INTE BARA ETT SVENSKT FENOMEN

Mystiska ljus vid slutet av en spikrak skogsväg är inte bara ett svenskt fenomen. Det mest snarlika är det så kallade Min Min-ljuset i i ett bushområde i West Queensland, Australien. Namnet kommer av ett nedbrunnet hotell, 78 kilometer utanför den lilla staden Boulia.

 

Kort efter branden 1918 rapporterade en bilist hur han förföljts av ett suddigt ljus som gled efter bilen i flera kilometer. En annan plats är träskmarkerna kring Black Creek nordväst om Beaumont i Texas. Predikanter i området har länge ansett ljuset vara ett tecken från Gud att jordens undergång är nära.

Ett förebud om sämre tider

Märkliga himlafenomen har i alla tider betraktas som ett järtecken, ett förebud om sämre tider, pest och krig. Först när science fiction-litteraturen tog fart på allvar på 1920-talet, började man att koppla samman dem med utomjordingar och flygande tefat.

 

Den amerikanske forskaren Michael Persinger konstaterar dock att spökljusen skiljer sig från andra ufo-fenomen genom att de är fast knutna till en viss plats, inte sällan trädrika områden med träsk- eller myrmark. Ljusen är sällan större än en basketboll. I många fall försvinner de, när en människa närmar sig. Då och då hörs ett väsande eller knäppande ljud.

 

Källa: Riksorganisationen Ufo-Sverige

Per-Erik bor mitt i en spökhistoria

Vissa tolkar Marteboljuset som reflektioner från avlägsna billyktor, andra att myren är en landningsplats för ufon. Per-Erik “Pricken” Karlsson har även hört teorier om klotblixtar om sumpgas från de närliggande Lummelundagrottorna.

 

Per-Erik “Pricken” Karlsson, 74, bor mitt i ett gotländskt mysterium. Efter mörkrets inbrott samlas folk på den utdikade myren nedanför hans gård Smiss på nordvästra Gotland. Några jagar ett ufo. Andra en spökhistoria. Själv har han fyra gånger sett det mystiska ljuset komma glidande emot honom i mörkret.

 

– Det är som ett litet klot, knappt större än en mopedlykta, berättar han. Svävar långsamt och ljudlöst på ungefär en meters höjd. Men så fort man närmar sig, försvinner det.

 

Första vittnesmålet om det så kallade Marteboljuset är från 1922. En torparfamilj påstod att det gled mellan tallstammarna i stort sett varje natt. Dottern i huset, Signe Pettersson, kunde berätta om en kväll när hon vandrade hem efter en juniorsamling och möttes av sin mamma Gerda:

 

“Rätt vad det var fick vi se våra egna skuggor framför sig. Men så flytt er ungar, sa mamma, ser ni inte att det kommer en cykel – och vi flyttade oss. Men när vi vände oss om, såg vi en stor sådan där sol och så darrade det och så gick det ner, inte ett ljud, det glömmer jag aldrig. Sedan såg vi det otaliga gånger till. Vi talade aldrig om det, för talade man om det för folk, trodde de inte att man var riktigt klar i huvudet.”

 

– Ingen i familjen Pettersson verkade ha uppfattat lyset som någonting hotfullt eller otäckt, säger Pricken. Mamman Gerda betraktade det snarare som ett husdjur, som hon av någon anledning döpte till Oskar: “I natt var Oskar ute och gick igen.” Hon gjorde aldrig någon stor sak av det.

 

Horder av nyfikna

Det gäller dock inte de horder av nyfikna som fortfarande dras till Martebomyren. “Lyset”, som de närboende säger, tillhör numera inte bara den gotländska folkloren. Från hela världen kommer forskare, ufo-jägare och andeskådare för att finna en förklaring på gåtan.

 

– Myren är gammal sjöbotten. En teori är att lyset är sumpgas som sipprar upp ur djupen. Lummelundagrottorna ligger dessutom bara en mil bort och vissa tror att hålrummen når ända hit.

– Det förklarar å andra sidan inte alla historierna om cykelkedjor som plötsligt hoppar utan anledning, mystiska knäppande ljud eller spökhundar utan huvud som dyker upp ur snåren…

 

Några påstår att just hundar blir oroliga när Marteboljuset visar sig. Andra att fenomenet förebådas av att det slår lock för öronen och att kompasser slutar fungera. 1994 hävdade dessutom ett vittne, Hardy Coleman, att han samtidigt som ljuset visade sig, kände ett kraftigt slag under ena foten.

– Nyligen träffade jag en mor och dotter som hade varit nere på myren, berättar “Pricken”. De hade bestämt sig för att springa emot lyset om det visade sig. Det dök upp – men slocknade i samma ögonblick som de satte fart. När de vände hemåt igen, kom lyset plötsligt farande förbi dem på vägen. Då var de inte lika kaxiga längre.

 

Per-Erik bor mitt i en spökhistoria

Vad är det som nattetid glider längs vägen som korsar Martebomyren? Legenden säger att det är 1800-talsbonden Knut Stare som letar efter sin försvunne femårige son.

 

Hägring eller aliens?

En gotländsk ufo-jägare, Sven Karlström, har till och med lanserat teorin att Martebomyren är en landningsplats för aliens. När Inga-Britt Wallin från Riksföreningen Ufo-Sverige i boken Marteboljuset – myt och verklighet menade att fenomenet förmodligen beror på månsken, hägringar, blixtar, irrbloss, klotblixtar, metangas eller passerande billyktor – och det knäppande ljudet av fallande ekollon på plåttak – skrev han en arg insändare i lokalpressen:

 

“Inte ett ord om det ljus som kommer i trädtoppshöjd, eller från jorden (Räplingsholm), från skogen till vänster eller från ängen till höger rullande som orange klot. Klockor som stått stilla, urladdning av batterier, och digitala kameror som slutar fungera. Det som talar emot en naturföreteelse är följande. Står en människa på vägen stannar ljuset ett 20-tal meter framför (egen erfarenhet) men om man sitter i en bil går ljuset över eller på sidan om bilen.”

 

Den minst fantasifulla förklaringen är att Marteboljuset är fjärran billjus som böjs av luftlagren och skapar en illusion, en hägring. Men det förklarar inte alla iakttagelser. Kan det i själva verket handla om metangas som bildats i sumpmark och brinner med svag låga när det sipprar ur marken?

– Förmodligen inte, menar ordföranden i Ufo-Sverige Clas Svahn. Platsen ligger alldeles för långt från närmaste myr. Och vi har inte hittat något som tyder på att den har förbindelse med Lummelundas grottsystem, där gas skulle kunna uppstå. Marteboljuset tycks snarare vara ett elektriskt fenomen, som ingen ännu har hittat förklaringen till.

 

Klotblixtar, kanske?

– Nej, inte det heller. De brukar avge ett mycket starkare sken.

 

En förlorad son

En av de mest populära legenderna om Marteboljuset handlar om bonden Knut Stare, som brukade övernatta med sin femårige son i ett torp vid den utdikade sankmarken. En kväll vid 1800-talets slut knackade några soldater på dörren och bad om mat och härbärge. Stare var tvungen att skåla med alla de objudna gästerna. När han om morgonen vaknade ur ruset, var både soldaterna och sonen borta.

– Pojken återfanns aldrig, berättar Pricken. Stare sägs fortfarande vandrar över myren om nätterna och söker sin förlorade son.

 

Av torpet återstår idag bara en hög gamla kalkstenar, övervuxna med buskar och ris. Men på kyrkogården i det närliggande Tingstäde fann “Pricken” en dag en gravsten över en liten grabb som hette just Stare i efternamn.

– Jag anar att det är han som är pojken i historien. Och går man ut med metalldetektor i dikena, hittar man kanske ett antal avhoppade cykelkedjor, vem vet?

 

Det är bara berättelsen om den huvudlösa spökhunden som han bestämt vet är lögn.

– För den hittade min egen pappa på när jag var liten. Han ville helt enkelt att jag inte skulle vara ute och slarva om nätterna.