Monica Öberg är 51 år och bor i Piteå. Hon arbetar som undersköterska, tycker om hundar, läser gärna böcker och lyssnar ibland på opera.
Så långt en ganska ordinär levnadsbeskrivning.
Men det är också denna medelålders kvinna som genom åren fått smeknamn som dragdrottningen, fartfantomen och järnjäntan. Fattas bara – hon är ju trots allt en av världens snabbaste bilförare!
Vi har stämt möte vid ett stort gulmålat garage utanför Burträsk i Västerbotten. En tung doft av motorolja slår emot oss när vi öppnar dörren till garaget. Väggarna är översållade med verktyg och mitt på golvet står Monicas ögonsten: en Top Fuel-dragster.
– Visst är han fin!? säger Monica och drar en hand över fronten.
Framtill påminner den nästan om barndomens lådbil, med spetsig nos och enkla ekerförsedda hjul. Men där bak sitter kraftpaketet, en monstermotor på 8 000 hästkrafter samt två massiva meterbreda däck.
– Det är en av de snabbaste bilarna i Europa, konstaterar Dan Söderberg, som tillsammans med Monica äger fordonet.
I en skrubb strax intill finns beviset på teamets framgångar: ett femtiotal glänsande prispokaler i olika storlekar och valörer.
Egentligen var det mest en slump, att Monica i tonåren fick upp ögonen för motorsport.
– Varken mina föräldrar eller mina två äldre bröder var särskilt motorintresserade. De hade tummen mitt i handen!
Men som 16-åring hamnade hon i ett kompisgäng som sysslande med amerikanska bilar.
Vann direkt
– Vid ett tillfälle var vi i Piteå och såg en dragstertävling. Alla blev imponerade av de snabba åken och for hem för att trimma sina egna bilar under vintern. Jag och min kompis Christina blev också intresserade och bestämde oss för att skaffa både körkort och förarlicens.
Till en början bestod Monicas uppgift mest av att koka kaffe och bistå killarna som körde. Men efter ett tag tröttnade hon, och bestämde sig för att själv sätta sig i förarsätet.
– Det fanns en tävlingsbil till salu. Den liknade mest en plastbalja. Men vi köpte den, eftersom jag ville pröva.
Vid sin första tävling var hon snabbast över mållinjen. Liksom vid den andra. Åskådarna skakade på huvudet och ansåg att hon haft nybörjartur. Men när hon fortsatte vinna över konkurrenterna tystnade kritiken. Det visade sig att
Monica hade sann talang bakom ratten.
Redan då lade pojkvännen Dan Söderberg hjälmen på hyllan för att i stället hjälpa Monica.
– Själv var jag ingen bra förare – jag var alldeles för nervös, medger han.
Monica, däremot, körde både säkert och stabilt. Men efter ett par år började hon tycka att det gick alldeles för långsamt. Hon och Dan såg sig om efter en annan bil i en högre klass. När Dan föreslog att de skulle satsa på en Top Fuel Dragster, den allra snabbaste och mest avancerade bilen inom dragracing, blev hon ändå tveksam.
– Min första reaktion var: Är du inte klok!? Jag gick och gruvade mig ett tag. Men sedan insåg jag, att kan andra så kan väl jag.
Dan och Monica sålde allt de hade för att få råd att köpa bilen.
– Vi lånade grannens gamla Mercedes för att hämta hem bilen med släp, men vi hade knappt råd till bensin för att komma ända hem, minns Dan.
Men med detta vrålåk hade Monica och Dan tagit ännu ett kliv fram till den absoluta toppen.
Snabbast av alla
Påföljande år skulle Monica vinna flera tävlingar och lyckades dessutom avverka sträckan 402,33 meter på 6,10 sekunder, med en sluthastighet på 378 kilometer i timmen. Det var det snabbaste någon hade kört i världen med en typen av motor, och resultatet gav eko ända till USA.
Plötsligt stod sponsorerna på kö och tidningarna skrev upphetsade artiklar om undersköterskan som slog ut alla professionella förare.
Själv tog Monica det hela med ro.
– Jag är inte särskilt nervöst lagd. Men säsongens första tävling är lite speciell. Det är pirrigt på ett nästan obehagligt sätt. Men så fort motorn startat, då blir jag lugn.
Dan, som står vid sidan om, är alltid lite ängslig.
– Det går så enormt fort, och det finns mycket man inte kan styra över.
På en halv sekund är ekipaget uppe i hundra kilometer i timmen. Sedan går det allt snabbare, för att efter knappa fem sekunder och cirka 500 kilometer i timmen kraftigt bromsas in med hjälp av två bromsskärmar som vecklas ut bakpå bilen.
– Man skulle kunna tro att det bara handlar om att köra rakt fram i fyrahundra meter – det låter inte så svårt. Men bilen är som en enda stor muskel. Det gäller att kunna parera den i 500 kilometer i timmen, säger Monica.
De höga hastigheterna medför vissa risker. Det har hänt att andra förare drabbats av däckexplosioner och brinnande motorer. Vid något tillfälle har en förare avlidit till följd av de kraftiga däckvibrationerna.
– Men själv har jag inte råkat ut för några missöden. Jo, förresten; vid ett tillfälle stegrade fronten under ett lopp. Då fick jag spaghetti i benen.
Monicas mamma, som följt dottern i hennes karriär, är alltjämt skeptisk. “Ska du ändå inte sluta medan du lever?” undrar hon.
– Ändå har hon en klippbok, där hon samlar alla artiklar som skrivs om mig, så lite stolt är hon nog ändå, säger Monica.
Framgångarna fortsatte under 1980- och 90-talen då Monica korades till såväl svensk som europeisk mästare. Dan och Monica svetsades samman som team – däremot tog förhållandet slut.
– Numera är vi snarare som bror och syster, säger Dan.
Adrenalinkick
Bilen äger de tillsammans, hälften var. Teamet består av ytterligare sju personer, som ansvarar för olika delar på bilen. För mellan tävlingarna läggs oändligt många arbetstimmar på att reparera, byta ut och förbättra.
– Jo, visst blir det mycket jobb för några få meters körning… Men faktum är att adrenalinkicken man får under tävlingarna är beroendeframkallande, säger Monica.
– …och sedan handlar det förstås om den sociala biten. Att träffa vänner och bekanta inom sporten, flikar Dan in.
För några år sedan hade de bestämt sig för att lägga av. Dan började bygga om bilen så att den skulle passa en kommande köpare. Monica minns hur hon blev oväntat berörd av tanken, att någon annan skulle ta plats i hennes bil.
– Jag lämnade garaget och gick ut på gården. Plötsligt märkte jag hur tårarna steg i ögonen. De bara kom, utan förvarning. Jag fick mig en tankeställare, när jag insåg hur mycket detta betydde för mig. Att racingen faktiskt blivit en del av min identitet, säger Monica.
Denna insikt gav henne ny lust att köra. Monica och Dan bestämde sig för att bygga en ny bil, ännu snabbare och bättre än de tidigare.
– Nog skulle det vara kul att få köra i EM-serien igen, säger Monica.
Att befinna sig längst upp på prispallen invid en racingbana – det känns långt ifrån vardagen som undersköterska på ett demensboende. Ingen av Monicas arbetskamrater är särskilt intresserad av motorsport.
– Oftast blir det mest prat om barn och familj, bantning och skönhet.
Själv har Monica inget behov att sitta vid fikabordet och tala om sitt eget motorintresse.
– Det räcker med all den uppmärksamhet jag får i samband med tävlingarna. Till vardags föredrar jag faktiskt att vara som en grå mus, säger hon.
Och hennes stora hobby, att köra snabba bilar, likställer hon med andra människors fritidsintressen.
– Om man har en hobby så håller man sig ung i själen och hjärnan. Sedan spelar det nog ingen roll om det handlar om dragracing, knyppling eller något annat.
