Det mulnade på. När jag var framme var himlen mörk och luften tung. Några flugor hade hittat högen med spillning och lyfte när jag närmade mig. Jag släppte greppet om björnsaxen vid vattenbrynet. Genom att kliva på tingesten lyckades jag bända upp och spänna den. Blev sedan stående. Björnen skulle nog inte gå i min fälla. Jag såg mig omkring; allt var tyst utom flugorna som surrade. Den allvarliga tjärnen väntade, jag väntade. Men ingenting hände.
NOVELL AV EVA-TEA LUNDBERG
ILLUSTRATION: LENA ÁSGEIRSDÓTTIR
Anders säger att jag måste resa tillbaka. Att knutar i vårt förflutna måste lösas upp för att vi ska kunna gå vidare. Jag gillar när han säger vi och vårt på det där självklara sättet. Fast när vår veckosession är över så är det bara jag igen. Det är vi sextio minuter i veckan, i ett rum med grangröna gardiner. Jag har stirrat mycket på de där gardinerna. Blicken brukar fastna där medan vi rotar.
Anders säger att vi människor är väldigt lika, att det finns en kollektiv källare vi kan gå ner och rota i. Eller snarare att alla har varsin källare men att det vi hittar där på ett eller annat sätt är gemensamt gods. Jag tror inte på det där egentligen. Jag tror kanske att Anders har en källare, men jag tvivlar på att det han förvarar i sina kartonger där är speciellt relevant för mig. Men han vill verkligen att jag ska ner i min källare, så varje vecka famlar jag runt där nere i mörkret och lyfter upp än det ena, än det andra gamla minnet. Upp i ljuset ska de, vi blåser dammet av dem tillsammans. Vi pratar mest om min mamma och lite grann om Hasse.
Han berömmer mig ibland men jag vet inte om jag känner att vi kommer framåt. Vi väntar väl båda på att något ska hända. Anders tror inte att man väljer. Han menar att det vi tror är våra egna val, både små beslut, som hur man ska inreda sitt hem, och de större livsvalen, egentligen är försvarsmekanismer. De kan alla förklaras med vad vi upplevt som små, och därför måste vi göra oss själva medvetna om hur dessa upplevelser präglat oss för att till slut kunna styra våra liv på riktigt. Det är därför jag ska ner i min källare och rota varje vecka.
När Anders sade till mig att jag måste resa tillbaka tog jag det bokstavligt. Jag är ganska bokstavlig. Jag gillar att tänka på en sak i taget. Det har nog med kontroll att göra. Det här med fågelperspektiv, att ha en överblick, skrämmer mig lite. Jag gör helst först en sak och sedan nästa, studerar detaljerna i en tavla en och en till exempel, istället för att ta ett par steg tillbaka och försöka att ta in hela bilden. Anders säger att jag ser på världen genom ett nyckelhål. Så det här att gräva upp ett minne i taget gör mig inte så mycket, jag känner mig trygg med det. Det går till exempel bra att berätta för Anders om mamma och hur hon blev lämnad av Hasse till exempel. Han tycker nog att jag är på god väg när jag pratar om hur det var hemma.
Men jag känner ingenting och jag tror inte att jag hittat vad vi letar efter ännu.
Men på sätt och vis är det ändå trevligt att träffa Anders varje vecka, och jag är envis, det har jag alltid varit.
Vi pratar ganska mycket om källaren, men nu när han sade till mig att jag måste resa tillbaka kändes det obehagligt. Jag tror inte riktigt att jag är redo att resa tillbaka. Men jag ska göra mitt bästa. Jag ska börja med att försöka minnas.
Sommaren var lång och het. Flämtande kastade vi oss på våra handdukar i gräset efter morgnarnas avsköljningar under kallvattenspannen. Där låg vi sedan och torkade i solen, Hasse, mamma och jag. Vi var nakna, för det fanns inga grannar i närheten av torpet. Dagarna flöt i varandra. Jag plockade vildhallon och petade bort de vita små maskarna ur dem, jag samlade grodyngel i diket när det regnat. Jag satt i timmar på dass och läste sönderfallande fuktiga gamla Allers. Vi lyssnade på radio ibland när vi fick in kanalerna.
I stan var det inte så kul, så sommaren blev min tillflykt. Jag läste Starlet i en rottingstol som knarrade när jag rörde mig. Novellerna fick mig att drömma: Fjorton år och okysst. Själv var jag bara tolv. På kvällarna satt jag i den slitna trappan utanför huset och kliade myggbett tills benen blödde. Mamma var ung då, hon brukade stå och röka på verandan bakom mig med det mörka håret i en nedhasad hästsvans. Hon stirrade ut i mörkret och drog tankfulla bloss på cigaretten. Plötsligt fimpade hon och gick in i huset, drog igen dörren bakom sig och försvann upp till Hasse. Vi pratade inte så mycket där i trappan på kvällarna. Vi tittade mest ut i dunklet medan skymningen långsamt suddade ut först skogen, sedan trädgården, för att till sist krypa ända fram till foten av trappan där jag satt. Men där stannade den, för mamma hade ställt ut en fotogenlampa på verandan. Min skugga fladdrade omkring och insekterna surrade runt huvudet. Jag brukade sitta kvar där ända tills sängen på ovanvåningen slutade att knarra och slå mot väggen och det blev tyst. Katterna kom smygande så småningom, då gick jag in, skramlade ut lite torrfoder i deras skål och bredde knäckemackor till mig själv.
På eftermiddagarna tog vi promenader. Ett par kilometer bort låg en vandrarstuga och utanför den brukade gubben sitta och grilla korv. Ibland hade han sällskap av vandrare som stannat till vid stugan för att rasta. Vi vred på våra pinnar medan korvskinnet blev svart och sprack i lågorna. Han hade väl ett namn, men vi kallade honom bara gubben. Det var han som skötte om stugan. Han hade bott i sitt torp sedan trettiotalet, nu var han ensam, hade bara hönsen. Han vandrade runt där i skogarna, rätt som det var stötte vi på honom när vi var ute i markerna. Gammal var han, rankig och tunn, alltid klädd i samma träningsoverall och kepsen från STORA. På kvällarna gick han ner till vägkorset där vandrarstugan låg. Han hade alltid med sig sin kassettbandspelare dit. Den skräniga dansbandsmusiken klöv tystnaden och letade sig bort genom gärdesgårdar och ut i hästhagarna runt omkring oss. Hemma skrattade vi åt honom men vi gick gärna dit om kvällarna, de vuxna för att skvallra lite och jag för att värma mig vid elden och för att få en korv att tugga på.
Mammas torp var gammalt, hundra år minst. Där inne fanns bara en vedspis. Vi bar vatten och Hasse högg ved framför dasset. Ibland tog vi bilen till samhället för att handla mat eller ringa samtal.
Jag sprang runt i skogen som ett förvildat djur tills jag kunde alla stigar, alla gömslen. Hasse och mamma var upptagna av varandra. Jag minns hur jag brukade krypa in under huset och släpa fram allt jag hittade där, gamla redskap från förr i tiden: rostiga sågar, en lie, trästörar och en hiskelig tingest med taggiga käftar som blödde av rost men ännu var vassa. En björnsax! vilket hemmabygge, kolla: satan som de slipat den du, vilka sadister de var de där bönderna, haha! var hittade du den? Hur jag listade ut hur den fungerade och försökte att spänna den. Du ska inte leka med den där! Jag satt i mörkret under huset och tittade ut, såg hur de rörde sig i solen var är Kristin? har du sett henne? i skogen kanske och hur Hasse tog av sig sina träningsoverallsbyxor och lade sig på henne. Ljudet, och väntan på att det skulle vara över, sedan smög jag verkligen ut i skogen, ville förstöra något, slet i en buske, grenarna var tunna men sega, ville inte gå av, brände märken i mina handflator. Det var inte länge sedan det bara var jag och mamma. Hasse är en del av familjen nu. Jag gick och gick, ända till tjärnen med sitt svarta vatten där jag tvärstannade och glömde min ilska. Helt nära vattnet – björnlort! Alldeles säkert, jag kände igen det från Familjens friluftsbok. Jag petade i det med en kvist. Färskt. Sprang hela vägen tillbaka, sjöng högt, det skulle man göra om man mötte björn. Darrade i kroppen av spänning. Det här får ingen nånsin veta!
De var borta när jag kom tillbaka, bilen också. På dörren en lapp: Vi är och handlar. Filten låg kvar på gräsmattan. Några veckotidningar och ett cigarettpaket, inga bökande kroppar. Vreden steg i mig igen. Jag ville göra något förbjudet.
Den var väldigt tung, men sammanbiten släpade jag den hela vägen till tjärnen. Onda björn, fula björn! mässade jag mig fram genom den tysta skogen.
Det mulnade på. När jag var framme var himlen mörk och luften tung. Några flugor hade hittat högen med spillning och lyfte när jag närmade mig. Jag släppte greppet om björnsaxen vid vattenbrynet. Genom att kliva på tingesten lyckades jag bända upp och spänna den. Blev sedan stående. Jag skulle haft ett dött djur, en hare. Björnen skulle nog inte gå i min fälla. Jag såg mig omkring; allt var tyst utom flugorna som surrade.
Den allvarliga tjärnen väntade, jag väntade. Men ingenting hände.
Svetten hade kallnat på min kropp när jag återvände till stugan. Molnen var låga och blygrå och över mig mullrade åskan. När jag klev ut ur skogen kom skyfallet. Mamma och Hasse var inte tillbaka. Jag ställde mig under taket på verandan och betraktade vattnet som skoningslöst forsade från himlen. Det hann inte rinna undan utan bildade pölar i gräsmattan där det studsade våldsamt. Det var som om det regnade från alla håll samtidigt. Dånet och smattrandet tog andan ur mig, min ilska rann också bort. När jag öppnade dörren kom katterna pilande, blixtsnabbt och med låga svansar rusade de förbi mig in i stugan.
Regnet avtog och timmarna gick. Jag hörde redan när bildörren slog igen att något inte var bra. Jag drog mig undan och lade mig på min säng och läste Starlet, men kunde inte koncentrera mig. Ljuden var fel.
Mamma pratade mindre än vanligt, Hasse mer. Jag räknade klickandet från ölburkarna han öppnade, fler än han brukade. Mammas röst var ljus och spänd. Jag smög ner för trappan för att gå ut och kissa. Katterna smet också ut. Hasse hade öppnat en flaska, en halvböj, drack direkt ur den. De såg inte på mig när jag gick förbi.
Jag har glömt vad de skrek åt varandra just den gången. Jag visste inte då att det var den sista. Men jag minns hur han stapplade förbi mig där jag hukade i gräset, viftade med flaskan, svor och gormade, fick syn på mig och siktade mot mig med en spark. Jag kravlade undan, kisset rann längs benen, mamma skrek åt honom: ge fan i Kristin! Hasse vrålade något tillbaka, stapplade bort mot skogen och försvann. Mitt hjärta slog hårt. Sedan det värsta ljudet, mamma som grät och slog sin egen näve mot väggen därinne.
Så blek hon var vid frukosten. Vi åt tysta. Katterna höll sig undan. Framåt kvällen hade han ännu inte kommit tillbaka. Han har stuckit, han är borta. En skräck när jag såg hennes hjälplöshet, men framför allt lättnad när jag hörde de där meningarna. Orden som följt mig genom åren. Han stack. Hasse lämnade oss. Han lämnade mig. När Hasse stack. Vad ska jag ta mig till? Han kommer aldrig tillbaka.
– Du hittar en ny kille, mamma.
Men det gjorde hon inte. Jag har tagit hand om henne sedan dess. Hon behövde mig. Och jag kände skuld för att jag önskade bort honom. Jag var ett svartsjukt barn, det är inte ovanligt. Det är en helt normal reaktion.
Men hon älskade honom. Och när Hasse lämnade oss vissnade hon. Hon slutade att le. Jag tog hand om henne, och jag vet att alla säger att det är osunt, och att jag borde skaffa mig en man, en egen familj. Men hon behövde mig.
– Nu är din mamma död. Vad är det som hindrar dig, känner du?
Anders ord. Jag vet vad det är som hindrar mig. Jag måste resa tillbaka.
Det var nu många år sedan vi var här, mamma och jag. Jag undvek skogen efter den där sommaren. Låg mest på gräsmattan eller satt inne och läste. När jag blev lite äldre stannade jag i stan. Mamma åkte ut till stugan och jag blev ensam kvar i lägenheten. Det var där, under de veckorna, som ångesten föddes. Jag väntade varje dag på ett samtal från henne, eller på att hon skulle komma tillbaka, vrålande slita upp dörren och kasta sig över mig. Kristin, vad har du gjort?! Men det hände aldrig. Hon återvände, solbränd men nedstämd, sedan var det åter höst och så började slitet på sjukhuset igen. Fram tills nästa sommar. Jag studerade, hon slet. Jag tog hand om henne så gott det gick. Botgöring. Så gick åren, tills cancern tog henne. Nu har ingen varit här vid stugan på länge. Jag vadar genom det knähöga gräset. Där är dasset, det kommer att rasa ihop snart. Stugan står kvar, den behöver väl målas om den ska säljas. Mamma hade blivit ledsen. Du tar väl hand om torpet?
Jag sitter på trappan en stund och samlar kraft. Du måste resa tillbaka, Kristin. Jag vet varför jag är här. Det värsta har jag framför mig. Jag ska gå in i skogen nu.
När granväggen öppnar sig mot tjärnen är min ångest så stark att jag inte kan röra mig. Jag lutar mig mot ett träd, det dånar i huvudet, armar och ben darrar okontrollerat. Jag väntar ut svettningarna, andas som jag lärt mig. Kroppen lugnar sig så småningom.
Nu lyfter jag blicken och går långsamt ner mot vattnet.
Som när jag var tolv år. Jag såg allt så klart då, fastän jag aldrig vågade mig hit den gången. Synen har förföljt mig sedan han försvann, den har väckt mig otaliga nätter, den har kastat sig över mig under föreläsningar, vid tentor, på jobbet. Den har varit mitt straff, hindrat mig från att leva, varit mitt fängelse. Jag kliver ut ur skogen, fram till tjärnen. Snubblar på en tom flaska. En halvböj. Jag brukade vänta på honom utanför Systemet. Tvingar mig att titta upp. Granarna är så höga runt tjärnen, här är alltid skugga. Och där ligger han. Träningsoverallsbyxorna är mörka av intorkat blod. Han ligger framstupa. Ena benet vikt under kroppen, det andra har björnsaxen tuggat sönder. Varför har du inte försökt att ta dig loss, var du för berusad? Han snubblade ifrån oss in i skogen, kunde knappt gå. Det var det sista jag såg av honom. Han lämnade oss, Kristin. Nu ligger han med ansiktet begravt i riset. Doften av skvattram hänger tung över tjärnen och blandar sig med en annan, söt och obehaglig, lukt. Flugorna surrar, myggen biter. Det här får ingen nånsin veta!
Skogen är densamma. Nu står jag här till sist och det är som en repris av någonting jag aldrig upplevt. Benen bär mig trots allt. Jag stapplar mot vattnet. Anders skulle vara stolt över mig! Skogen är densamma.
Tjärnen är sig lik. Dess svarta gåtfulla vatten glimmar mellan tuvorna, i luften lukten av skvattram, skogens parfym. Men ren. Vattnet står stilla, några skräddare rör sig på ytan. Min blick flackar längs med vattenbrynet. Där. Jag går långsamt närmare. Stannar.
Man kan knappt se vad det är som sticker upp ur mossan. Men jag vet. De en gång skräckinjagande käftarna har rostat sönder, de mörkbruna tänderna har flagat, fallit av. Och fällan är tom. Ingen har trampat i den här saxen, varken djur eller människa. Jag tittar på åbäket ett tag. Samlar mig. Tar som då, för tjugo år sedan, en pinne och försöker att få björnsaxen att slå igen. Inget händer. Käftarna har rostat fast. Jag tvingar ihop dem med våld. Fällan ger ifrån sig ett obehagligt skrapande och gällt ljud när jag gör det. Det är det sista ljudet, hoppas jag. Jag lämnar tjärnen och vänder tillbaka in i skogen.
När jag nyss gick igenom mammas saker hittade jag breven. Hasse hade verkligen försvunnit, men hon berättade aldrig för mig att han hörde av sig till henne efteråt. Kanske träffades de till och med? Under alla de här åren såg jag bara hennes sorg och var så övertygad om min egen skuld att jag aldrig vågade ställa någon fråga.
Jag ser bara detaljerna, är dålig på sammanhang. Det är nog det som är mitt problem. Nu när jag har fått en överblick förstår jag inte längre vad jag var så rädd för. Jag ska nog prata med Anders om det här, när han kommer tillbaka från semestern.
