat kring droger och pengar blir det inte många danssteg.

    – Som missbrukare kan man aldrig dansa ända från tårna. Det är först nu på senare år som jag har kunnat börja dansa på riktigt.

    Program mot beroende

     

    Tolvstegsprogram är en stor samling andliga program mot beroende och tvångsmässiga beteenden som bygger på gemensamma principer. I Sverige finns bland annat Anonyma Alkoholister, AA, Anonyma Matmissbrukare, FAA, Vuxna barn till alkoholister och från andra dysfunktionella familjer, ACA, med flera.

     

    Personligt

    Namn: Lotten Säfström.

    Ålder: 47 år.

    Bor: I en lägenhet på nionde våningen i centrala Malmö.

    Familj: Tolvårig dotter och fästman.

    Aktuell med: Nu har dansen börjat, en bok om livet som nykter alkoholist. I första boken Jag ville bara dansa skriver Lotten öppen och uppriktigt om åren på samhällets botten.

    Budskap: Gubbarna på parkbänken finns men alkoholisterna är många fler. Kanske din granne, din arbetskamrat. Vi måste våga prata om det!

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!