Anna Lindberg: Min son har gjort mig till en bättre hoppare

När Anna Lindberg gjorde sin OS-debut i Atlanta 1996 var hon bara 14 år gammal. Nu gör hon sin femte OS-start! – men den första som mamma till 3-årige Yelverton. Snart får vi veta om inte bara hans mormor – utan även hans mamma lyckas hoppa till sig en OS-medalj.

PERSONLIGT

NAMN: Anna Lindberg

 

FÖDD: 16 november 1981 i Karlskoga

 

FAMILJ: Sambon Calle Steen, sonen Yelverton (född 30 maj 2009), mamma Ulrika Knape, pappa Mathz Lindberg, storebror David.

 

BOR: Villa i Karlskoga

 

YRKE: Simhoppare

 

BÄSTA EGENSKAP: Oftast glad

 

SÄMSTA EGENSKAP: Har ett hett temperament

 

STÖRSTA MERITER: EM: Sex guld, ett silver och tre brons. VM: Fem fjärdeplatser. OS: Femma i Sydney 2000, sexa i Peking 2008. SM: 71 guld.

Anna Lindberg: Min son har gjort mig till en bättre hoppare

Det ska börjas i tid. 3-årige Yelverton springer ikapp med mamma Anna Lindberg som den 3 augusti ställer sig på tremeterssvikten i OS-bassängen på jakt efter sin första OS-medalj.

 

Anna Lindberg gör snart sin femte OS-start – men den första som mamma. Att kombinera den nya föräldrarollen med elitkarriären har nästan enbart varit positivt.

– Nu kan jag inte längre gå hem och tjura efter en dålig träning, säger simhoppsstjärnan.

När Anna Lindberg debuterade i OS i Atlanta 1996 var hon bara 14 år och själv ett barn. Under sitt femte olympiska spel, som ju arrangeras i London, har hon hunnit bli mamma. Något som förstås har ändrat henne och sambon Calle Steens liv fullständigt.

– På de här 16 åren har det hänt väldigt mycket. Jag har utvecklats massor inom idrotten och har gått från en av de yngsta till en av de äldsta i världseliten. Men största skillnaderna är ändå på det personliga planet, berättar Anna.

 

Förut hade hon bara sig själv att tänka på. Och då kom simhoppet så gott som jämt i första hand. Sedan den 30 maj 2009 är Yelverton alltid viktigast. Då föddes nämligen parets älskade lille gosse. Han har nästan enbart haft en positiv inverkan på karriären.

– Jag har insett att det är viktigt att fokusera på något annat. Tidigare handlade det mesta i mitt och Calles liv om träning, vila, mat och tävling/match. Han var elitseriespelare i ishockey, men tvingades lägga av på grund av en knäskada. Man blir oftast väldigt egofixerad. Allt handlade om en själv, det fanns lite plats för annat. Det kunde bli jobbigt att vara så enormt koncentrerad på en sak.

 

Hett humör

De nya perspektiven som mammarollen inneburit har gjort henne till en bättre hoppare.

– Yelverton är det överlägset bästa som hänt mig, inga medaljer kan mäta sig med honom. Just att veta att man har något annat mycket större är väldigt skönt. Jag vet att allt inte står och faller med simhoppningen. Förut kunde jag gå hem och tjura och deppa efter ett dåligt träningspass. Men det fungerar ju liksom inte att dra täcket över huvudet och strunta i annat längre.

 

Anna påminns ofta om både sitt och Calles heta humör. Det verkar nämligen ha förts över på sonen.

– Det kan växla väldigt fort för oss båda, så nu gäller det att se upp hemma när vi har en till som kan bli galen när det inte går som han tänkt sig (ha, ha).

 

Kanske är det en tidig vinnarinstinkt, den som tagit föräldrarna till högsta elitnivå.

– Yelverton är precis som oss när det gäller fler saker. Han älskar att vara ute och att röra på sig. När Calle och han spelar hockey lyser det i ögonen. Precis som det gjorde när farbror Oscar, som spelar i AIK, gav honom en klubba.

 

Pappa Calle jobbar som tränare i den allsvenska klubben Bofors hockeygymnasium så det finns ju en chans till en blivande spelare i framtiden.

– Men vi är helt överens om att han aldrig ska behöva känna någon press. Det viktigaste är att Yelverton får göra det han tycker är roligt och givande. Om det sedan handlar om idrott eller något helt annat har ingen som helst betydelse för Calle och mig. Vår uppgift är att skydda och finnas till hands för honom.

 

Precis som Annas föräldrar Ulrika Knape och Mathz Lindberg alltid har gjort när det gäller henne.

– Visst, mamma tog OS-guld i simhopp och jag har fått leva med att ständigt jämföras med henne i media. Men mamma och pappa har aldrig pressat mig, utan i stället alltid funnits som stöd. Både till mig och min yngre bror David, som i yngre år var en lovande simmare. Det har varit en fördel att de förstått hur jag känt mig och reagerat eftersom de själva varit i samma situation. Pappa tävlade ju också i samma sport. När det gäller pressen utifrån kan man inte göra något. Jag är van vid den och tror att jag på så sätt kan “skydda” Yelverton ännu bättre än jag kunnat göra annars.

 

Anna Lindberg: Min son har gjort mig till en bättre hoppare

OS i London blir Annas sista tävling, det är bestämt sedan länge. Hon kan tänka sig att jobba med simhopp i framtiden men det finns också planer på syskon till Yelverton.

 

Fick tillbaka lusten

Anna – som innan varit mycket skadeförföljd – tycker att graviditeten även gjorde henne starkare.

– Det är ju otroliga förändringar med kroppen och jag känner mig mer fysiskt stark efteråt. Så jag har nog aldrig varit i bättre form än nu. Sedan tror jag uppehållet var nödvändigt för mig att orka satsa vidare. Jag fick verkligen tillbaka lusten och suget, det blev som en nytändning.

 

Ungefär en dag i veckan är sonen med när Anna tränar i Strandbadets bassäng hemma i Karlskoga. I samband med passet förenas då tre olika generationer, med tanke på att hon har sin mamma och pappa som tränare.

– Vi turas om att passa honom och det fungerar jättebra, han tycker oftast att det är roligt att bada. Men i bland visar sig treårstrotsandet.

 

Framför allt är det Ulrika som lägger upp träningarna. Hon är även förbundskapten för landslaget, medan Mathz har ett annat arbete om dagarna – som rektor på Komvux i Örebro.

– Givetvis är det lite speciellt att ha sina föräldrar som tränare, men jag är så van numera. I vissa perioder under tonåren kunde det vara lite värre att ha med sig sin mamma och pappa jämt. Men deras erfarenhet och kunskap har varit väldigt värdefull för mig. Och nu har vi skapat en annan sorts relation, med tanke på att de blivit mormor och morfar också. De ställer upp mycket och hjälper till som barnvakter när det behövs. Blir ju en hel del pusslande för att få schemat att gå i hop. Men om dagarna går Yelverton normalt på dagis.

 

Två träningspass

De flesta dagarna står två träningspass på programmet – ett på morgonen och ett på eftermiddagen eller kvällen. För att få in nya röster och spetskompetens på andra områden anlitar Anna också andra tränare.

 

De senaste åren har hon åkt till Ulf Karlsson i Karlstad en eller par gånger i veckan. Han har sin bakgrund inom friidrotten, men är i dag sportchef för längdskidlandslaget.

– Ulf ansvarar för styrka och spänst samt kondition. Helt klart har jag blivit starkare och mer rörlig, vilket ökar möjligheterna att hoppa högre på svikten. Annars handlar mycket om tajming när man ska utföra ett hopp.

 

Hon fortsätter:

– Ulf hjälper mig även med det mentala, där är han också väldigt skicklig. Det handlar mycket om att försöka vara bäst när det gäller, vad som får just mig att prestera då. Det där är ju väldigt individuellt. Inte så att jag ligger och lyssnar på en cd-skiva, utan vi har hela tiden samtal. För mig är det viktigt att känna att jag alltid kommer helt förberedd till en tävling och så genomför jag mina rutiner.

 

Sedan förra OS har Anna bytt ut ett av fem hopp i sin serie – och det nya har en ännu högre svårighetsgrad.

– Det krävs för att på allvar kunna vara med och slåss om en finalplats bland de tolv bästa. Konkurrensen är stenhård. Även om jag känner att jag utvecklats mycket de senaste åren, har förstås många andra också gjort det.

 

Drömmen om att erövra sin första OS-medalj finns där, men är inget hon vill prata om.

– Jag siktar på att göra mitt livs bästa tävling, men det här är ju en bedömningssport och jag kan inte påverka de andras resultat. Räcker det inte att jag gör min bästa prestation någonsin får jag vara nöjd ändå, även om jag blir sexa.

 

Anna Lindberg: Min son har gjort mig till en bättre hoppare

Anna tränar hemma i Strandbadets bassäng i Karlskoga.

 

Slutar efter OS

Oavsett resultat är karriären slut efter sommarens äventyr i London. Det är redan bestämt och inget hon kommer att ändra.

– Om jag tror att jag kommer att ångra mig? Det kommer säkert att bli jobbigt och kännas definitivt. Men förr eller senare kommer dagen då det är dags att lägga av och den blir tuff när det än händer. Jag har hållit på så länge att det räcker nu. Har pluggat Hälsotest och Coachning på Universitetet i Karlstad och skulle kunna tänka mig att jobba med simhopp i framtiden. Det måste vara ett kreativt yrke, vill inte bara sitta inne på en kontorsstol hela dagarna.

 

Fler barn finns också planer på.

– Om det blir ett eller två till vet jag inte, men både jag och Calle vill i alla fall ha syskon till Yelverton, berättar Anna.

 

Snart får vi veta om inte bara mormor – utan även mamma lyckades hoppa till sig en OS-medalj.

Scroll to Top