Vi faller som stenar men känner oss som fåglar

En helt unik formation – åtminstone i Sverige och förmodligen också i hela världen, att en familj på fem personer hoppar fallskärm i gruppformation.

En efter en landar de fem medlemmarna i familjen Östberg-Lindh på hoppfältet i Gryttjom efter ett av kvällens två gemensamma fallskärmshopp. Den lilla uppländska orten, där Stockholms fallskärmsklubb har sitt säte, har det senaste året blivit deras andra hem.

 Familjens relation till fallskärmshoppning går dock betydligt längre tillbaka i tiden. Pappa Boo Östberg, 56, och mamma Annika Lindh, 61, har nämligen sporten att tacka för att de blev ett par.

– Jag började hoppa fallskärm redan 1983, berättar Boo när familjen slagit sig ned utanför klubbhuset efter att omsorgsfullt ha packat ihop sina fallskärmar.

– Av en händelse träffade jag på en kille som skulle leda en kurs i fallskärmshoppning, och när jag väl hade prövat på det var jag fast. Det gav en sådan otrolig kick!

 Året därpå var Boo färdigutbildad fallskärmsinstruktör. När han skulle ragga elever till sin första kurs kom han att tänka på Annika, som han hade träffat i samband med att han hyrt hennes brors lägenhet. Vid en middag hemma hos hennes föräldrar hade hon visat honom ett informationsblad som hon beställt från Stockholms fallskärmsklubb. Han ringde och frågade om hon fortfarande var intresserad av att testa fallskärmshoppning. Svaret var ja.

 Annika köpte sin första fallskärm från Tyskland. När den skulle hämtas undrade hon om Boo hade lust att följa med. Vid hemkomsten var de oskiljaktiga. De kommande åren genomsyrades deras liv av fallskärmshoppning. Bland annat deltog de i olika fallskärmskonvent runt om i världen.

– Sommaren 1989 samlades nästan samtliga av oss tandeminstruktörer i Sverige för att försöka sätta rekord genom att göra 100 tandemhopp (parhopp) på en och samma dag, vilket vi också lyckades med. Under det hundrade och sista hoppet för dagen var Annika var min passagerare. Hon väntade vårt första barn Hercules som föddes i november samma år, så egentligen var vi tre personer i samma fallskärm, förklarar Boo med ett leende.

Hela familjen samlad före ett fallskärmshopp: Hercules Östberg, 23, Emma Lindh, 18, Boo Östberg, 56, Annika Lindh, 61, och Erik Östberg, 20.

Döpta efter flygplan

Hercules, 23, är döpt efter transportflygplanet med samma namn. Från början hette han Hercules i andranamn, men som 16-åring valde han att ta det som sitt tilltalsnamn. Så småningom föddes syskonen Erik och Emma, idag 20 och 18 år gamla. Även deras andranamn, Douglas och Cessna, har kopplingar till flygplanplanstyper.

 Livet som småbarnsföräldrar visade sig vara svårförenligt med att hoppa fallskärm.

– Det blev lite knöligt att ha med sig tre ungar till hoppfältet, eftersom vi var tvungna att överlämna dem i andras vård om vi skulle kunna hoppa tillsammans.

– En gång när vi precis var på väg in i flygplanet för att göra ett hopp kom barnvakten springande och berättade att vår son Erik hade blivit getingstungen i tungan. Vi hade förstås inget annat val än att vända tillbaka till klubbstugan för att ta hand om honom.

Emma har gjort en perfekt landning.

 Annika och Boo var vid samma tid nyblivna ägare till en gård på landet. Boo ville hellre vara hemma och snickra och fixa i trädgården än att åka ut till hoppfältet. För hans del var fallskärmshoppningen ett avslutat kapitel. Annika kände annorlunda.

– Jag var hela tiden sugen på att hoppa vidare, men eftersom jag inte bara kunde lämna familjen och dra iväg till hoppfältet blev det ett litet uppehåll.

 Närmare bestämt 15 års uppehåll. Efter att under hela sin uppväxt ha hört sin mamma prata lyriskt om fallskärmshoppning anmälde sig äldsta sonen Hercules sommaren 2011 till en kurs. Året efter gjorde syskonen Erik och Emma samma sak. Mamma Annika var inte sen att göra dem sällskap i luften. Efter lite övertalning tog även pappa Boo fram fallskärmsutrustningen igen. Det dröjde inte lång tid innan han hade återfunnit kärleken till sporten.

– Det som är utmärkande för fallskärmshoppning är att man är totalt fokuserad på det man håller på med. Det finns inte en chans att man börjar fundera på om man gjorde självdeklarationen rätt när man är uppe i luften. Trots att man faller som en gråsten känner man sig som en fågel. Det kan inte bli bättre!

 Sonen Erik håller med:

– I början var det lite läskigt att hoppa ut från ett flygplan. Man blev stressad, och pulsen steg vid uthoppet. Men numera känner jag mig helt avslappnad.

 Tillsammans har familjen Östberg-Lindh gjort nästan 3 000 hopp. Boo är den som leder ligan med drygt 1 700 hopp. Han och Annika är hittills de enda i familjen som har tvingats dra reservfallskärmen på grund av att huvudskärmen inte löst ut eller fungerat som den skulle.

Hög säkerhet

En annan gång fick en passagerare, som Boo hade med sig vid ett tandemhopp, hjärtinfarkt under nedfärden och kunde sedan inte återupplivas. Boo har också varit med när andra fallskärmshoppare landat så illa att de omkommit. Familjen är dock noga med att betona att olycksrisken vid fallskärmshoppning inte är så överhängande som många tror.

– Säkerheten är otroligt hög och det sker väldigt få tillbud i förhållande till de risker som tas. Var och en måste göra sin egen kalkyl och avgöra om man tycker att det är värt riskerna att hoppa. Rent statistiskt är faktiskt bilresan till hoppfältet farligare än själva fallskärmshoppningen.

 Familjens primära mål med fallskärmshoppningen var att göra en femmannaformation tillsammans. Efter en hel del träning lyckades de den 20 juli i år med detta konststycke. Hand i hand hoppade de ut från planet och bildade en stjärnformation. De omformerade sig sedan till en rak linje, för att därefter återförenas i en ny stjärna.

 De vet med säkerhet att deras familjeformation är Sverigeunik. Med tanke på att varken de själva eller deras beresta fallskärmsvänner har hört talas om någon familj som gjort samma bedrift kan det till och med hända att den är världsunik.

 Målsättningen är nu att utveckla formationshoppningen så att de på sikt kan börja tävla i grenen. Barnen har också egna planer för hur de vill förkovra sig inom fallskärmssporten.

– Jag vill börja med freestyle, som går ut på att man gör gymnastiska rörelser uppe i luften, säger Emma.

– Jag hoppar mest för skojs skull, men jag vill samtidigt förbättra mig och hitta nya utmaningar. Det skulle exempelvis vara roligt att hoppa från ett stort militärflygplan tillsammans med hundratals andra hoppare. Jag skulle också kunna tänka mig att bli pilot, kanske stridspilot, avslöjar Erik.

 Storebror Hercules kan tänka sig att viga hela sitt yrkesliv åt fallskärmshoppningen. Efter att under vinterhalvåret ha arbetat ihop en buffert har han under fallskärmssäsongen bott i familjens fritidsstuga, som ligger invid hoppfältet.

– Just nu håller jag på att samla ihop 200 hopp för att så småningom kunna utbilda mig till instruktör. Under vinterhalvåret, då det inte går att hoppa i Sverige, har jag tänkt försörja mig på att filma tandemhopp i exempelvis Australien eller Nya Zeeland. Eller också kanske jag kan tjäna pengar som tandempilot.

 Syskonen är överens om att fallskärmshoppningen har stärkt familjegemenskapen.

– Innan jag började hoppa fallskärm var jag tillsammans med mina kompisar på fritiden, men nu spenderar jag all fritid med min familj, säger Emma med ett skratt.

 Vad gör då familjen helst de helger och kvällar när vädret inte tillåter dem att utöva sin stora passion? Tittar på filmer om fallskärmshoppning, förstås.