Men så med ens ska allting bli annorlunda. För också till henne kommer kärleken, fastän hon gett upp allt hopp. Den kommer med flytten till lantstället, den grönmålade stugan vid den lilla sjön och bondgården dit Hilma går för att hämta mjölken om kvällarna. Det är där han finns, bonden som hyr ut den grönmålade stugan. Ernst.
NOVELL AV INGRID WARNE
ILLUSTRATION: ERLEND TØNNESEN
Som fåglar är de, tankarna hennes. Flaxar vilset, lyfter och är borta. Någon gång lyckas hon väl fånga en och hålla den fast. Men bara för en stund.
Vad gör hon här? Hur kom hon hit? Hilma frågar och frågar. Flickorna är snälla, men de är så många och hon minns aldrig deras namn. Bor de här, de också? Nej, de kommer och går.
Solen gassar genom det stängda fönstret och värmer hennes nacke. Det doftar från söndags buketten med ängsblommor på bordet. Deras namn minns hon i alla fall. Gulmåra och hundkäx. När hon känner den söta doften tycker hon sig skynda längs den välbekanta stigen över ängslyckan, där gulmåra och hundkäx kantar hennes väg. Hon är på väg till honom. Till Ernst.
Kvällarna är deras. Det har hon också sagt till sin syster. “Kvällarna är våra”, har hon sagt. “Dom kan ingen ta ifrån oss. Varken ingenjörn eller frun.”
Hon får vända sig bort för att systern inte ska se hur rodnaden skjuter upp i hennes ansikte. Varför säger hon så? Det är ändå arbetet hos ingenjörn som är hennes levebröd. Vad hade hon gjort annars? Fortfarande hushållat åt sin bror på gården där hemma?
Den stora vita villan på åskammen högt ovanför samhället har blivit hennes andra hem. Hon har ett eget krypin på vinden dit hon hämtat byrån och fotpallen med det broderade överdraget. Kommoden, som brodern velat bli av med, behöver hon inte, här finns handfat med rinnande vatten inhyst i en av garderoberna.
Frun är snäll. “Hilma får så gärna bjuda hit någon kamrat på kaffe”, säger hon redan första dagen. “Ni får vara i köket hur mycket ni vill. Bara Hilma kommer ihåg att göra undan sina sysslor först.”
Hilma niger och tackar. Men det blir aldrig några kaffestunder i köket. Vem skulle hon ha bjudit? Hon känner inte en enda människa i samhället. Så snart hon har sin lediga söndag far hon till sin syster i stan och berättar om veckan som varit. Om uppköpen på torget, om silvret hon putsat, om de fina middagarna, då hon svartklädd och med vitt i håret står på pass i serveringsrummet för att höra när frun trampar på ringklockan, finurligt dold under salsmattan.
“Har du inte träffat nån än?” vill system alltid veta.
Hilma tiger. Vem skulle hon ha träffat? Hon önskar att systern kunde sluta med sitt tjat.
Men så med ens ska allting bli annorlunda. För också till henne kommer kärleken, fastän hon gett upp allt hopp. Den kommer med flytten till lantstället, den grönmålade stugan vid den lilla sjön och bondgården dit Hilma går för att hämta mjölken om kvällarna. Det är där han finns, bonden som hyr ut den grönmålade stugan. Ernst.
Kväll efter kväll står hon där i lagårn och väntar medan han mäter upp mjölken i hennes hämtare. Hans ögon är bruna, hans händer likaså. Han har ett strängt drag kring munnen, men det kan ibland hända att han säger något skämtsamt när han räcker henne hämtaren, nu fylld med mjölk.
En kväll kommer de att tala riktigt länge med varandra. Det är mest han som pratar, Hilma nöjer sig med att nicka då och då. Han berättar om ägorna som hör till gården, om skogen där han känner vartenda träd som vore det hans barn, om ensamheten under de långa mörka vinterkvällarna. Hilma lyssnar. Och hon darrar när hon går hemåt, för hon tänker på hans bruna ögon, där hon tycker sig ha läst en fråga.
“Änkling har jag fått veta”, säger frun redan första kvällen. “Synd på en så trevlig man. Han skulle behöva en käck bondtös som kunde hjälpa honom med gården och med den där truliga pojken han har.”
Pojken, ja. Hilma rynkar pannan. Pojken skrämmer henne. Tretton år är han. Han visar sig nästan aldrig, smiter undan när han får syn på henne. Någon gång har hon sett honom ute på sjön i den flatbottnade ekan. Det ser ut som om han metar.
Men de kan väl bli vänner. Van vid barn är hon. Ingenjörns tre är snälla och hon har nästan kommit att tycka om dem. Särskilt minstingen. Han flinar alltid så rart när hon tar upp honom på armen, och i sina hemligaste stunder kan hon låtsas att barnungen är hennes egen. Hon brukar sitta nere vid bryggan och stoppa strumpor och gunga barnvagnen med ena foten. Ibland sjunger hon till och med, men lågt så att ingen mer än den lille kan höra henne.
Nu hörs kyrkklockorna, på avstånd och genom det stängda fönstret. Ledig söndag! Hals över huvud ger sig Hilma av till systern i stan, en hel timme med buss från lantstället. Men nu har hon att berätta! Om Ernst. Om hans gård och hans skogar, om hans tokerier när han mäter upp mjölken, om hans sorg och ensamhet, om hans längtan efter att ha någon vid sin sida där på gården.
“Så då …?” börjar systern.
“Han har inte frågat rent ut”, avbryter Hilma. “Men i alla fall.”
Hon tar en klunk kaffe, för hon vet inte hur hon ska fortsätta.
“Då frågar han snart”, avgör systern, tvärsäker där hon sitter med sin minsta vid bröstet. “Och då ska du absolut ge honom ditt ja”, tillägger hon högtidligt. “Hur gammal är han?”
Hilma slätar omständligt till klänningen över knäna. Hur gammal? Inte vet hon det.
“Förti”, säger hon.
“Två år äldre än du”, konstaterar systern. “Precis som det ska vara. Du ska se att du snart har en liten du också.”
Heta flammor slår upp över halsen på Hilma. Det går för fort fram nu, orden trasar sönder det som hon vill begrunda i stillhet. Är hon beredd? Gården ligger ödsligt, tunet är utan ljus. När himlen mörknar över sjön i sensommarnatten känns det rent kusligt.
Samhällets gatlyktor och upplysta skyltfönster med allehanda härligheter kommer plötsligt för henne. Den vita villan. Hennes lilla rum på vinden.
Men kärleken. Den har ju kommit till henne, fastän hon gett upp allt hopp. Har hon rätt att värja sig?
“Du får ditt eget”, säger systern belåtet. “Det kan vara på tiden.”
“Men frun?”
“Får klara sig utan dig, begriper du väl. Hon skaffar snart nån annan.”
Hilma fortsätter att gå över ängslyckan om kvällarna. Men allt är som förändrat. Gården där framme tycks annorlunda den också, som om den pockar på ett svar. Sensommaren tycks ila förbi. Hilma saftar och syltar och vet varken ut eller in.
Plötsligt en dag har hon bestämt sig. Beslutet kommer bara för henne, hon vet knappt själv hur det har gått till. Men nu vet hon säkert: hon ska ge honom sitt ja. Hon har inte rätt att streta emot, måste ta det som bjuds henne.
Ingenjörn har redan bestämt avresedagen, för hans ledighet är slut. Sista kvällen kommer alldeles för snart. När allt är packat och klart inför hemresan tar Hilma av sig den blå klänningen och det vita förklädet. Hon tvättar sig noga. Bakom ett skynke i kammaren hänger hennes blommiga söndagsklänning. Nu tar hon den på sig, knäpper omsorgsfullt de klädda knapparna framtill. Livet glipar en smula, men bara hon tänker på att stå med armarna i kors över bröstet syns det nog inte.
Hilma prövar framför spegeln. Nej då, det märks ingenting.
“Men så fin Hilma har gjort sig!”
Det är frun som står i dörren.
“Jag blev svett efter packningen”, mumlar Hilma.
“Ja, det är kvavt i dag. Kanske blir det åska. Det är bäst att Hilma skyndar sig efter mjölken.”
Hilma griper mjölkhämtaren med darrande hand. Hettan hänger tung över ängslyckan och doften från blommorna är nästan kvävande. Hennes hjärta bultar så hårt att hon knappt kan andas. Hon kan höra Ernsts röst medan hon skyndar stigen fram.
“Det är just en sån som hon jag behöver på gården. Det är reda med henne. Och vad pojken beträffar blir det väl alltid någon råd.”
“Pojken och jag ska nog bli goda vänner:”
“Det tror jag visst det.”
Nu är hon framme vid den rödmålade ladugårdslängan och där är Ernst. Hon känner ett sting av besvikelse för pojken är där han också, han lastar något i en kärra. På sin fars uppmaning stryker han av sig mössan och bockar, men knappt märkbart och med blicken bortvänd.
Utan ett ord räcker Hilma mjölkhämtaren till Ernst, och han tar den och fyller den medan hon står där och väntar i sin blommiga klänning med armarna i kors över bröstet.
Gå! tänker Hilma och stirrar på pojken. Gå härifrån!
“Då var det sista kvällen då …”
Ernst håller fram hämtaren och hon tar den och ser forskande in i hans bruna ögon, men där finns ingenting.
“Ja”, säger hon. “Och jag skulle hälsa från ingenjörn och frun och tacka för i sommar.”
“Hälsa så gott tillbaka.”
I stugan står radion på för fullt. Kvällsnyheterna. Ingenjörn lyssnar med slutna ögon.
“De bråkar som vanligt ute i världen”, säger frun. “Men det är så långt härifrån. Vi kan nog känna oss trygga. Ändå ska det bli skönt att komma hem. Eller vad säger Hilma?”
“Jo”, säger Hilma.
“Vi har just pratat om att hyra här nästa sommar också”, berättar frun.
“Jaså?”
Hilma hör själv hur hoppfull hon låter, där hon står med mjölkhämtaren i handen. Den är ganska lätt, hon köpte bara en halv liter denna sista kväll.
Hon dröjer kvar en liten stund och väntar på att frun ska säga något mer men det blir inget mer.
Då vänder hon och går ut i köket. Där öppnar hon luckan i golvet och tar sig försiktigt nerför den branta stegen till källaren. Hon ställer ordentligt mjölken på den vanliga hyllan. Så klättrar hon upp igen, slår igen luckan, stänger köksfönstret och går in till sig. Hon tar av sig den blommiga klänningen och hänger omsorgsfullt upp den bakom skynket. Skorna ställer hon bredvid varandra under byrån. Så löser hon upp knuten i nacken och lägger hårnålarna bredvid tvättfatet.
Hon drar fram stolen till fönstret, sitter där länge och ser hur det mörknar över skogen. Nu är allt förbi. I morgon kväll är hon tillbaka i sitt lilla rum på vinden, och Ernst ser hon inte mer. Men nästa sommar kanske?
“Vad tokigt det blev”, säger hon högt.
Hon gråter inte. Mest tänker hon på vad hon ska säga till sin syster.
Och där står hon nu i dörren, systern!
“Hur har du kommit hit?” frågar Hilma häpet.
“Med bussen förstås, som varje söndag. Vad var det som blev tokigt?”
Hilma funderar.
“Det var för pojken”, förklarar hon. “Hade han inte varit, så …”
“Du pratar!” fnyser systern. “Här finns inga pojkar, bara flickor. Nog vet du väl det, Hilma?”
Hon pratar med hög röst, som alltid när hon kommer på besök. Fågeln i Hilmas hand börjar flaxa oroligt och ska prompt därifrån. Men Hilma håller fast och tänker inte släppa taget. Hon tänker på Ernst. Hans hand om skopan.
“Här ska du se vad jag har med mig”, säger systern.
Det prasslar av papper och hon tar fram en blomma i en kruka. Fågeln flaxar vilt nu, den sliter sig loss och är försvunnen. I sin förtvivlan slår Hilma ut med handen. Blomkrukan far i golvet.
“Där flög den sin kos!” ropar Hilma.
“Ja ja”, tröstar systern. “Vi får be någon av flickorna sopa upp. Det var bara krukan som sprack. Var inte ledsen, du.”
Hilma är inte ledsen. Hon är inte glad heller. Hon är ingenting. Men hon önskar att systern kunde gå därifrån så att hon kan få tag på den där trilskande fågeln. En av flickorna, en av de många utan namn, kommer med sopborste och skyffel och börjar sopa upp jorden som sprätt åt alla håll. Systern ojar sig och ber om ursäkt flera gånger om. Hilma orkar inte lyssna på henne.
Men buketten på bordet doftar gott och blommornas namn är lätta att minnas: gulmåra och hundkäx. Och Hilma ler.
