Hade Karl-Erik Hjelmkvist haft löständerna på hade han troligen inte varit i livet idag – i löständer ingår metaller och hade han haft de i munnen hade han aldrig överlevt blixtnedslaget.
Karl-Erik Hjelmkvist från småländska Hillerstorp har träffats av blixten två gånger, och helt mirakulöst klarat sig. Läkarna ställer sig mycket frågande till det som hänt, och menar att han borde vart död. Och lika förbluffad är Karl-Erik.
– Jag har haft hjälp av änglar, säjer han med övertygelse. Jag hittar ingen annan förklaring – min tid var inte ute…
Karl-Erik, som lever ensam, är pensionär och jobbade dessförinnan inom träindustrin. Numera fyller han sin tid med att jobba ideellt på Erikshjälpen. Då och då besöker han goda vänner som har en gård ute på landet och ger dem en hjälpande hand. Han kapar ved och rycker in där det behövs – en riktig allfixare.
– Många pensionärer klagar över att de ha för lite att göra, skrattar han. Men jag har fullt upp.
Augustidag
Karl-Erik glömmer aldrig den där augustidagen för fyra år sedan då han besökte sina goda vänner på gården utanför Skillingaryd. Karl-Erik var ute på en sensommarpromenad. Solen sken när han gav sig iväg, plötsligt såg han hur mörka moln började torna upp sig på himlen. Men han gjorde sig ingen brådska, utan fortsatte sin promenad i lugnt tempo. Han har aldrig varit rädd för åskan och när han hörde att det började mullra, tyckte han enbart att det var fascinerande och spännande. Han såg fram emot åskvädret.
– Jag var ganska nära bondgården, berättar han. Jag stannade till utmed vägkanten, eftersom jag behövde kissa, och jag var då nära ett elstaket. Men det tänkte jag inte på…
Åskan kom närmare men Karl-Erik stod lugnt kvar och njöt av det stundande ovädret. Men plötsligt var det över honom – det kom en blixt och en mycket kraftig smäll på en och samma gång. Han kände hur det hettade till i kroppen, samtidigt som han såg ett stort eldklot som snabbt rullade iväg. Och de vettskrämda korna sprang för livet, samtidigt som elstaketet brann upp.
– Jag förstod att jag träffats av blixten, berättar han. Men jag slogs aldrig omkull, och tappade inte fattningen, även om jag förstås var både rädd och omskakad.
På darriga ben tog han sig så snabbt han bara kunde upp till bondgården och ringde vårdcentralen. Han fick omedelbart komma dit och läkarna tog ett EKG. Men de hittade inget, utan kunde bara konstatera att Karl-Erik haft en osannolik tur – han borde inte överlevt.
– Det enda spåret är ett brännmärke på armen, säjer han och kavlar upp skjortärmen. Och det blev ett märke på klockan, men jag klarade mig oskadd.
Älskar åskväder
Detta har dock inte avskräckt honom. Han är lika förtjust i åskväder, som han alltid har varit. Denna passion var nära att kosta honom livet, ännu en gång.
– Det var den åttonde augusti i år och sommarvädret var inget vidare. Jag var på nytt ute på gården utanför Skillingaryd och vi höll på att kapa ved. Det var kyligt och regnet hängde i luften. När regnet övergick i ösregn gick jag och min goda vän Ulla, snabbt in i verkstaden för att söka skydd.
Regnet öste ner och det återstod inte mycket annat att göra än att vänta tills det dragit förbi. De hörde inget muller men plötsligt var åskan över dem – hastigt och utan förvarning.
– Sedan gick allt så snabbt att jag inte hann reagera, berättar han. Men vi hann se hur blixten gick ner i björken, och sedan måste den ha fortsatt in via elcentralen. Den träffade mig i armen – jag kastades in i en bänk och for ner på golvet.
Han drog Ulla med sig i fallet och de blev liggande en stund, oförmögna att resa sig. De var både chockade och omtumlade.
– Jag hade återigen en enorm tur, säjer Karl-Erik och skakar på huvudet. Golvet var gjort av cement – hade det varit metallspån på golvet, eller jordgolv, hade jag aldrig klarat mig.
Propparna hade gått och det var mörkt i verkstaden. Karl-Erik hade fått sig en rejäl smäll och var både rädd och omskakad. Visserligen gillar han åska, men någon måtta får det ändå vara.
– Jag åkte till vårdcentralen, berättar han. Jag kände att jag ville kolla upp om jag hade fått några fysiska skador efter blixtnedslaget. Läkarna tog EKG, men inte heller denna gång hade jag fått några skador – annat än ett nytt brännmärke på armen.
Brännmärken
Han var rädd en litet tag efter blixtnedslaget, medger han. Men denna rädsla gick snabbt över – åskväder är fortfarande det bästa han vet, och blixtrar det på nätterna, går han upp och tittar. Han finner mer underhållning och spänning i det, än i vilket tv-program i världen.
– Det är något mycket speciellt med åska, säjer han. Jag har alltid känt på mig när det är åska i luften. Så har det varit ända sedan jag var liten.
De enda sviter han har efter sina våldsamma äventyr är alltså brännmärkena på armen. Han är också lite oklar över vad som egentligen hände – han drabbades av en lättare minnesförluster vid båda blixtnedslagen. Men dessa gick över lika snabbt som de kom, och i dag är han kristallklar i huvudet.
Han har fullt upp med jobbet på Erikshjälpen, där han packar kläder till Afrika. Men visst händer det att han tänker att han är en överlevare utan dess like, och märkligt är det, tycker både läkarna och Karl-Erik.
