Babben trivs bra i den gamla vanliga lägenheten i Solna. Ingen hets råder att göra bostadskarriär här inte. Här läser hon i soffhörnan, ser på tv med dottern Sofia eller fixar och donar, som här.
Hon brukar säga att hon gick direkt från en svinfarm på Gotland till scenskolan i Stockholm “och jag märkte fan i mej ingen skillnad”. Simultankapaciteten hos bonddottern från gotländska Dalhem har alltid varit hög.
Ogenerat har Babben Larsson vandrat mellan gödselkärran och fiolen, stått nakenmodell, föreläst om friskvård, spelat in tv med Monty Pythons Terry Jones i England och levererat klassiska oneliners som “Män är som blandfärs, hälften nöt och hälften svin”.
Nu är det dags för ännu en utflykt i verkligheten. Den 18 oktober har hon premiär på nya showen “Vad hände?” i Stockholm. Till dess ska hon ha hunnit dammsuga tillvaron på dess mest bisarra beståndsdelar.
Varför rökare kupar handen när de tänder ciggen även när de är inomhus och det är garanterat vindstilla, till exempel. Eller varför man liksom s m y g e r in i huset om man har glömt något och har smutsiga skor.
Nyskapare
– Jag har nog alltid varit en detaljläggamärkare, säger hon och visar att hon också är en flitig uppfinnare av nya ord. “Fyllestrykare” till exempel, som dök upp på förra sommarens turné.
– Folk gör ju så konstiga saker när de har druckit. Så tänk om snubben du släpat hem skulle visa sig gå loss på din ostrukna tvätt. Vilken perfekt grej va!
Just nu går hennes hjärna på högvarv. Hon suger frenetiskt in träffsäkra betraktelser över Iphones som kladdas ner av öronvax eller varför vi svenskar så lätt känner oss kränkta.
– Ja, alltid finns det något att hetsa upp sig för, säger Babben samtidigt som hon sminkar sig inför fotograferingen.
Vad retade du sig på senast?
– Att alla i Stockholm försöker göra bostadskarriär. Och att alla inreder sina hem så lika. Till och med de som försöker sticka av har samma färg som går igen i både mattan och tavelramarna. Eller nån pensionerad karusellhäst som de hittat på loppis.
Själv är hon tillfreds med att “tryna” i den gamla vanliga lägenheten i Solna. Sitta med surfplattan. Läsa Fredrik Lindström. Öppna frysen, ta fram en klick glass och kolla på “Sex and the city” med dottern Sofia, 20 år.
– Och så är jag är jag mycket för att spela spel, lägga patiens, lösa quiz, sådana grejer. Om jag sorterar kort eller brickor så sorteras automatiskt hjärnan på samma gång.
Lämnade scenen
Babben Larsson var arbetsnarkomanen som för 15 år sedan gjorde en handbromsvändning bara några millimeter från den berömda väggen. I sju år höll hon sig borta från humorscenen. Numera lyssnar hon lyhört på kroppens signaler. Drar vid behov upp till en stuga i Norrland för att “lägga pussel och kolla ut över en dalgång”.
– Min livskurva går ständigt uppåt numera. Jag blir till och med lite småsur när folk fortfarande betraktar mig som “Fru Utbränd”. Samtidigt är det ju inte tjosan hejsan hela tiden.
– Det händer att jag sitter vid en middagsbjudning och börjar prata om döden bara för att sätta lite sprätt på konversationen.
Finns det ett liv efter detta?
– Ja, jag tror vi alla har fått en uppgift, vår beskärda del av svårigheter och begåvningar – och sen får vi facit en dag över hur vi lyckades förvalta dem.
Du tror alltså på Gud?
– Mormor var väldigt troende och mamma gick till kyrkan ibland, fast mest för körsången och ritualerna, misstänker jag. Själv kallar jag mig inte kristen, men… ja, jag tror på en personlig kraft som jag är väldigt tacksam mot. Jag tycker mig ha haft sån tur och tajming i livet, det kan gälla allt från att hitta jobb till parkeringsplats. Inför en entré kan jag stå och se hur alla förbereder sig och vara så glada för att få vara en del av alltsammans. Jag får en enorm hemkänsla där i kulissen.
Ber du?
– Ja, men nästan alltid för att någon annans skull.
Stämmer det att du kan protestera om en manusförfattare skriver för elaka skämt: “Men har du inget hjärta?”
– Jo det kanske jag har gjort nån gång. Det finns en osynlig gräns när skämt bara blir elaka och kalla.
Hur bra är det att prata gotländska som komiker?
– Gotländskan är tacksam, det är inget snack om saken. “Det är helt sjöukt!” säger man och det låter ju onekligen rätt kul. Men jag är tvåspråkig, jag kan skämta på svenska också!
Även på engelska, tydligen?
– Ja, men det var svårare eftersom jag inte riktigt visste vilka referenser som gällde. Jag kunde ju inte gärna skoja om Arne Weise. Körde istället en del skämt om tyskar, det går alltid hem. Och eftersom Spice Girls just då var heta, påstod jag att jag var den sjätte medlemmen – Spice Rack. Kryddhyllan, alltså.
Händer det att ett skämt faller platt till marken?
– Ja, och då brukar jag helt enkelt säga nåt i stil med: “Nähä, det var inte er grej”. Eller snabbt vända på kuttingen och börja munhuggas med publiken. Ofta går det bra, som när jag snackade om motorcyklar och en stor skäggig kille skrek: “Jag har minsann en riktig hoj och den har två bokstäver!” och jag sa: “WC?” Det kan bli en del magiska stunder ibland. Men det kan också bli som företagsgiget där alla bara var stela och sura, trots att jag slet som ett djur. Jag fattade ingenting – tills jag en månad senare läste att firman hade gått i konkurs. Tacka fasen för att de inte var på humör.
När förstod du att du var rolig?
– Redan hemma vid köksbordet. Jag hade en farbror som var militär på fastlandet. Jag gillade honom i grunden, men kunde inte låta bli att skoja med honom eftersom han kunde vara lite stel.
Från vem ärvde du din humor?
– Från pappa. Från mamma har jag nyfikenheten och bildningssuget.
Att Babben Larsson just i detta ögonblick stänger igen sminkväskan är kanske en slump. Men det är nu som intervjun liksom omärkligt byter temperatur och glider in i en mörkare, tyngre fas. Nyligen begravde Babben sin mamma Vivan. Pappa Rune är också borta sedan två år. Sommaren gick åt att röja ur bondgården som varit i släktens ägo i tvåhundra år. Medan hon stod och packade prylar slungades hon plötsligt tillbaka till en barndom som inte alltid var en idyll.
– Jag var ett ensamt barn. Mina föräldrar hade fullt upp med att jobba. Man gick inte gärna till dem med sina problem. Du ser det i hela min bransch. Den vimlar av folk som inte fick tillräckligt med bekräftelse som barn.
Som 13-åring panikbantade Babben första gången. Försökte överleva på 22 kalorier och en grapefrukt. Det slutade med att hon kräktes blod efter några dagar. Varvid en redan stukad självkänsla blev ännu sämre.
– Jag var inte mobbad och det fanns förstås andra som också led av dålig självkänsla på grund av en näsa eller en fot. Som ung är man ju så där. Men det tog ovanligt lång tid innan jag började dejta killar, innan jag kände mig trygg.
Att humorn blev en livlina behöver man knappast vara psykolog för att ana. Genom att skämta, inte minst om sina egna tillkortakommanden, hittade hon ett vapen mot utanförskapet.
Nioåriga Babben hade 1965 debuterat i huvudrollen som tomtemor i skolans julspel i Dalhems bygdegård.
Satt och svarade i en ständigt ringande telefon – ett ljud hon fick fram genom att i smyg mixtra med en väckarklocka.
– Efteråt ville alla veta hur sjutton den där klockan kunde ringa i exakt rätt ögonblick. Min skådespelarinsats gick däremot obemärkt förbi…
Men du fick ändå blodad tand?
– Ja, men det var först på gymnasiet som jag verkligen tog tag i teatern. Någon förslog att vi skulle ta upp en gammal spextradition och när en kille sa: “Vem ska orka göra det?” hörde jag en röst som svarade: “Det kan jag göra!” Och insåg till min förvåning att det var jag.
Då hade den 18-åriga Babben Larsson, trots sin kärlek till hästar och kor, redan förstått att hon inte var ämnad för ett liv i gummistövlar. Allergin mot hö beseglade hennes livsöde. För nästan fyra decennier senare avslöjar Sveriges roligaste kvinna att hon mycket väl kunde ha trivts som bonde.
– Men då hade jag behövt stå på helt egna ben. Gå i hasorna på mamma och pappa, som själva var så duktiga, hade inte funkat. Min storasyster kände nog samma sak. Hon har jobbat inom handeln istället.
Hur har du själv varit som förälder?
– I vissa lägen en förskräcklig curlingmamma. Men Sofia har ändå inte vuxit upp till någon kravmaskin. Har alltid tagit eget ansvar och stått på sig. Struntat fullständigt i om någon haft en annan smak när det gällt kläder och musik. Och pluggat stenhårt. Kom in på juristlinjen nu i våras. Jag är en väldigt stolt mamma!
Personligt
NAMN: Barbro Karin Viola “Babben” Larsson.
FÖDD: 29 oktober 1956 i Dalhem, Gotland.
FAMILJ: Dotter Sofia, 20, blivande jurist. Två labradorer.
BOR: Lägenhet i Solna, sommarhus och lägenhet på Gotland.
ÄTER: Kött och grönsaker. “Och så är jag svag för det söta.”
DRICKER: Vatten och nescafe.
SER: Väldigt lite på tv men gillar stora direktsändningar med underhållning.
LYSSNAR PÅ: Radio i bilen. “Hemma vill jag ha tyst.”
LÄSER: Självbiografier och vad som helst av John Berger.
INTRESSEN: Sång. “Jazz liknar ståupphumor. Är man i form kan man lämna det utstakade och börja improvisera.”
BÄSTA OCH SÄMSTA SIDA: “Min rastlöshet. Är det Schlager-EM på teve kan jag inte lyssna på en dålig låt utan att börja bläddra i Gotlands Tidningar eller stryka tvätt.”
AKTUELL: Med egna showen “Vad hände?” på Rival i Stockholm, premiär 18 oktober
BABBENS KLASSIKER:
“Jag klär inte i nätstrumpor, jag ser ut som kassler.”
“Jag fattar inte vitsen med telefonsex. När man väl stoppat in luren hör man ju inte vad den andre säger.”
“Jag har sett stockholmare komma till Gotland och köpa igelkottar i frotté, ringmurar i teflon och gummiraukar. Framförallt damer köper gummiraukar. Dom finns i två hastigheter.”
