Den svenska regeringen kämpade för att få loss svenskarna och Martin gjorde allt för att uthärda de miserabla förhållandena i fängelset. Domen var elva år.
Nu sitter de hemma i trerumslägenhet i Farsta och läser breven som Martin smugglade ut från fängelset till Linnea och kan se tillbaka på en tid som var hemsk för dem båda. Linnea fick stålsätta sig för att uthärda ovissheten, Martin gjorde allt för att få stå ut i fängelset och inte bli galen.
– Inom mig såg jag fram emot dagen då jag skulle vara fri och tillbaka här hemma, säger Martin Schibbye, 31, och berättar att vardagen nu börjat normalisera sig.
Han och jämngamla Linnea hade en ungdomsromans redan i tonåren, innan deras vägar skildes åt för att åter sammanstråla för tre år sedan. Då blev det giftermål.
Martins jobb som frilansjournalist har till stor del riktat in sig på reportage från konflikter. Så när han berättade om reportageresan till Ogaden i Etiopien som han planerade tillsammans med frilansfotografen Johan Persson var det inget konstigt för Linnea.
– Han har alltid gjort riskbedömningar och jag litade på honom. Det som däremot gjorde mig irriterad var att vi på grund av det jobbet tvingades ställa in vår gemensamma husvagnssemester, säger hon.
Den femte juni 2011 vinkade Martin farväl och hoppades vara hemma till midsommar.
Syftet med reportageresan var att belysa hur det börsnoterade bolaget Africa Oils kommande oljeborrningar i Ogaden skulle påverka den av regimen förtryckta lokalbefolkningens möjligheter att bo kvar i området.
Uppdraget var förenat med risker eftersom det var förbjudet för journalister att vistas i regionen, de var därför tvungna att smugglas in i landet.
– Jag hade uppgifter om journalister som varit där illegalt och blivit tagna av militären. De hade suttit några dagar i häkte, sedan hade de fått åka därifrån. Det var det värsta som skulle kunna hända, om vi blev upptäckta och den risken var det värt bedömde jag. Med facit i hand gjorde jag en grov felbedömning av säkerhetsrisken och borde egentligen blåst av alltihop när vi fick vänta nästan två veckor i Somalia innan vi med hjälp av etiopiska gerillan ONLF blev insmugglade i Etiopien, säger Martin.
Kulspruteeld
Bilen de åkte med upptäcktes snabbt av etiopisk militär och en våldsam biljakt utbröt i öknen på natten. I ett moln av ökensand lyckades de skaka av sig förföljarna och nå mötesplatsen som de gjort upp med gerillan.
Efter tre dagars vandring kände de sig säkra på att inte etiopisk militär fanns i närheten. Gruppen gjorde upp en eld och drack te. Martin tog av sig skorna för att vila fötterna. Då hörde han ett skott och i nästa sekund exploderade luften av kulspruteeld och gerillasoldaterna flydde.
– Johan träffades av en kula i armen och jag fick en som gick rakt igenom axeln. Jag hann inte bli rädd utan tänkte rationellt. Vi ställde oss upp och tog av oss kläderna för att visa att vi var vita och samtidigt skrek vi “internationell press”.
Regeringssoldaterna grep dem och en fyra dagar lång mardröm tog sin början där svenskarnas vädjan om läkarhjälp för skottskadorna ignorerades.
De tvingades medverka i fejkade filminspelningar där de under vapenhot skulle säga att de samarbetade med gerillan, vilket innebar att de var terrorister.
– Hela situationen var overklig. Jag var rädd för att vi aldrig skulle komma därifrån levande och vågade inte ens tänka på Linnea, då skulle jag bryta ihop fullständigt, säger Martin.
Han sattes i en bil som stannade ute i öknen. Befälhavaren sa att nu var han trött på att vara snäll och beordrade Martin att gå.
– Bakom mig hörde jag hur soldaterana osäkrade sina vapen. Jag bara väntade på att de skulle skjuta. I det läget var jag så uppgiven att jag inte orkade mer. Då beordrades jag att vända mig om. En soldat riktade sitt vapen mot mitt bröst och jag tänkte: “skjut mig, det spelar ingen roll längre”. Han sköt, men vinklade samtidigt vapnet nedåt så att kulan slog i marken jämte mig. Sedan fortsatte bilfärden.
Linnea hade varit på en musikfestival i Norge när en kollega till Martin och Johan ringde och berättade att de blivit tillfångatagna.
– Jag blev alldeles iskall. Det var en helt overklig känsla. Några minuter senare började tidningarna ringa och ställa frågor om Martin.
Äntligen hemma igen. Martin Schibbye och Johan Persson har landat på svensk mark och tas emot av familj och vänner och håller en presskonferens.
När Martin och Johan närmade sig huvudstaden Addis Abeba visade befälhavaren sin vänliga sida.
– Han gav mig sin telefon och sa att jag fick ringa min fru. Jag var så chockad att jag hade svårt att slå numret. Jag hörde Linnea och noterade att hon var på en lunchrestaurang. Linnea, jag lever och jag älskar dig minns jag att jag fick fram, samt lite annat. Sedan började jag storgråta och hulka, det var så starkt när alla känslor släppte. När jag lagt på ställde jag mig upp och skrek rakt ut så att vakterna undrade vad jag höll på med. Jag hade så mycket känslor inom mig!
Skräckupplevelse
– Jag hörde på Martin att han var hysterisk och rädd. För mig var det skitjobbigt, säger Linnea.
Därefter fördes de till polisstationen för förhör och träffade då även svenske ambassadören Jens Odlander.
De berättade om vad som hänt och fick förhoppningar om att det ändå skulle lösa sig.
Under polisutredningen fick svenskarna sitta i häkte och när beslutet att väcka åtal tagits flyttades de till Kalityfängelset i utkanten av Addis Abeba. Nu tog en ny skräckupplevelse sin början.
– Fängelset var som ett jättelikt plåtskjul. Vi placerades i en zon med 200 fångar som skulle dela på två toaletter, som var två hål i marken, samt en dusch! Det fanns ett begränsat antal sängar och de flesta fick ligga på golvet. Det var så trångt att när vi väl lagt oss kunde vi inte lämna platsen, då tog någon annan den. Jag har aldrig sett så många människor på en så liten yta.
I början var också stämningen hotfull från de andra fångarna då den etiopiska regeringen via sin statliga tv-kanal berättade att svenskarna var terrorister med syfte att skada landet.
– Allt handlade om att tillbakavisa anklagelserna och vinna förtroende hos de andra fångarna för att överleva. Det gjorde vi genom att skoja och prata, dela med oss av maten vi fick via den svenska ambassaden och så vidare. Jag och Johan skapade rutiner i fängelset där vi såg till att äta ordentligt, koka allt vatten, prata med varandra och träna varje dag för att hålla kroppen igång.
Smugglade breven
Martin var förbjuden att skicka brev, men han skrev ändå och smugglade ut dem så att de nådde Linnea.
– Jag skrev hur mycket jag älskade henne och att jag kommer att komma tillbaka till henne. Hon fick aldrig tvivla på det, för jag skulle komma tillbaka om jag så tvingades rymma från fängelset, lovade jag.
För Linnea betydde breven mycket.
– Det gav en känsla av att Martin fanns hos mig. Bara att ta i ett papper som han hållit i kändes speciellt. Samtidigt var det väldigt tungt att läsa om hur de hade det i fängelset, berättar hon.
Linnea fick vid några tillfällen åka ned till Etiopien och träffa Martin. Resorna och alla omkostnader på hemmaplan finansierades av en insamlingsfond som organisationen “Reportrar utan gränser” startat.
– Mötena var högtidsstunder och när vi satt i besöksrummet kändes det precis som vi var hemma. Men när tiden var ute och vakterna ledde i väg Martin var det en brysk påminnelse om verkligheten.
I slutet av förra året hölls rättegången där den fabricerade bevisningen aldrig ifrågasattes av domaren.
Straffet fastställdes till elva års fängelse för terrorismen.
– Elva år, då skulle jag vara 43 när Martin kom ut. Även om de bara skulle sitta två tredjedelar av tiden var det hemskt nog. Och det skulle vara ekonomiskt ohållbart att under så många år besöka honom frekvent. Som tur var hade jag stor stöd från familjen, vänner och till och med från människor jag inte ens kände, säger Linnea.
Ett överklagande kunde bli en utdragen procedur.
– Vi fick svälja stoltheten, lägga oss på rygg och i stället hoppas på benådning. Men hur länge vi skulle behöva sitta i fängelse visste vi inte, kanske tre till fyra år i värsta fall, berättar Martin.
För att bli benådad krävdes att man skötte sig exemplariskt i fängelset.
– Jag vågade därför inte smuggla ut fler brev. Men jag skrev ändå och sparade dem för att ge dem till Linnea den dagen jag blev frigiven. Det kändes viktigt för mig att få skriva till henne och jag kallade brevsamlingen “En liten bok om en stor kärlek”.
Där stod Bildt
Den tionde maj kallades Martin och Johan upp till fängelsechefen. De blev förvånade när de såg vem som var på besök – utrikesminister Carl Bildt.
– Min första reaktion var att han var längre än jag är, skrattar Martin. Sedan fick jag ur mig någonting i stil med: “Jaså, du är i stan.” Bildt skrattade. Sedan hade vi ett möte där han berättade att premiärminister Meles Zenawi gett löfte om benådning i samband med nyåret tolfte september, då det är tradition att ett stort antal fångar benådas. Han frågade om vi ville ha något och vi önskade oss salami, det skulle han fixa. Det var ett bra möte som ingav hopp, men samtidigt var vi luttrade av alla tidigare bakslag. Ambassaden hade inte trott det skulle väckas åtal och inte heller att vi skulle bli dömda. Om det stämde som Carl Bildt sa skulle vi fortfarande ha fyra månader kvar i fängelset. Den tiden var väldigt lång och om vi blev sjuka skulle vi inte få någon läkarvård av fängelset. Vi hade själva sett hur de struntat i att ta en hjärtsjuk man till sjukhuset. Det slutade med att han dog.
Linnea berättar att hon tänkte på Martin hela tiden, men samtidigt var hon tvungen att leva sitt eget liv.
– Jag jobbade, tränade och träffade vänner för att inte tappa bort mig själv i allt detta kaos.
I slutet av augusti dog premiärminister Zenawi och osäkerheten kring svenskarna frigivning ökade.
Nyåret inföll den tolfte september och fångarna samlades runt en högtalare där alla de benådades namn lästes upp. Martin och Johan fanns inte med bland dessa. Dagen gick och när de skulle låsas in igen klockan fem var hoppet om benådning ute trodde de.
Då kom en polis in i cellen och skrek åt svenskarna att de skulle ta sina tillhörigheter och komma med. Han visade upp dem till fängelsechefens rum och när de såg filmkameran på bordet förstod det att priset för friheten var att erkänna brottet de aldrig begått och visa ånger.
– Det handlade om att ta den sista förnedringen eller förpassas tillbaka till fängelset, säger Martin.
Kom till Turkiet
Hemma i Stockholm hade Linnea den etiopiska regeringens hemsida uppe, där skulle alla benådade fångars namn komma upp. Plötsligt såg hon Martin och Johans namn! Jublet och glädjen i lägenheten visste inga gränser och glädjetårarna föll
– Vilken obegripligt skön känsla, den går inte att beskriva.
Martin och Johan åkte till svenska ambassaden och därifrån ringde Martin hem till Linnea och förklarade att de var fria och hur mycket han längtade efter henne.
– Men det var först när vi mellanlandade i Turkiet och jag såg solen gå ned över Bosporen som den riktiga frihetskänslan infann sig. Jag fick då en så stark längtan efter Linnea att jag ringde och bad henne att ta nästa plan till Istanbul.
– Han behövde inte direkt övertala mig, skrattar Linnea. Efter 15 månader kändes det helt overkligt att kunna sitta jämte varandra och hålla handen, utan att några fångvaktare fanns i närheten.
Nu känner båda att det kommit närmare varandra.
– Allt som har hänt har fogat samman oss och vår kärlek har blivit ännu starkare. Linnea har varit oerhört tapper, betonar Martin.
Till sommaren ska de ta igen husvagnssemestern de missade förra året…
