Jan-Eric Jansson arbetar med ett vildsvin som ska bli en jakttrofé. Nålar och klänypor håller skinnet på plats. Käken är färdigköpt, men munnen ska spacklas och målas så att den får ett naturligt utseende.
På hyllorna väntar fåglarna sida vid sida. Det är gärdsmygar och pilfinkar, sothönor och strandskator, tofsvipor och hackspettar, korpar och skator. På golvet hoppar en räv efter en fasan och en iller lyfter vaksamt på tassen.
Alla är kärleksfullt monterade av djurkonservatorn Jan-Eric Jansson i halländska Edenberga.
– Jag vill alltid lägga till det där lilla extra, säger han. Det kan alltid bli lite bättre. Jag lägger inte ifrån mig ett jobb bara för att klockan har blivit fyra, utan håller på tills jag är nöjd.
Att konservera djur – eller att stoppa upp djur som det brukar heta i dagligt tal – är ett klassiskt hantverk. I Jan-Erics verkstad finns det få maskiner och ingen dator. Snarare ser det ut som en konstnärsateljé med alla burkar, skinnbitar, tänger, penslar, snörrullar, pinnar, ståltråd, färgtuber, nålar och kartongbitar.
Fryser ner
Här och där ligger också tänder, käkar och kranier. Det leder osökt till frågan som många undrar över: Känns det aldrig äckligt eller makabert att stoppa upp djur?
– Nej, det är ingen skillnad mot att hålla på med en kotlett i köket, svarar Jan-Eric. Och det tycker väl ingen är äckligt? Jag plockar inte med inälvor och blodet har ju torkat – precis som i kotletten eller kycklingen.
– Vissa djur kan förstås lukta lite illa, som rävar och illrar, men man vänjer sig.
Processen börjar med att djuret stoppas i frysen. Någon dag innan Jan-Eric ska börja arbeta med det tar han ut det. Därefter flår han av skinnet. Sedan tas allt som kan orsaka förruttnelse bort – som kroppen, senor och köttrester. Det som slutligen finns kvar av det ursprungliga djuret innanför skinnet är i huvudsak kraniet och vissa ben.
– Det ger en helt ny dimension att se djur så här. I naturen sitter de sällan stilla och fotografier gör dem långt ifrån rättvisa.
Jan-Eric demonstrerar hur han tillverkar en ny kropp åt en fågel. Med flinka händer snurrar han snöre runt en klump träull. Snart har den fått lagom form och storlek. Med hjälp av bland annat nålar och ståltråd sätter han sedan fast skinnet, de avklippta benen och vingarna. Näbben har följt med skinnet, men ögonen ersätts av färdigköpta låtsasögon. Därefter följer finputsningen. Fjädrarna ska fluffas upp, vingarna och stjärten formas och kanske lägger han till lite färg eller lackar dit lite glans under ögat. En mindre fågel tar ungefär en dag, om man lägger ihop alla timmarna.
– Det här är en livsstil, säger Jan-Eric. Man måste vara beredd att offra mycket och inte ha pengar som drivkraft.
Ekorren vanlig
Hans arbete tar inte slut när han lämnar verkstaden. På fritiden ägnar han mycket tid åt att vara ute i naturen för att bland annat studera djurs beteende och leta efter lämpligt material till montagen. Inte sällan tittar en kund förbi en lördag eller söndag och då ställer han alltid upp.
Men hur ser då en vanlig kund ut?
– Hälften är jägare som vill ha troféer och hälften är privatkunder, förklarar Jan-Eric. Man har kanske råkat köra på ett djur eller hittat en fågel som flugit emot ett fönster och tycker att det är synd att ett så vackert djur ska försvinna.
Den som tror att det bara rör sig om sällsynta djur har alltså fel. Ett av de vanligaste djuren som Jan-Eric får in är ekorren.
– Den springer ofta ut på vägen, ändrar sig halvvägs och springer tillbaka. Därför ligger det många döda ekorrar längs vägarna.
Det händer att Jan-Eric blir ombedd att konservera ett älskat husdjur. Då lägger han det i frysen ett halvår. Sedan får kunden ta ny ställning och inte sällan har han eller hon hunnit ändra sig.
Var lärling
– Men jag stoppade upp en hund en gång åt en 87-årig gammal man, be-rättar han. Han hade haft hundar i hela sitt liv och nu hade den sista hun-den dött. Den brukade sitta bredvid honom vid fåtöljen och bli klappad när han tittade på tv. Jag gjorde hunden sittandes och när mannen kom hit och hämtade honom grät han av rörelse. Nu kunde han sitta och klappa hunden framför tv:n igen.
Många kunder vill att fågeln eller ekorren ska ha en nöt i munnen.
Det tar lång tid innan man behärskar konsten att konservera djur. Nu vill Jan-Eric helst inte kännas vid de alster han gjorde de första tio åren.
– Min pappa var konservator, så jag lärde mig jobbet som lärling hos ho-nom. Det finns ingen utbildning och lärlingsplatserna är få. Bland annat därför finns det inte många unga i yrket.
Men efterfrågan minskar inte för det. Jan-Eric har fullt upp. Inte minst skolor har börjat få upp ögonen för uppstoppade djur igen.
– Ett tag skulle man bara titta på djuren i datorn, säger Jan-Eric Jansson. Men nu har skolorna förstått att samlingar kan ge något som en bild i en bok eller dator inte kan.
