“Rädslorna dog när jag inte försökte passa in”

Papier-maché är en konstnärlig teknik som bygger på papper och tapetklister. Sofis stora skulpturer är uppbyggda av ståltråd och hönsnät. Modellen kläs sedan med bitar av tidningspapper som doppas i tapetklister. Genom många lager skapas formerna. Skulpturen målas sedan och lackas.

En pigg och nyfiken papillon vid namnet Fanny möter upp på punschverandan i den småländska lantidyllen.

Tätt efter kommer Sofi Aronsson med Alice, en blyg blandras.

– Hon är skygg efter sina tuffa år som gatuhund i Rumänien. Men hon börjar göra sig hemmastadd här.

Ett bättre adoptivhem än torpet Hagalund är svårt att tänka sig. När Sofi kom hit första gången var hon egentligen på jakt efter ett hus vid en sjö. Hagalund hade precis allt – utom en sjö.

– Den stora tomten och ateljén avgjorde saken. Och det ligger faktiskt en sjö bara några hundra meter bort, berättar Sofi och öppnar dörren till ateljén bakom bostadshuset. En tre meter hög, svällande kvinnogestalt i papier-maché böjer sig ut mot rummet. Bredvid står en grupp mindre skulpturer med olika karaktärsdrag.

Prinsessan, gudinnan, urmodern, tanten, affärskvinnan och den lilla flickan med fräknar och röda flätor. De är Sofis alter ego.

– Fast Pippi Långstrump-kvinnan börjar ta överhand alltmer, säger Sofi och skrattar och i de glittriga ögonen anar man en både känslig och modig kvinna som valt att gå sin egen väg.

Entreprenörsfamilj

Sofi Aronsson växte upp i en småländsk entreprenörsfamilj fjärran från konstnärliga kretsar. Familjen äger leksakfabriken Micki leksaker i Gemla utanför Växjö. Sofies farfar med syskon startade fabriken på 1950-talet. Idag hör varumärket till ett av de mest kvalitetsmedvetna inom svensk leksakstillverkning.

Familjen var stor och livaktig. Släktkalasen var många och stora och Sofi beskriver dignande Fanny och Alexander-jular. Det var en trygg och kärleksfull uppväxt, dessutom med en hel leksaksfabrik bakom huset.

Ändå var det något som skavde. Sofie längtade ut, bort, till något annat. Men till vad?

– Kanske låg rastlösheten i blodet. Jag har flera sjömän i släkten och min mormors första man, som var pastor, emigrerade till Jerusalem.

Sofi trivdes aldrig i skolan. Alldeles för mycket punkter, komman och siffror och för lite fritt skapande, tyckte fabrikörsdottern. Ändå valde hon att studera vidare. Eftersom hon var intresserad av socialt arbete blev det socionomprogrammet.

– Mina föräldrar hade egentligen aldrig några uttalade förväntningar på att jag skulle jobba på Micki leksaker. Men ett riktigt jobb tyckte de i alla fall att jag skulle skaffa.

Men hon vantrivdes på Socialhögskolan och utvecklade ätstörningar, så allvarliga att hon flera gånger vårdades på sjukhus. Men en dag upptäckte hon en bok, Ditt yrke kanske inte finns än av Louise Hay.

– Boken blev en dörröppnare. Plötsligt förstod jag att det finns mer än det jag känner till. Det finns andra vägar än de traditionella. Jag hade svultit mig själv i många år. Nu insåg jag plötsligt att jag var vrålhungrig på livet.

Början på en resa

Boken blev början på resan från en vilsen tillvaro med konventionella livsval till ett liv hon inte visste fanns.

Hon hoppade av skolan, gick förbi en färgaffär, fick ett plötsligt infall och gick in och köpte gul färg. Sedan ägnade hon några dygn åt att måla duk efter duk med gul färg.

– Det var inte fel, det var inte rätt, det vara bara gult, gult, gult, säger Sofi.

Den blev en förlösande insikt för “fröken Duktig” som alltid försökt göra rätt. Här någonstans föddes det en liten Pippi Långstrump i Sofi. Hon köpte en enkel flygbiljett till Asien, reste runt, mötte människor och dumpade sin barlast av ätstörningar och ångest på vägen. Till slut hamnade hon av en slump i Jerusalem.

– Jag kunde inte språket, jag fattade inte religionen eller konflikterna. Just därför bestämde jag mig för att bosätta mig där, berättar hon drastiskt.

Till en början delade hon rum med en israel och en rysk soldat. Hon lärde sig snabbt tillräckligt med hebreiska för att få jobb på ett dagis. Det var där hon för första gången på allvar mötte den väpnade konflikten mellan israeler och palestinier. Hon promenerade med två dagisbarn, när en bomb slog ned i närheten.

Bomben förändrade Sofi för all framtid.

– Jag hade aldrig varit med om en bomb tidigare. Den fick mig att inse min egen dödlighet. Det slog mig att jag hade slösat bort hela mitt liv åt att känna att jag inte duger. När jag egentligen borde känna ständig tacksamhet över att jag lever.

Hon flyttade till den kosmopolitiska storstaden Tel Aviv. Som kvinna kunde hon röra sig friare i den mer västerländskt influerade storstaden. Hon hamnade i konstnärskretsar och mötte papier-maché-tekniken för första gången. Mötet blev den slutliga förlösningen av Sofis sökande efter sig själv. Hon drabbades av passion till papier-maché och beskriver hur hon gjorde skulpturer dag och natt.

– Genom skapandet hittade jag mitt inre rum som ingen kan ta ifrån mig. Jag hittade en urglädje som har varit beständig sedan dess, oavsett vad som har händer omkring mig.

Väsensskilda platser

I dag, efter 15 år i Tel Aviv, har Sofi upplevt många fler bomber. Men riktigt rädd slutade hon vara vid den första.

– Jag har varit skräckslagen hela mitt liv. Rädd för att göra fel, för att inte passa in. Med bomben släppte min inre terror, jag slutade vara rädd. Det behövdes ett yttre krig för att sluta fred med mig själv.

Sofi lever numera halva sitt liv i storstadens Tel Aviv och halva i den småländska idyllen, två väsensskilda platser på jorden. I Tel Aviv finns den urbana friheten, det rika sociala livet och konstnärsumgänget. I Sverige får hon sin dos av ensamhet och mörker. Hon behöver båda för att må bra. Men konstigt nog är det i Tel Aviv hon möter mest glädje. I krigets skugga blir människor bättre på att ta tillvara glädjen.

– Jag glömmer aldrig bilden av en palestinsk soldat som blödde på gatan efter en bomb. Trots faran, vågade sig en israelisk kvinna ut för att ge soldaten ett förband. Sedan sprang hon tillbaka in till sitt. Konflikterna är mer strukturella än vi tror. Men på gatan är de flesta bara människor för varandra.

Egna villkor

I dag lever hon ett liv på sina egna villkor. Inget nio till fem jobb, ingen säker inkomst, inga barn. Ingen längtan efter att passa in. Familjen har accepterat hennes livsval och hon är idag passiv delägare i familjeföretaget. Istället försörjer hon sig genom att sälja sin konst, leda kurser i skapande för bland annat personal- och friskvårdsgrupper och föreläsa om kreativitetens läkande förmågor.

Kurserna i Tel Aviv lockar både israeler och palestinier. Bland tidningspapper, tapetklister och färgburkar förlorar politiska konflikter sin innebörd och lusten till färg och form tar överhand. Skapandet blir det universella språket. Just nu håller Sofi på att formulera sina erfarenheter kring skapandet som ett fredsfrämjande vapen i något som kan bli en bok. Hennes kreativitet verkar inte ha några gränser.

– Alla rädslor och hinder försvann när jag slutade att försöka passa in. Nu känner jag att jag kan göra precis vad jag vill, säger Sofi alias Pippi Långstrump på Hagalund.

Sofi har valt bort barn i sitt liv, men inte kärlek. Hon har haft några längre relationer i Israel med både palestinier och israeler. “Religionerna där är inte så styrande som vi gärna tror. Det går utmärkt att leva i samboförhållande i Israel”.

Personligt

Namn: Sofi Aronsson.

Ålder: 49 år.

Bor: I byn Hjortsberga utanför Alvesta i Småland och i Tel Aviv i Israel.

Familj: Alice, en gatuhund från Rumänien och Fanny, en papillon. En familj i Sverige och en vänskapsfamilj i Israel.

Gör: Är konstnär och leder kurser i kreativ utveckling.

Så hittar du din kreativitet: “Börja göra något litet lustfyllt varje dag! Lust leder till glädje och passion. Passionen är otämjbar och ur den kommer mod att våga uttrycka sig på nya sätt, till exempel genom färg och form”.

Många lever sina liv utifrån andras förväntningar

Författaren och livscoachen Karin Isberg.

Träffar du många i ditt arbete, som liksom Sofi, trycker undan sina egna känslor för att göra andra nöjda? Vad kan det få för konsekvenser om vi inte lever det liv vi verkligen vill?

– Ja, tyvärr lever många sina liv utifrån andra människors förväntningar. Eller åtminstone vad vi tror att andra förväntar sig av oss.

– Om vi inte lever på det sätt som vi verkligen mår bra av, brukar det så småningom kännas som att det “skaver”. Vi tycker att vi och våra liv inte riktigt passar ihop. Det kan vara en ganska diffus känsla av att något är fel, men vi vet inte vad. Och då börjar vi fundera: Ska jag skilja mig? Ska jag byta jobb? Ska jag börja en kurs? Ska jag byta frisyr? Ska jag köpa ny bil?

– Den här jakten efter förändring kan ibland verka nästan desperat för omgivningen. Och vi är nog desperata, fast på ett själsligt plan. Många visdomstraditioner menar ju just att vägen till bestående lycka är att leva det liv som är rätt för oss. Det är det vi omedvetet strävar efter.

Sofi beskriver att hon varit en “fröken Duktig” som försökt leva “rätt”. Är det övervägande kvinnor som lever liv de tror andra förväntar sig, tror du?

– Jag tror att män gör det lika mycket som kvinnor. Skillnaden kan nog vara att män oftare gillar läget. Det brukar ju vara en manlig tendens att göra det, män är i regel bättre på att acceptera verkligheten så som den ser ut. Kvinnor tänker oftare på möjligheter och vad som skulle kunna bli.

Med dagens alla möjligheter verkar det ändå vara svårt för oss människor att gå våra egna vägar. Varför?

– Det här är ett exempel på när det moderna livets möjligheter krockar med våra urgamla hjärnor. Vi är flockdjur och i grunden är vi programmerade att söka tillhörighet med andra och att ta hand om varandra. Det är vad som är naturligt för oss människor. Vi skräms av tanken på att inte få vara med i en gemenskap.

– Men precis som Sofi upptäckte, så innebär det ju inte att vi blir ensamma bara för att vi bryter upp. Så småningom hittar vi tillhörighet i nya grupper.

För Sofi krävdes det ett “yttre krig” för att hon skulle sluta fred med sig själv. Vad är dina konkreta råd till läsare som känner igen sig i Sofis situation, som verkligen vill leva ett annorlunda liv? Vad kan vara första steget på vägen?

– Ett bra första steg är just att sluta fred med sig själv. Om vi känner att vi inte trivs med våra liv är det lätt att slå ifrån sig och tänka: “Så kan jag ju inte göra. Så får jag inte tänka”. Men då fortsätter bara den inre striden. För kan man ju visst gå sin egen väg om man vill och vågar. Acceptera att du inte trivs med ditt liv. När du har gjort det kan du fundera över hur du vill gå vidare.

– Ett bra steg därefter är att tänka dig att du just nu står vid en fyrvägskorsning i livet. Det är lätt att bara fortsätta framåt av gammal vana, men om man kommer till en fyrvägskorsning inser man att rakt fram beror helt på vilket håll man kommer från. Det som innebär rakt fram för dig kan innebära att gå tillbaka eller vika av från vägen för någon annan.

– Man kan ställa sig de här frågorna:

Vilket håll kommer jag ifrån?

Vilken väg är jag på väg att välja?

Vilka andra vägar väljer jag bort?

Varför går jag dit jag går?

Går jag för min egen skull eller någon annans?

– Tänk gärna på att det är okej att prova nya vägar i livet. Det är möjligt att den väg som du väljer inte känns rätt. Det är inte så farligt. Då är det bara att vända tillbaka till korsningen och ställa sig samma frågor igen.