Birgit Nilsson hade alltid en fot kvar i leråkern hemma i sitt barndomshem i Västra Karup i Skåne, även när hon stod på de stora scenerna världen över.
Ingen operastjärna lär ha mjölkat lika många kor och gallrat lika många sockerbetor som Birgit Nilsson.
Men ingen har heller blivit inropad lika många gånger – 72 stycken. Det var efter Elektra i Wien 1975.
Applåderna tog längre tid än själva föreställningen. Musikerna hann gå ut och äta och komma tillbaka innan hyllningen var över.
Men även när Birgit Nilsson stod i guldbroderad klänning på La Scalas scen i Milano, var ena foten alltid kvar i en leråker i Västra Karup i Skåne.
Märta Birgit Nilsson, född 17 maj 1918 i byn Svenstad på den undersköna Bjärehalvön, skulle med tiden bli världens bäst betalda sopran. Men hon återvände alltid hem. För Birgit Nilsson älskade sin gård och sin hembygd.
En besökare i barndomshemmet i Svenstad, som nu blivit museum, anno 2012 finner många pusselbitar till hennes liv.
Här står fiaspelet som ersatte både tv:n och radion eftersom Svenstad länge saknade elektricitet.
Källarfönstret där Birgit som tonåring kröp in en natt efter att olovandes ha varit på dans med Torekovspojkarna. Den rosa brudklänningen hon bar vid det hemliga bröllopet i Köpenhamn med veterinärkandidaten Bertil Niklasson som hon mött i en restaurangvagn på Stockholmståget. Skrivbordet där pappa Nils satt och såg mamma Justina bli ihjälkörd av bussen. Tennstopet som överräcktes efter “fem års trogen Wagnertjänst” i Bayreuth.
I finrummet står som sig bör ett piano. Dess föregångare var ett leksaksklaver som fyraåriga Birgit fick av snälla drängen Otto. Sedermera ersattes det av en tramporgel som pappa Nils köpte för att han skämdes för att dottern hela tiden sprang inne hos grannen och “slet på tangenterna”.
Birgit Nilssons paradroll var den krävande rollen som prinsessan Turandot i operan med samma namn av Giacomo Puccini. 300 gånger sjöng hon den. “En riktig röstmördarroll”.
Första gången organisten i Åstorps kyrka, Ragnar Blennow hörde lantbrukardotter Nilsson sjunga lär han ha torkat tårar av rörelse innan han fick ur sig ett: “Fröken kan bli en stor sångerska”. “Jag trodde jag skulle svimma” sa hon efteråt.
Men musik var inget som räknades i Birgits barndomshem. Nils och Justina var visserligen stolta över dotterns röst och lät henne ofta uppträda inför gårdens gäster. Men yrkesbanan var redan fastställd. Hon skickades till en skola i Bohuslän för att bli hembiträde och sedan bondmora. När hon en dag istället kom hem från Stockholm och hade kommit in som etta av 49 sökande på Musikaliska Akademien blev föräldrarna bestörta och besvikna. Vem skulle nu ta över de 30 tunnlanden? Birgit var ju sjunde generationen på gården och enda barnet.
Men genombrottet stod bakom hörnet och väntade. Rollen som Lady Macbeth på Stockholmsoperan 1947 gav henne lysande recensioner och de första riktigt hängivna beundrarna. När hon sjungit Toscas bön på Kungliga Operan visste man att det skulle bli ett stopp i föreställningen någon kvart medan publiken skrek “Bravo!”. Nere i Wien, hennes andra hem, kunde även den som struntade blankt i de sköna konsterna veta exakt när en föreställning med Birgit Nilsson var klar. Då proppades nämligen trafiken igen av alla fans som ville följa “Die Kammersängerin” hem till hotellet.
1959 debuterade hon på Metropolitan där hon snabbt blev världens bäst betalda operasångerska.
Genombrottsrollen var Isolde, men paradrollen var den krävande Turandot som hon sjöng över 300 gången.
Hon visste sitt värde – även om pappa Nils fortfarande tyckte det var för mycket “ståhej” när dottern sjöng: “Det är ju bara min Birgit. Dessutom är Lill-Babs en större sångerska”. Varvid Birgit svarade med en ironisk blinkning: “Ja, pappa ser bra, men han hör förfärligt illa”.
Först vid 66 avslutade hon sångkarriären, vilket är sensationellt sent i en bransch där pensionsåldern annars infaller vid 53, men kanske också ett tecken på att hon hade svårt att komma till ro.
När Birgit Nilsson slutligen drog sin sista suck – hemma på kammaren medan Bertil kokade havregrynsgröt i köket på juldagen 2005 – var allting arrangerat i detalj. Bara 60 personer kom till Västra Karups kyrka för ett sista farväl – alla mot tystnadslöfte.
Men stora stjärnor dör aldrig som bekant. Att den gudomligas ande än i dag svävar över både golvplankor och grusgångar på den bruna 1700-talsgården är ingen överdrift. Guiderna säger att stalldörrarna ibland låser sig utan anledning och att larmet ibland går utan att någonting har hänt. De misstänker att det är La Nilsson som går omkring och kollar att allt går rätt till.
Iklädd både sidenklänning och gummistövlar, förmodligen.
Fotnot: Läs hela artikeln om Birgit Nilsson i vår nya tidning Primadonna & världens bästa tenorer.
