Lasse Holm: Det är 50 år sedan jag hade en ledig sommar

För Lasse Holm har somrarna i nästan femtio år handlat om turnéliv. Nu är det slut på den epoken, säger han.

Lasse Holm fyller 69 år i år och lämnar Diggilooscenen. Men några planer på att pensionera sig har han inte, långt därifrån. Det finns mycket energi kvar och stora planer. Men framför allt tre barnbarn som i sommar blir fyra.

Diggiloo firar tioårsjubileum och efter det hoppar du av. Lasse, är det såhär vi får se dig framöver, i en solstol? Eller gungstol…

– Tja, kanske gungstol! Fast jag lämnar inte Diggiloo helt, jag går ner från scenen och kommer att vara kvar i projektet mer som renodlad producent. Nästa år åker jag inte på sommarturné, det är nästan 50 år sedan jag hade ledigt en sommar.

Fast jag tror inte riktigt på gungstolen! Du har säkert andra planer…

– Helt riktigt, jag har en kul och underhållande idé. I Diggiloo har jag varit lagkapten och motivator för ett stort komplex. Nu vill jag göra något för en mindre publik, där jag är mer i fokus. Mer kan jag inte avslöja idag, det tar vi till hösten. Branschen som sådan vill jag inte lämna, jag brinner för det jag gör.

Du är urstockholmare, eller hur? Du kan det här med sommar i storstaden.

– Min farfars farfars farfar var född 1798. Han var justitieborgmästare i Stockholm, vi har en tavla med honom på väggen hemma. Min morfars bror var stadionchef. Så, ja, jag har djupa rötter här.

Var i Stockholm känner du sommaren mest?

– När jag cyklar runt Djurgården med min fru Kerstin. Mer sommar kan det inte bli. De vackra vyerna får oss att stanna och dra efter andan – varje gång. Nu tillbringar vi inte så mycket tid i Stockholm, bara en och halv månad om året. Vi har också en bondgård i Västergötland.

Hur är din sommar där?

– Där kan jag gå ut på morgonen och bara lyssna på lugnet. Inte en människa inom synhåll. Det är landsorten – Sverige “på riktigt”. Min frus farfars far byggde boningshuset och hon är faktiskt född där vi har matsalen idag.

Djupa rötter som sagt! Hur träffades du och Kerstin?

– Jag hade tur! Vi har varit ett par i 42 år. Lasse Berghagen och jag var ungkarlar och ute en kväll på en krog i Stockholm som hette Bolaget. Då fick jag se en fantastiskt vacker tjej. Jag bad att få träffa henne och fick sen veta att hon i sådana lägen brukade ge bort telefonnumret till sin expojkvän. Men jag fick hennes eget.

Än idag vet jag inte varför. Kerstin har humor!

– Alva och Clara är Lasse Holms två prinsessor. Och Vilmar (infälld) är nästan löjligt lik mig. Man blir härligt fjollig av att ha barnbarn, slår Lasse Holm nöjt fast.  

Om jag säger att Alva, Clara och Vilmar är världens vackraste namn, säger du emot mig?

– Absolut inte! Så heter mina barnbarn. Alva är 10 år och Clara är 7, mina prinsessor! Vilmar är två och ett halvt år och nästan löjligt lik mig. Sedan väntar vi vårt fjärde barnbarn i sommar! Det är fantastiskt roligt med de små. Inte klokt vad de gör en fjollig, säger Lasse och plockar fram mobiltelefonen för att visa sina barnfoton.

Vad får du för uppdrag som morfar och farfar?

– I sommar ska jag hoppa studsmatta med flickorna i dotterns sommarhus i Höör. Vilmar och jag kommer att köra mycket med hans små bilar. Mycket och snabbt. Den nyfödda kan jag sjunga för. Fast inte för högt.

Ja, om någon kan låtar är det väl du. 18 bidrag till Melodifestivalen, fem vinnare och fem andraplaceringar.

Så här oss emellan, hur skriver man en vinnarlåt?

– Svår fråga. Som musikmakare måste man ha en stor ryggsäck med samlad kunskap om teknik och ett fokus på den som ska framföra, och en väl utvecklad magkänsla för vad som är bra. Det händer något i kroppen när man känner att man lyckas. Mina hitlåtar är mina bebisar. Jag blir lycklig när jag känner att de kan göra andra lyckliga.

Fick du musiken med dig hemifrån?

– Jag kommer från ett klassiskt hem, Mamma kunde allt om Mozart. Jag tror hon såg filmen “Amadeus” femton gånger. Pappa älskade Beethoven. Jag hade en hemsk pianotant som dödade min musiklust. Men som tioåring fick jag en trumpet och började spela. Senare bytte jag till gitarr och blev rockkille på Nalen.

Du har gett både pizza och pasta ett ansikte på Svensktoppen, “Canneloni macaroni” låg på listan 13 veckor 1986 och lär hänga med både på barnkalas och förfester än idag!

– Du, jag var inne i en Apple-affär häromdagen och skulle köpa hörlurar. Och då kommer en kille på runt 28 fram till mig och berättar glatt att han har låten i sin iphone! Vilken grej, jag blev helt varm!

Apropå varm, du har ju lite mer sommar än vi andra. Du har en bostad på spanska solkusten också? Vad gör du om dagarna där?

– Bara njuter av att leva! Jag tränar, spelar golf och där har jag planerat Diggiloo. Jag bodde i Mexico när jag var omkring 23-25 år så jag kan en hel del gatuspanska. Jag klarar att ringa efter hantverkare om det behövs.

Du fyller 70 nästa år. Det kan man inte tro. Du motionerar och lever hälsosamt. Du har inte ställt till med några skandaler som gett löpsedlar.

– Vi har idrottare i släkten, morfar var olympier i maraton och mamma också väldigt idrottsintresserad. Jag har ett endorfinbehov, tycker om att röra mig. Nej, skriv inte att jag är präktig, för det är jag inte. Jag bodde i England, Tyskland och Mexico innan jag träffade Kerstin och gick i livets skola. Jag är ödmjuk inför det faktum att jag hade tur som inte gjorde fel val i de korsvägar som dök upp. Jag hade kompisar som började supa och är döda idag. När man blir äldre har man inte tid att vara bakis längre. Det bästa är lite av allt.

Slutligen, vilken är bästa sommarlåten av alla?

– Idas sommarvisa är somrig. Men för vuxna väljer jag Hugo Alvéns Intåg i sommarhagen. Den är sommar i varje ton.