Årets äventyrare: Nu siktar jag alltid högt!

Att ta sig upp ensam på en 8 000 meter hög bergstopp, utan syrgas med tung packning på ryggen, är otänkbart för de flesta. Men inte för Anneli Wester. Att hon har skruttiga ben och amputerade fingrar övervägs av en järnvilja – som hjälpt henne genom många och grymma svårigheter i livet.

Äventyr runt hela jordklotet

Anneli har hunnit med en hel del äventyr. Här är några exempel:

Druckit hästmjölk i Mongoliet

Dykt bland hajar i Australien

Bott i buddhisttempel i Kina

Druckit vodka med ryska soldater i Kaukasus

Korsat Sydamerika med buss

Tältat ensam på toppen av Muztagh Ata i västra Kina, drygt 7 500 meter över havet.

Årets äventyrare: Nu siktar jag alltid högt!

Med världen i sin hand. Annelis boll är översållad med klistermärken, som markerar de ställen hon besökt.

 

Anneli Wester har en uppblåsbar badboll i form av en jordglob. Den är prydd med oranga klistermärken, ett för varje ruta hon besökt på jordklotet. På senare år har bollen blivit alltmer prickig.

 

Det handlar inte om vanliga turistresor – när 43-åriga Anneli ger sig iväg är det för att dyka bland hajar eller gosa med lejonungar. Eller för att tälta ensam på någon av världens högsta bergstoppar.  I våras tilldelades hon titeln Årets äventyrare.

 

Men den som hört Annelis berättelse förstår att hennes liv kunde sett helt annorlunda ut.

– Ja, jag hade lika gärna kunnat bli som en av uteliggarna eller narkomanerna jag såg från spårvagnen, konstaterar hon sakligt när vi träffas i centrala Göteborg.

 

Anneli har gjort en lång livsresa – via terapirum, sjukhus och psykiatriska kliniker. Men den tar sin början i Utby i östra Göteborg, där hon växte upp med en ensamstående pappa och två äldre bröder.

– Naturen var vår lekplats. Vi åkte skidor på vintern, klättrade och klängde bland grottor och skrevor på sommaren. Idag undrar man hur vi vågade, men då var det självklart.

 

Blev inte trodd

Anneli växte upp till en sportig och utåtriktad tjej. Men innanför den glada ytan fanns en ohygglig hemlighet: i tidiga tonåren blev hon utsatt för upprepade övergrepp av en släkting. Något år senare skulle hon bli utsatt för fler övergrepp av en man på fritidsgården.

– Jag berättade detta för en lärare, men blev inte trodd. Samma med en präst i samband med konfirmationen. Det kändes hemskt, att inte få bekräftelse på det jag upplevt.

 

När hon inte fick utlopp för sin smärta vände hon den inåt, och började göra sig själv illa. Hon skar sig i huden, brände sig med eldslågor, förgiftade sig.

– I dag kan man tycka att det var dumt eller fel. Men då var detta mitt enda alternativ för att överleva.

 

Årets äventyrare: Nu siktar jag alltid högt!

I baslägret, där bergsbestigarna förbereder sig inför klättringen, väcker Anneli ofta stor förundran. Hon bestiger inte bara bergen helt ensam, hon har dessutom en rad fysiska begränsningar.

 

Sjukvården blev inkopplad och som 19-åring blev Anneli inlagd på en psykiatrisk avdelning. Här skulle hon tillbringa en stor del av vardagen under de påföljande sju åren.

 

I dag är Anneli starkt kritisk till hur hon behandlades.

– Det blev helt åt fanders galet. Personalen kunde inte hantera mig och min problematik. Istället för att få det stöd och den hjälp jag behövde användes stora mängder mediciner, bältesläggning och isolering. Det kan ha berott på kunskapsbrist, men ofta fungerade det som rena bestraffningsmetoder.

 

Anneli fortsatte att skada sig själv. Vänsterhandens fingrar fick amputeras bort till följd av brännskador, och vid ett tillfälle svalde hon 200 tabletter innehållande cellgifter.

 

Anneli beskriver ett inre i kaos. En dag bestämde hon sig för att göra slut på allt. Hon rev remsor ur lakanet, som hon gömde under sin särk. Vid nästa toalettbesök satte hon fast det hopknutna repet i den väggfasta duschhållaren, la snaran om halsen och lät sig hängas.

– Jag var helt blå när de hittade mig. Jag skars ner och lades på en brits, där jag vaknade. Kroppen var svag och det krävdes flera månader innan känseln och kraften i armarna var återställd.

 

Fick nog

Men efter denna händelse insåg Anneli att det fick vara nog. Hon skulle leva, och hon skulle ta sig därifrån.

 

Hon slutade skada sig själv. En advokat tog sig an hennes fall och efter en omprövning av vårdintyget blev hon utskriven.

 

En januaridag 1996 stod 26-åriga Anneli plötsligt där, med hela livet framför sig.

– Jag ville försöka hitta tillbaka till mig själv. Vem jag var, vad jag egentligen tyckte om i livet.

 

Att resa och att uppleva naturen – det ville hon göra. Det blev en långresa till södra Afrika. I åtta månader njöt Anneli till fullo av friheten, människorna, omgivningarna.

 

Men i slutet av resan hann det förgångna ikapp henne.

– Jag var på ön Zanzibar och dök, när jag insåg att jag plötsligt fick svårt att andas. Syresättningen fungerade inte som den skulle. Snart fick jag också problem med balansen och med minnet.

 

Väl hemma i Sverige blev Anneli allt sämre. Kroppen funktioner började slås ut, en efter en, som en följd av de cellgifter hon tidigare stoppat i sig.

– Efter ett tag var det riktigt illa. Jag kunde knappt kliva nerför en trottoarkant.

 

Med rätt medicinering lyckades hon hejda cellgifternas verkan. Sedan dess har hon, steg för steg, försökt återerövra sina förmågor. Benen är fortfarande ostadiga och hormonerna är i obalans, ”men det är inte värre än att jag kan hantera det för stunden”, resonerar hon.

 

Att vara bitter ligger inte för Anneli.

– Jag insåg tidigt, som tur var, att jag aldrig kommer att få upprättelse för allt som hänt. Enda sättet att bli fri var att arbeta bort mitt eget behov av upprättelse, och det klarade jag. Det gav mig möjlighet att se framåt i stället för bakåt.

 

Årets äventyrare: Nu siktar jag alltid högt!

 

Hon talar om en förtröstan, som alltid funnits djupt inombords. Det var denna som gjorde att hon, som femåring, raskt tog sig upp på tremeterstrampolinen dagen efter hon lärt sig simma.

– Jag hade en enorm tilltro till att allt skulle gå bra. Och det är en förtröstan om fortfarande finns där. Sedan kan man välja att kalla det Gud, livet eller världsalltet – min livssyn ligger väl närmast buddismen idag. Men jag vet att det finns något större utanför mig.

 

Siktade högt

Kanske var det denna tilltro som gjorde att Anneli vågade sikta högt. När kommunens rehabilitering föreslog en daglig verksamhet med arbetsträning för begåvningshandikappade, valde hon istället att träna upp studieförmågan på Komvux och folkhögskola och fortsätta på universitet. Så småningom kunde hon kvittera ut en juristexamen.

 

Kanske var det också tilltron som fick henne att bestämma sig för att bestiga Kebnekaise.

– Då kan man inte stå och oja sig över hur jobbigt det kommer att bli längre uppför berget. Det viktiga är att fokusera på just denna minut – och den är fullt hanterbar.

 

Minut lades till minut, meter för meter. Och till slut kom Anneli upp på toppen. Njutandes.

 

Sedan dess har bergen blivit allt högre. År 2007 nådde hon krönet av Kilimanjaro. Därefter har hon bestigit Aconcagua i Argentina och Muztagh Ata i Kina, 6 962 respektive 7 500 meter höga.

– Det är klart att det väcker uppmärksamhet i baslägret. Här kommer en tjej, med vare sig syrgas eller bärhjälp, och tar sig upp ensam för att tälta på toppen. Och dessutom är hon invalid.

 

Själv väljer Anneli att inte lägga någon vikt vid sina begränsningar.

– Har man inga fingrar på vänsterhanden, så slipper man i alla fall frysa om dem! Och visst är det krångligare att sätta upp tältet i full storm, men det går. Jag gör det ju stup i ett numera.

 

Hon kan rentav se fördelar med att tvingas dra ner på farten och ta det lugnt. Då slipper man bli höjdsjuk. I stället kan hon njuta av stunden, här och nu.

– Tänk, att få sitta på toppen och vara helt ensam med sina tankar och med berget, då kan livet inte bli bättre. För rekord i all ära – det är närvaron som är allra viktigast.

 

Framöver har hon planer på att bestiga berget Cho Oyu i Tibet. Kanske blir det till hösten, men en sådan resa kräver stora förberedelser och god planering. Anneli är noggrann med motion, meditation och utrustning. Finansieringen ska klaras med hjälp av sponsorer och intäkter från föreläsningar.

 

Hon har redan klart för sig vad som sker när hon når toppen, 8 201 meter över havet.

– Då ska jag surra fast kameran på en av tältpinnarna. Sedan tar jag en bild på mig själv, när jag dansar med Mount Everest i bakgrunden.

 

En hyllning till livet. Så kan man sammanfatta Anneli Westers alla resor och äventyr. Hon, om någon, har upplevt hur fantastisk, och hur skör, tillvaron kan vara.

 

PersonligtÅrets äventyrare: Nu siktar jag alltid högt!

Namn: Anneli Wester

Ålder: 43 år

Bor: I lägenhet i Göteborg

Familj: Pappa, två bröder

Gör: Tältar på världens högsta bergstoppar. Håller föreläsningar, skriver bok. Är utbildad jurist.

Aktuell: Utsedd till Årets kvinnliga äventyrare vid vildmarksmässan i mars. Motiveringen lyder: ”Med orubblig beslutsamhet och livsglädje har denna äventyrare under året bevisat att vilja och mental styrka verkligen kan vända motgång till framgång.”

Annons
Scroll to Top