Här uppe i skrivalyan i Gamla Stan i Stockholm har gestalterna i nya romanen Marionetternas döttrar tagit form och fått liv.
Kaféet där vi stämt möte ligger bara ett stenkast från hennes skrivarlya i Gamla stan i Stockholm. Den nya romanen “Marionetternas döttrar” släpptes i september och handlar om systerskap och mystiska förvecklingar med bland annat en leksaksaffär i centrum. I bakgrunden finns en saknad efter systrarnas pappa som dog under deras barndom.
Det finns paralleller till hennes eget liv i denna historia; både systerskapet och saknaden efter fadern. Nu är det sex år sedan Marias far gick bort.
Maria Ernestam, som har en stor kopp te och en bit citronkaka framför sig på det lilla runda kafébordet, berättar om den svåra sorgen som lever kvar i henne, men som har ändrat utseende genom åren.
– I början var det den omedelbara saknaden som tog överhanden. Behovet av att komma över den sista sjukdomstiden. Nu flyter allting ihop, funderingar över pappas liv och saknaden som kan komma helt plötsligt, i ögonblicket. “Åh, det här skulle jag vilja prata med honom om” eller “Åh, jag minns när jag och pappa brukade göra så här”, förklarar hon.
Lik sin pappa
Maria och hennes pappa var lika varandra i mycket och förstod sig lätt på varandra. Pappan var lektor i matematik men hade även ett stort intresse för sång, dans och musik. Maria har även hon en universitetsexamen i matematik som hon har vägt upp med en stark dragning till det kreativa.
Hon minns med värme hur pappan lekte med henne och systern när de var små. Trots att han tillhörde den strängare generationen var han en för tiden ovanligt närvarande pappa som gav sina döttrar mycket kärlek.
– Pappa var ingen karlakarl. Han var en lekfull pappa som lyfte upp oss och dansade med oss. Han och mamma älskade att dansa tillsammans. Vi såg dem ofta dansa foxtrot och vals hemma hos oss och hos kompisar. Senare började jag själv gå på jazzdans och konståkning.
Hon berättar hur fadern ansträngde sig för att Maria inte skulle längta hem då hon var i USA och för första gången firade julafton någon annanstans än i barndomshemmet. Han skickade henne ett kassettband på posten med en lång inspelning av sina egna hälsningar, sånger och duetter som lämnade plats för hennes egen stämma. Ibland kom gäster in och pratade, så som hennes mamma och mormor.
– Han engagerade sig otroligt mycket i oss. Han var inte så mycket för djupa samtal, men om det verkligen gällde, då var det inget snack. Då fanns han där och stöttade på alla sätt, säger hon.
Trots att han alltid varit sportig och till och med spelat tennis på elitnivå började sjukdomarna ta över hans liv efter att han hade fyllt 60. Han blev glutenallergiker, fick en stroke och blev tvungen att göra en bypass-operation. Men ständigt kom han tillbaka med ny energi, precis som han alltid hade gjort under spelet i tennismatcherna. På slutet blev han stoppad av sina njurar, all medicinering hade slitit hårt på kroppen.
– I nio månader var det fram och tillbaka, men på slutet kunde det bara gå åt ett håll. Två månader innan han dog sa han att “nu vet jag hur jag vill ha min begravning”. Det skulle vara god mat, vin, snaps och massa musik. Lusten att leva försvann när han inte längre kunde gå. Men ända in i slutet fanns humorn där. Mitt i eländet gick det att skratta, säger hon.
Ny syn på livet
Pappan, som hade varit i rörelse hela deras liv, låg plötsligt helt stilla i sängen. Det fick Maria att minnas hur det var att övningsköra med honom när hon var ung. Han som alltid hade haft myror i benen, som alltid varit på väg någonstans, satt under någon timme åt gången helt stilla med henne i bilen. Att sitta bredvid hans sjukhussäng gav lite av samma känsla, där fanns bara hon och pappan, och inget störde dem.
– Efter en av de fina kvällarna vi hade tillsammans satte jag mig ner och skrev ett brev till honom. Jag skrev hur tacksam jag var för allt jag hade fått av honom och allt han hade gjort för mig. Jag nämnde inte att han snart skulle dö, det var bara ett brev av glädje och kärlek, säger hon.
Dagen innan han dog fick familjen veta att det var på gång. På morgonen höll Maria hans hand när han somnade in, 77 år gammal. Pappans död har förutom stor sorg också gett Maria en ny syn på livet.
– Nu har jag fått en starkare känsla av att jag inte ska skjuta upp saker. Man ska våga säga och göra saker utan att vara rädd för att det ska bli fel. Vi vet ju faktiskt inte hur lång tid vi har på oss. Nu är jag bättre på att berätta för människor vad de har betytt för mig, även för sådana som en faster eller mammas bästa kompis.
Man tror att de vet hur viktiga de har varit, men många blir väldigt berörda, säger hon.
Vi dricker upp innehållet i våra glas och går den korta promenaden till Marias skrivarlya. Huset är 400 år gammalt, trappuppgången mörk men i den lilla ettan flödar solen in. Här finns ett litet kök, ett stort skrivbord där Maria brukar sitta med en stor tekanna och skriva och ett litet rum med soffa, en hög med pocketböcker och en gammal kista som soffbord. Väggarna i skrivarlyan pryds av Marias böcker, både de svenska och de översatta, och många konstnärliga och vackra fotografier på Maria har ramats in och hängts upp. Mitt i rummet finns en bild där hon håller sin dotter tätt intill sig.
Bad till Gud
Sofi är nu 16 år och en helt vanlig, frisk och stark tjej. Att hon skulle ha varit sjuk som liten bebis syns det inte ett spår av. Maria kommer aldrig glömma de uppslitande dagarna på barnsjukhuset i Tyskland där familjen var bosatt på den tiden. När Sofi var fem dagar kom en läkare in till Maria och sa att Sofi hade fått kramper, att hon måste förflyttas.
– Han sa något om att hennes hjärna kanske var “omogen” och en massa tankar och rädslor började så klart snurra i mig. Jag fick inte följa med i ambulansen och inte heller sova med henne på nätterna. På kvällarna var jag tvungen att åka hem från sjukhuset, helt utlämnad till krafter jag inte kunde styra, säger hon.
En hel vecka låg lilla Sofi intagen på sjukhuset, varje dag gjordes flera prover på henne, men inga frågetecken rätades ut. Till slut gjorde Maria något som skulle få stor betydelse för henne; hon gick till kyrkan och slöt ett förbund med Gud.
– Jag kände mig fruktansvärt förtvivlad och visste inte vad jag skulle göra. Jag bara kände att jag måste komma in i kyrkan. Just den här dagen var den stängd, men som av en händelse kom en man förbi som visade sig vara kyrkvärd. Han öppnade åt mig och lät mig tända ett ljus. Jag tänkte stilla att “om allt är okej med Sofi, då ska jag tro på dig, Gud”, säger hon.
Efteråt frågade kyrkovärden om det varit ett glatt eller sorgligt ljus hon tänt. “Det var ett ljus för en förhoppning”, svarade hon. Snart hände det som hon hade önskat så starkt: Sofi friskförklarades. Händelsen kom att förstärka Marias Gudstro, eller som hon själv uttrycker det, den “förnyade deras förbund”. Hon går inte regelmässigt i kyrkan, men tron lever inom henne.
– Jag tror inte att någon ska göra jobbet åt mig, det blir så som det är meningen att det ska bli. Vi kan bara påverka saker till viss del, sedan gäller det att överlämna sig åt något större. Men numera litar jag till att det finns en gudomlig kraft som omsluter allt och alla. Vi måste bara ta vara på den och förvalta den, säger hon.
Personligt
Namn: Maria Ernestam
Ålder: 52
Bor: I ett hus i Mälarhöjden i Stockholm. Har även en skrivarlya i Gamla stan.
Familj: Maken Mathias, sonen Jannik, 18, och dottern Sofi, 16.
Yrke: Författare, bakgrund som journalist bland annat i Tyskland under 11 år som korrepsondent för svenska specialtidningar. Har också studerat engelsk litteratur och matematik i USA, där hon tog en Master of Arts. Debuterade som författare 2005 med Caipirinha med Döden, därefter Busters öron 2006, Kleopatras kam 2007, Alltid hos dig 2008 och På andra sidan solen 2010.
Intressen: Dans, sång, skidåkning, te, läsning.
Aktuell: Med nya romanen “Marionetternas döttrar” som släpptes i mitten av september.
