Sanna: Min son dödade sin sambo

Sanna har sökt tröst i sin familj och djuren på gården på den gotländska landsbygden.

I augusti var det tre år sedan Sanna Lundells son mördade sin sambo och sina barns mor. Tre plågsamma år som fått Sanna att pendla mellan förtvivlan och ren desperation.

I långa perioder har hon varit sjukskriven och däremellan varit tillbaka i receptionen på hotellet i Visby där arbetskamrater och vänner hela tiden funnits till hands och stöttat.

– Stundtals är det tungt att arbeta. Eftersom jag jobbar i en reception måste jag ständigt vara glad och trevlig och det är svårt att ha en “ledsen dag” på jobbet, säger Sanna, 47, som bor på den gotländska landsbygden, där hon finner kraft och stöd i djurens värld och i vardagen tillsammans med familj och yngsta dottern, som i dag är fyra år gammal.

– Jag har fått mycket stöd av min egen mamma, men det är svårt även för henne, säger Sanna Lundell, och nämner kontakten med andra kvinnor, som också har kriminella barn som en stark och avgörande faktor.

– När det känns svårt skickar jag iväg ett sms och frågar hur de mår. Häromdagen var jag ledsen och då skickade jag ett sms till en mamma i Göteborg och frågade hur hon hanterar sin sorg.

 – Det känns tryggt och skapar en form av vi-känsla, säger Sanna.

Psykiatrin ger hon däremot inte mycket för. Under hela första året var hon tyst och tyngdes av ett behov att ha någon att prata med. Tack vare bloggen, som hon startade bara någon vecka efter mordet fick hon möjlighet att uttrycka precis vad hon känner.

– Jag kan tycka att psykiatrin stoppar i människor alldeles för mycket tabletter.

Läste på Facebook

Två dagar efter mordet i augusti 2009 fick Sanna veta vad som hänt – på Facebook.

– Jag hade inte varit inne på internet på några dagar och blev alldeles kall inombords när jag läste alla de hot som uttalades mot min son på forumet.

Förfärad och med en klump i magen ringde Sanna polisen i Växjö och bad att få veta vad som hänt. Sonen bodde då i en liten by i Kronoberg tillsammans med sin sambo och de båda barnen, ett och tre år gamla.

– Polismannen bad att få återkomma. Han kunde inte ge mig några besked utan att först stämma av med min son, säger Sanna, som överväldigades av en lycka att sonen ändå var vid liv.

Några minuter senare ringde polismannen tillbaka och berättade vad hennes son hade gjort.

– Det var så overkligt att höra polisen beskriva vad min son gjort. Känslan, att inse att mitt barn utfört något så brutalt och var kapabel att visa en sådan grymhet var förlamande. Hela världen snurrande runt och ingenting kändes verkligt.

Förtvivlad tog Sanna kontakt med Brottsofferjouren, men fick beskedet att de enbart stöttar dem som utsatts för brott och deras anhöriga. men inte gärningsmännens anhöriga.

Under den kommande rättegången fick Sanna och sonens pappa, som är skilda sedan flera år, sitta ensamma i rättssalen bland offrets anhöriga och svärdotterns vänner och bekanta.

– Det var en hemsk känsla att bli dömd som mamma. Inget kan ursäkta det brott som min son gjort sig skyldig till. Han har orsakat ett enormt lidande och ett fruktansvärt trauma för sina egna barn då han inte bara dödade deras mamma utan också försvann som deras pappa, säger Sanna som är övertygad om att sonen kommer att förlora vårdnaden av de båda barnen, som i dag är fyra och sex år gamla.

Det har varit tungt att visa upp en glad och trevlig fasad i jobbet som receptionist under de tre år som passerat sedan sonen mördade sin sambo.

I efterhand har Sanna rannsakat sig själv. Visst kände hon till att sonen och hans sambo hade det kärvt och visst hade hon själv upplevt att sonen ibland kunde vara ilsken och hotfull, det var han redan som barn. Men att vara kapabel att döda – det framstod som helt overkligt.

Självmordsförsök

Under skoltiden hade hennes son i perioder brottats med psykisk ohälsa och redan som tioåring skrev han en gång på svarta tavlan att han inte längre ville leva. Att han ville dö.

Bara några månader senare försökte han hänga sig inför ögonen på två chockade tjejkompisar och lades in på en psykiatrisk klinik. Åren som följde var fulla av skolk, hot och psykisk instabilitet men när han i tjugoårsåldern träffade barnens mamma, sin blivande sambo, hoppades Sanna att allt skulle förändras.

– Sambon visste att han var både svartsjuk och bråkig och vid ett tillfälle märkte jag att hon hade stora blåmärken på överarmarna, som om någon tagit i henne hårt med våld. Kanske skulle jag reagerat då, men jag förträngde nog vad jag sett och nonchalerade flera signaler om att saker och ting var fel i deras förhållande, säger Sanna som i all skuld känt förtvivlan över att inte kunna välja sida.

– Han har begått en fruktansvärd handling, men är fortfarande min son. En människa av mitt eget kött och blod som jag inte kan ge upp. Inte förvisa eller förakta. Det bara går inte.

Under begravningen av svärdottern fick Sanna rådet att inte närvara eftersom hennes person skulle kunna väcka känslor som inte passade på en begravning.

Stöd hos djuren

I efterhand är det ett råd hon önskar att hon trotsat.

– Tack vare att jag inte kunde vara med fick jag heller inte möjlighet att visa sorg och saknad. Istället har jag sökt tröst i djurens värld, säger Sanna, som i desperation tog lamm till gården som hon kunde föda upp på flaska.

– När allt var som värst sökte jag stöd bland mina hästar, fåren, hunden och katterna. Var fjärde timme gick jag ut till djuren och det var nog lammen som faktiskt gjorde att jag orkade.

Genom att rikta sin uppmärksamhet mot ett utsatt lamm, som inte klarade sig utan hennes beskyddande händer fick hon ork att fungera i vardagen. Dessutom fick hon stöd i att skriva i bloggen:  “I natt har jag sovit hela natten för första gången på flera veckor och det var så skönt att vakna och vara utvilad. Jag har sovit väldigt oroligt i några veckor och tror att det beror på att det är när jag gått och lagt mig som jag bearbetar allt som hänt.”

– Jag har en fungerande vardag med en sambo som stöttar och småbarn hemma som ser till att jag inte hinner tänka så mycket på dagarna. Men på nätterna tar mina drömmar och tankar över. Hade jag varit ensamstående och inte haft mina andra barn vet jag inte vad jag skulle ha gjort.

I sin desperation efter mordet skaffade Sanna napplamm till gården. De behövde hennes omsorg var fjärde timme i början.

Ofta funderar Sanna på hur hennes sons sambos familj har det. På deras förtvivlan och maktlöshet.

Drömmen vore att träffas, att kunna prata om den oerhörda saknad som måste gnaga i deras hjärtan. Bortsett från under rättegången har Sanna inte träffat svärdotterns familj. Däremot träffar hon ofta de båda barnen, som bor i fosterhem, och som är i samma ålder som Sannas yngsta dotter.

Vägrar träffas

Den egna släkten är ytterst kluven. Många har sagt upp bekantskapen med familjen och andra vägrar att komma på släktkalas, födelsedagar och begravningar om sonen är med. Det är människor som Sanna tycker väldigt mycket om och varje gång slåss hon i förtvivlan mellan valet av släkten och sin egen son.

– Jag kommer aldrig att kunna acceptera det min son gjort. Kan han göra samma sak igen, mot mig eller någon annan?

Fortfarande skriver Sanna inlägg på nätet. Ibland skriver hon brev till sin son och ibland skickar hon ett sms till någon av de mammor som hon fått kontakt med genom arbetet i Fateg (föreningen anhörig till en gärningsman).

–  Det finns en mamma i Norrland som jag håller kontakt med. Vi stödjer varandra och finns tills hands när hoppet falnar, säger Sanna som drömmer om en framtid där Fateg har tillräckliga resurser att hjälpa till i hela landet.

–  I dag har vi ingen möjlighet att finnas med under exempelvis rättegångar, säger Sanna som ibland blir uppringd eller får ett mejl från en besviken mamma eller syster. Märkligt nog är det uteslutande kvinnor som känner behov av stöd i vardagen.

– Kan jag bara hjälpa en enda människa att må bättre i vardagen så är allt arbete meningsfullt. Drömmen vore att åka runt i svenska skolor och hålla föredrag på temat vad våld kan innebära för familj och vänner för att få ungdomar att förstå vad brott faktiskt kan leda till. Det är en drivkraft som föser mig framåt. För både min, min sons och min döda svärdotters skull, säger Sanna Lundell.

Fotnot:

Sanna vill inte att sonens namn anges med hänsyn till släkt och vänner som kan ta illa upp. Han sitter efter domen på Kumlaanstalten de närmaste åtta åren.