Bosse kapade ved – och högg av sig halva handen

Med träning kommer man långt och med ett glatt humör kommer man om möjligt ännu längre!

Det är 46-årige Bosse Johansson i Markaryd ett levande bevis på. När han kapade ved med en vedkap hemma i garaget var olyckan framme, och det rejält. Hans högra hand kapades helt av.

– Det var inte min dag, konstaterar Bosse med ett stort leende. Men jag är inte den som gräver ner mig. Jag går inte och grubblar, utan resonerar så här: Det som har hänt, har hänt, och det är bara att göra det bästa av situationen.

Idag, drygt ett år senare, är han fortfarande sjukskriven.

– Men jag hoppas att kunna börja jobba igen så snart som möjligt, säger han. Fram till dess är min huvudsakliga uppgift att träna min hand, för att den ska bli så stark som det bara går.

Bosse har alltid varit den som ordnat och grejat. Han är en riktig allfixare och älskar att jobba med sina händer. Han och hustrun Gittan bor med barnen i ett fantastiskt vackert hus. Givetvis har Bosse varit inblandad i renoveringsarbetet.

– Huset är byggt 1937, berättar han. När vi köpte det såg det definitivt inte ut som det gör i dag. Jag har ändrat allt som går att ändra.

Han är en människa som alltid är i farten, både på jobbet och på fritiden. Han har arbetat som plåtslagare och takläggare och varit arbetsledare. Jobbet har medfört många och långa resor, både i och utanför Sverige. Men för ett par år sedan bestämde han sig för att dra ner på resandet och började jobba med värmepumpar på hemmaplan.

– Jag tänkte att jag skulle få det lite bättre. Men nu blev det inte så, säger han utan någon bitterhet i rösten.

Det var den 12 mars 2011. En helt vanlig, aktiv lördagsförmiddag i Bosses liv, som snart skulle förvandlas till en mardröm.

– Jag eldar huset med ved, förklarar han. Veden kapade jag själv. Och jag var ingen nybörjare, detta hade jag hållit på med i 17-18 år.

Snubblade till

Bosse hade hunnit kapa en hel del ved när han plötsligt snubblade till. Olyckan var ett faktum. Handen följde med in i kapen, lämnade kroppen och flög iväg flera meter. Men Bosse var vid medvetande och behöll sitt lugn, trots att han såg benpiporna sticka ut från armen.

Bredvid sig hade han en kompis, som också lyckades behålla sitt lugn, och som handlade snabbare än blixten. Han drog en livrem runt armen och detta, tillsammans med chocken i Bosses kropp, gjorde att blödningen stoppades.

Det var kallt och lite halt. Bosse sprang iväg till ett uthus, där han kallsvettigt lade sig ner.

– Min fru larmade 112, berättar han. Ambulansen var på plats efter 10-15 minuter. Jag minns varje detalj. Ambulanssjuksköterskorna frågade efter is för att kyla ner handen, men min fru hittade bara fiskblock i frysen. Då reagerade jag lite märkligt – jag ville inte att min hand skulle lukta fisk…

Istället kyldes handen av med kallt vatten och ambulansen körde i full fart till Malmö, där Bosse omedelbart lades på operationsbordet.

– Jag opererades i tolv timmar, säger han. När jag vaknade upp var jag minst sagt mör. Men till min stora glädje hade läkarna lyckats sy dit handen med 80 stygn. Jag var överlycklig och tänkte inte på att jag hade förlorat min tumme.

Men kuratorn på sjukhuset tänkte desto mer, och såg en lösning. Redan efter två dagar kom hon in till Bosse, som var omtöcknad efter mycket morfin, med ett förslag. Hon undrade om han ville göra en tumme av sin tå.

Bosse tyckte att det var en bra idé, även om han fick vänta på sin nya tumme. Efter tolv dagar på sjukhus fick han åka hem med handen på plats, men utan tumme. En lång rehabilitering tog sin början. Det tog sex veckor innan handen hade läkt, och efter tio månader var det dags för nästa operation. Då skulle tån bli en tumme.

Operationen genomfördes med gott resultat. Bosse hade äntligen en hel hand igen.

Tränar målmedvetet

På detta följde en lång kamp, som ännu inte nått sitt slut. Bosse åker fortfarande till Malmö två gånger i veckan för att träna sin hand. Dessutom tränar han hemmavid.

– Det är viktigt att komma igång med handen, förklarar han. Jag måste träna på att greppa grejer och jag har ett mål: Att börja jobba igen så snart som möjligt.

Fast Bosse kommer inte att kunna ha samma arbetsuppgifter som förut. Han kan inte längre ägna sig åt renodlat hantverk. Ett hårt slag, kan tyckas, men Bosse tar det med jämnmod och med en stor portion humor. Livet är visserligen inte längre vad det har varit, menar han, men det är bara att hänga med…

– Det går bra att vara hemma och “göra ingenting”, försäkrar han. Tiden går fort. Men jag har ändrat min dygnsrytm. I grunden är jag väldigt morgonpigg och har alltid varit uppe vid fem-sex-tiden. Nu ligger jag gärna och drar mig till nio.

Han lever efter mottot att man kan göra det bästa av allt.

– Det värsta var de första fem dagarna, när jag var gipsad, säger han och skakar på huvudet. Det var varmt och vidrigt, men det var för handens bästa. Sedan har det bara blivit bättre och bättre!

Fyra tår

På höger fot har Bosse nu fyra tår. Inte heller det bekymrar honom och det påverkar inte balansen.

– Det känns som innan, säger han. Jag ser framtiden an med tillförsikt. Jag får hitta nya saker att göra helt enkelt, där det inte är lika viktigt att ha två fungerande händer. Riktigt bra kommer det förstås aldrig att bli. Läkarna kan ju inte trolla. Men jag är övertygad om att det kommer lösa sig på bästa sätt. Jag har ett starkt psyke.

Bosse kan till och med skoja om sin hand.

– Jag har inte tummen mitt i handen, säger han. Där sitter ju istället en tå…

Bosse använder sin högerhand så mycket det går. I höstas plockade han mycket svamp och han försöker hela tiden klara sig själv.

– Jag säger till om jag behöver hjälp, säger han. Men första gången jag skulle raka mig var det svårt…

Hur gick det då med veden som skulle klyvas denna ödesdigra lördagsförmiddag?

– Den klöv min kompis, säger Bosse. Och jag tänker fortsätta att elda med ved, även om jag inte får klyva den själv. Det har min fru satt stopp för…