Jill Johnson: Livskrisen för med sig nya låtar

Jill tillsammans med Lionel Richie i tv-programmet Skavlan. Hon gästade även hans konsert i Globen och medverkade på den europeiska utgåvan av Richies album Tuskegee.

När Jill Johnson summerar det gångna året kan hon se tillbaka på tolv händelserika månader. Hon har bland mycket annat hunnit med en konserthusturné, ett samarbete med sångarlegenden Lionel Richie, sommarturné, inspelning av ett nytt album och julturnén Stjärnklart tillsammans med ett gäng svenska artistkollegor.

Inför 2013, då hon fyller 40, planerar hon att fördela sin tid annorlunda jämfört med tidigare år.

– I vanliga fall har jag en planering som sträcker sig minst ett år framåt i tiden. Men det kommande året håller jag mer öppet för att i högre utsträckning kunna satsa på mitt låtskrivande. Jag inser att om det är någonting som jag verkligen måste utveckla så är det min musik. Min karriär började med att jag sjöng andras låtar och hoppade in i färdiga koncept. Nu vill jag stå på egna ben, och för att lyckas med det krävs ett väldigt hårt arbete.

Till sin hjälp har hon en handfull namnkunniga amerikanska medkompositörer, tillika väninnor, som hon några gånger om året sammanstrålar med – oftast i Nashville som Jill sedan det första besöket år 2000 nu har varit i så många gånger att hon blivit hemmastadd där. Musiken till sina två senaste album har hon uteslutande skrivit tillsammans med andra kvinnor.

– Vi har kommit varandra så nära att vi inte behöver linda in det vi vill ha sagt, utan vi kan säga det rakt ut. När jag skriver tillsammans med en man finns det alltid en annan spänning och en motsättning mellan manligt och kvinnligt. Dessutom har jag haft oturen att på senare tid parats ihop med griniga och tråkiga män i Nashville. Jag vill ha kul när jag skriver musik, så jag håller mig till tjejerna ett tag till, konstaterar Jill med ett leende.

I februari åker Jill till Nashville igen och nästa stora utmaning är att, tillsammans med sina amerikanska väninnor, komponera musik till andra artister.

– Jag känner en hunger efter att skriva låtar som inte handlar om mig själv. Det skulle vara en kittlande känsla om någon amerikansk artist spelade in en låt som jag har varit med och skrivit.

Vändpunkten

Det är inte bara i yrkeslivet som Jill ibland kan tröttna på den stora fokuseringen kring sin egen person.

Detsamma gäller i privata sammanhang, där hon ofta finner sig stå i centrum för omgivningens uppmärksamhet.

– I mina väninnors ögon lever jag ett spännande liv, medan det för mig är vardag. Så det är skönt när våra samtal kan handla om andra än mig.

Länge fick Jill anstränga sig till sitt yttersta för att hitta inspiration till låtskrivandet. Vändpunkten kom när hon som 35-åring hamnade i en medelålderskris.

– Marken försvann under fötterna och jag blev väldigt vilsen, vilket är ovanligt när det gäller mig. Normalt sett är jag en driven och glad tjej som är bra på att lösa både mina egna och andras problem, men helt plötsligt var jag inte det längre och jag förstod inte varför.

Jill Johnson: Livskrisen för med sig nya låtar

Höjdpunikten under året som gick var utan tvekan samarbetet med Lionel Richie, menar Jill Johnson, som ännu inte planerat så mycket för 2013.

En del av förklaringen till krisen var att hon och maken Håkan gick igenom en tung period i sitt äktenskap som de hade svårt att hitta ut ur.

– Vi befann oss i en klassisk småbarnsfas där vi hade missat varandra under för lång tid. Vi turades om att jobba och tog inte hand om vårt förhållande. Det var aldrig aktuellt för oss att gå isär, utan det handlade att vi förde en kamp för att hitta utrymme för närhet. Vi levde under samma tak utan att ha ett liv ihop.

– Något som också bidrog till min kris var att all bekräftelse som jag fick när jag var ute på turné gjorde att jag blev lite förälskad i artisten Jill Johnson. Det är lätt att tappa verklighetsförankringen, och det gjorde jag den gången. Jag grät när jag skulle ut på turné, och när jag väl kom ut och spelade ville jag inte åka hem.

Då hon så småningom kom ur krisen upptäckte Jill att inspirationen hon tidigare kämpat så hårt för infann sig automatiskt. Plötsligt rann låtarna ur henne på ett sätt som de aldrig hade gjort förut.

– Jag ville nästan inte må bra, eftersom jag var rädd för att flödet i skrivandet skulle försvinna då.

Tack och lov visade det sig att så inte var fallet

– Fast jag är balanserad i dag kan jag gå tillbaka och “låna” smärtan som jag kände under den jobbiga perioden. Det finns fortfarande en liten sviken och ledsen person som jag kan plocka fram vid behov, trots att jag befinner mig på en helt annan plats i livet i dag.

Separationsångest

För att få arbetsro lämnar Jill familjen hemma när hon reser till USA – något som har både för- och nackdelar.

– Jag kan sitta och böla hela vägen till Köpenhamn och halva flygresan till USA för att jag har en sådan separationsångest. Det är en form av dödsångest som handlar om att jag är rädd för att jag inte ska komma hem till dem igen, eller för att det ska hända någonting hemma när jag är så långt borta och inte kan hjälpa till. Hjärtat blöder lite hela tiden som jag är borta, vilket är något som jag också kan nyttja i låtskrivandet.

Denna dag befinner sig emellertid Jill på hemmaplan i Fristad utanför Borås. Vi träffas i hennes väninna Ulrikas butik för mode och heminredning, där Jill är en flitig kund och dessutom har tillägnats ett helt skyltfönster.

Mitt i vårt samtal kommer Jill på att hon har glömt att lämna hemnycklarna till barnflickan. Körtjejen Lottas dotter är numera heltidsanställd av Jill och delar sin tid mellan Jills företag och privata liv. Hennes hjälp med hämtningar och eftermiddagstillsyn av döttrarna Havanna och Bonnie har revolutionerat Jills tillvaro.

– Tidigare ansåg jag att det var Stockholmsbeteende att ha barnflicka, men nu tycker jag att det är en lysande lösning. Faktum är att jag har blivit en mer närvarande mamma sedan den här tjejen kom in i mitt liv.

Med tiden har också Jill och maken Håkan blivit bättre på att hitta tid till att umgås.

– Framförallt har vi börjat se till att få ungarna i säng tidigt, så att vi får vuxentid på kvällarna.

Jill och Håkan träffades 1996, då de båda turnerade med Jan Johansen. Håkan håller sig numera mestadels på hemmaplan i Borås, där han driver musikaffär och uthyrningsfirma. Jill menar att det är en stor fördel att han är tolv år äldre.

– Eftersom Håkan har varit ute och turnerat med andra artister och gjort allting som jag gör nu suktar han inte efter det livet.

De båda är överens om att familjen nu är komplett.

– Två barn är vad vi hinner med om det ska harmonisera med våra jobb. Jag hade tänkt mig tre barn från början, men eftersom Håkans vuxna dotter Felicia alltid har varit en stor del av våra liv känns det ändå någonstans som om jag har tre barn. Felicia och jag har en jättefin dialog, och hennes mamma och jag är supernära väninnor. Vi stöttar varandra och firade i år, liksom flera gånger tidigare, jul tillsammans.

Har du något drömprojekt inför framtiden?

– Jag har jättemånga! Jag skulle vilja göra både en skiva på svenska och en jazzskiva. Och gärna få turnera mer i Europa.

– En annan dröm är att starta ett äldreboende. Jag tycker att det är vidrigt att se att äldre inte tas om hand bättre och att äldreboenden drivs med vinstsyfte.

Vad var det bästa som hände dig under 2012?

– Karriärmässigt sett var höjdpunkten samarbetet med Lionel Richie. Det var en häftig upplevelse som har lyft mig oerhört. Lionel fick mig att förstå att jag har någonting väldigt speciellt. Han fick mig att känna mig som en världsartist. Efteråt hörde han av sig och sa att han ville jobba mer ihop med mig.

Vad var det tråkigaste som hände 2012?

– Det som berörde mig djupast var att jag fick kontakt med en familj vars tolvåriga dotter kördes ihjäl av en drogpåverkad man. Eftersom flickan varit väldigt fäst vid min musik bad föräldrarna mig att skriva en sista hälsning till henne. Den lästes sedan upp på begravningen. Nyligen kom mamman till en av mina konserter och gav mig ett halsband med en liten ängel. Det kändes som om jag kunde se rakt in i hennes själ. Hon var alldeles rödgråten och hade en sådan enorm smärta i sina ögon. Trots att vi bara har setts den gången känner jag det som att vi nu, via hennes förlorade dotter, har ett livslångt band mellan oss. Jag tänker på henne nästan varje dag.

Personligt: