Marie Göranzon: Att spela farmor är en önskeroll!

 
Hon hade tänkt vara ledig ett helt år och njuta av livet och barnbarnen innan hon gick in i rollen som farmor i Dramatens uppsättning av mastodontverket Fanny och Alexander.

Nu blev det inte så – en specialskriven roll i en tv-serie och en filminspelning kom emellan. Dessutom gjorde den pjäs Marie Göranzon då medverkade i sådan succé, att den kom att spelas betydligt längre än planerat.

– Men all tid jag får över lägger jag på barnbarnen, särskilt på Love som faktiskt när som helst ska få ett litet syskon, säger hon med ett kärleksfullt leende och tänker på att hon därmed ska bli farmor igen!

Farmorsrollerna går i varandra för henne just nu. Både på scenen och i verkliga livet. Runt spegeln i hennes och maken Jan Malmsjös gemensamma loge på Dramaten hänger foton på barnbarnen och teckningar som de gjort. Det är hemtrevligt i deras krypin men Marie säger lite skämtsamt att de får se hur det går nu, när de ska spela tillsammans i Fanny och Alexander. Marie som familjens överhuvud, den kraftfulla Helena Ekdahl, och Jan Malmsjö, som gjorde sig oförglömlig som biskop i filmen, får vi nu se i flera mindre roller. Med tanke på att Marie och Jan varit gifta i snart 40 år blir det säkert inga problem att samsas i logen.

Ännu längre är Marie Göranzons kärlekshistoria med Kungliga Dramatiska Teatern. Där började hon som garderobsflicka redan i tonåren och uppträdde på stora scenen för första gången då hon var 24 år och gick på elevskolan. Ändå syns det att hon fortfarande fylls av vördnad när hon poserar där uppe inför fotografen.

Pappas flicka

– Ja, det är en vacker salong, säger hon enkelt och sveper ut med armen i en gest som nästan får luften att väja en aning.

Tillbaka i logen bjuder Marie på kaffe och havrebollar och berättar om sitt liv. Det är både must och silverklang i hennes språk och den sortens pondus man sällan ser hos en kvinna.

– Men så var det inte från början, även om jag aldrig varit särskilt blyg, säger hon. Kanske beror det i grunden på att jag var pappas flicka, det verkar som sådana har lite rakare ryggar.

Marie växte upp i Linköping, där föräldrarna drev ett hotell. De lärde sina barn att tro på sig själva, att de dög och var bra. Där fanns också mormor Hilda, som var glad och trygg och betydde mycket för Marie.

– Farmor stod jag däremot inte lika nära, säger hon tankfullt. Kanske berodde det på att hon inte ville tränga sig på. Som farmor måste man nog ta för sig lite mer av barnbarnen, eftersom en mormor ofta på ett naturligare sätt kommer närmare sin dotters barn.

 

För egen del står hon dock lika nära sonen Jonas barn som dottern Lolos 19-åring Vincent. De betyder oerhört mycket för Marie.

– Jag är noga med att ha en egen relation till barnbarnen och inte höra genom deras föräldrar hur de har det.

Lille Love har redan varit på Dramaten med farmor. Vincent och Marie äter ibland middagar på tu man hand. Nu när han är på väg ut i vuxenvärlden månar hon om att ge honom samma stöd som hon själv fick som ung. När hon bestämde sig för att bli skådespelerska trodde de vuxna runt henne att hon skulle komma att lyckas.

Bergmans elev

Marie Göranzon ingick i Ingmar Bergmans första elevkull på Dramaten 1964. Då hade hon redan hunnit arbeta en kort tid inom vården och hon säger osentimentalt att det inte varit någon katastrof om hon inte kommit in på scenskolan. Marie hade mycket väl kunnat tänka sig ett liv som sjuksköterska. Huvudsaken var att hon fick utlopp för sin kreativitet.

– Tiden på Dramatens elevskola var fantastisk, berättar hon. Bergman var ung och full av kraft.

När han sedan kom tillbaka efter sin långa vistelse i Tyskland hade han givetvis förändrats och Marie såg honom som en snäll äldre man. Hon fick titelrollen i hans uppsättning av Fröken Julie, som gick i flera år på Dramaten i mitten av 1980-talet.

– Jag tyckte väldigt mycket om honom, betonar hon. Och även om han inte var nådig med detaljer var jag aldrig rädd för honom. Han såg verkligen människor och var passionerad i det han gjorde. Men jag lät mig inte snärjas i hans garn, utan har alltid stått på egna ben.

Det var också Ingmar Bergman som kom att utveckla hennes skådespeleri så att det blev oerhört mycket mer krävande – och samtidigt oändligt mer berikande. Han kallade sättet hon spelade på för “den Göranzonska allmänningen” och menade att hon hittat en spelstil som dög och var bra – men inte förde henne framåt.

– Jag visste intuitivt vad han menade men reagerade med att bli arg, minns hon. Han visste att min kapacitet räckte längre och nu är jag tacksam för det, även om det var smärtsamt att bryta igenom den gränsen. Det är nyttigt att inte gå på rutin och vågar man ta ett steg till så öppnar sig oceaner!

Hon drar handen genom håret och lutar huvudet bakåt när hon sätter svallet på plats. Hennes profil är ren som på en ung flicka. Men Marie låter naturen ha sin gång, säger att de hon gestaltar måste vara trovärdiga och att de bästa åren hos en kvinna är mellan fyrtiofem och sextio. Man är tryggare då.

Saknar förebild

Någon skräck för att åldras har Marie aldrig känt. Däremot blev det tomt på Dramaten när flera av hennes äldre kollegor gick bort nästan samtidigt. Jarl Kulle, Margaretha Krook och Ernst-Hugo Järegård var några av dem. I dag står ett inramat kort på nyligen avlidna Sif Ruud i artistfoajén. Marie berättar att hon saknar en kvinna att lära sig av och se upp till. I en hast blev hon den som var äldst.

– Men min man är en enorm tillgång. Vi berikar varandra, säger hon. Kanske slutar man den dag den möjligheten inte längre finns.
Där får hon omedvetet tiden att stå stilla, jag tänker på att hon är tio år yngre än Jan och att deras kärlek och gemenskap darrar till här i deras loge när hon säger de orden.

– Jan har alltid varit bra på att se mig och så är han väldigt tacksam när man gör något för honom, säger hon ömt. Men han är lat i hemmet – man får se till helheten i ett äktenskap.

Fanny och Alexander är inte den första Bergmanfilmen som satts upp på Dramaten. För ett par år sedan spelade Marie i Höstsonaten där hon gjorde den roll Ingrid Bergman hade i filmen. Och nu axlar hon alltså Gunn Wållgrens mantel i Fanny och Alexander.

– Jag inbillar mig att jag vet hur Bergman tänker och menar i texten, kanske står jag närmare orden än jag gjort om jag inte hade känt honom, säger hon när jag undrar om det inte är lite magiskt att hon, som var en av hans första elever, nu ska ge liv åt hans farmor.

Marie är beredd att spela farmor Ekdahl så länge pjäsen står på repertoaren. Bara hon får vara frisk ser hon inget stopp.

Förr brukade Marie säga att hon behövde teatern, nu är det mer att teatern behöver henne. Men det är tydligt att rollen som farmor i det verkliga livet är den som betyder mest för Marie Göranzon.