ACO: Visst är jag smickrad över att vår gata fått mitt namn!

 

För snart ett år sedan klev den folkkära skidskytten Anna Carin Zidek – ACO med hela svenska folket – helt plötsligt av sin medaljstarka karriär.

Det var inte åldern, 38 år, som fick henne att ta beslutet.

– Jag var både stark och vältränad, men jag tyckte inte det var roligt att tävla längre. Det var helt enkelt dags att göra något annat, säger hon och fäster blicken på de käraste hon har – maken, den tjeckiskfödde kanadensaren Tom, 36, och sonen Liam, som i stunden inte har den ringaste aning om hur betydelsefull han är.

 

De bor på släktgården i Lillhärdal tre mil från Sveg och Anna Carin gör sedan i höstas som så många andra småbarnsmammor – lämnar sin treåring på dagis för att sedan åka till jobbet.

– Tills vidare på halvtid, säger Anna Carin, nöjd med hur saker och ting utvecklas med större delen av året i ett till synes helt normalt liv. Men det är dock inte ett helt vanligt, slentrianmässigt liv året om, poängterar hon.

 

– Somrarna tillbringar vi hos Toms föräldrar i Kanada. Det är jätteviktigt att kontakten med farmor Eva och farfar Petr i Canmore är lika fin som den är med mormor Margareta och morfar Göte i Härjedalen. Tom, Liam och jag lever i de bästa av två världar, säger Anna Carin.

Sonen Liam är ögonstenen i allt det nya. Hans kluckande skratt får Anna Carin att le stort.

– Han har vänt upp och ner på allt, konstaterar hon med en förnöjd suck och gör samtidigt en uppgiven gest åt kaksmulorna som samlats i små högar på köksbordet framför Liam i barnstolen.

 

Den klara vinterdagen därute letar sig försiktigt in genom rutorna i huset som Anna Carins morfars far byggde i det förra seklets ungdom. Gården, i folkmun kallad Silvis, övertogs så småningom av hennes morföräldrar Harry och Aina Silver och förärades Anna Carin som en släktgåva i slutet på 90-talet.

 

Romans i rampljus

– Ett smått evigt reparationsobjekt, anser Tom och Anna Carin om sin trivsamma bostad, långväga synlig där den, två rödmålade våningar hög, ligger uppe på en ås.

De inledde sin romans i början av 2007 efter att ha träffats ”på jobbet”, och hamnade i rampljuset på en av världspressen välbevakad fest när de svenska skidskyttarna firade stafettguld. Vid Anna Carins sida fanns vallaren och assisterande tränaren i det kanadensiska laget, Tom Zidek. Få journalister ägnade någon större uppmärksamhet åt hans bakgrund som en person som älskar halsbrytande utmaningar som paddling och mountainbike. Också han har en rad medaljer och diplom i ”bagaget”.

 

Men det var Anna Carin som stod i fokus.

– Jag tyckte det var jobbigt med all uppmärksamhet, men Tom trivdes desto bättre. Du har alltid varit mycket bättre än jag på att hålla låda, skrattar Anna Carin.

Tom tycker att hon är alldeles för blygsam utanför skidspåret.

– Den snällaste och mest generösa människa jag känner, säger han ömt och vill att hon ska önska sig saker och ting för egen del, inte bara för andras.

 

Toms spontanitet – alltid glad och positiv, aldrig långsint, alltid se de ljusa sidorna av livet – är en egenskap som Anna Carin tycker mycket om. Det var den hon föll för.

– Han är en tidsoptimist, packar resväskan på fem minuter. Jag börjar gärna någon dag före för att vara säker på att få med allt. Oftast slutar det förstås med att jag får med mig alldeles för mycket, medan hans packning är helt perfekt. Men allt blir så enkelt och roligt med Tom i närheten, tycker hon.

 

Tävlade gravid

Nyheten om att hon var gravid slog ner som en bomb vintern 2007.

– En och annan satte nog kaffet i vrångstrupen när jag sa att jag tänkte tävla så långt in i graviditeten som möjligt. Vältränad och lycklig över att vänta barn såg jag inga som helst hinder, berättar hon och ler litet åt att ha gett elitidrotten ett mänskligare ansikte då hon tävlade med en allt rundare mage. Först inne i femte månaden sa kroppen stopp.

Hon gick totalt upp åtta kilo, åkte rullskidor bara någon dag innan Liam föddes, och var helt oförberedd på vad som väntade…

– Förlossningen var värre än min värsta träning någonsin och förfärligt långdragen.

 

När vattnet gick en morgon åkte Anna Carin och Tom femminutersresan till sjukhuset i Toms hemstad Canmore.

– Där fick vi rådet att gå igång värkarna. Vi gick hela dan backe upp och backe ner utan att något hände. Frampå kvällen försökte man på sjukhuset med dropp. Men natten gick och Tom somnade i en säng bredvid mig, minns hon med ett litet bistert leende.

 

Liam kom först på eftermiddagen, 28 juni 2008, nio dygn tidigare än beräknat, 51 cm lång, knappt 2,7 kg tung.

När Anna Carin återtog sin plats i landslaget var Liam tre månader gammal. Trots allt var hon tämligen vältränad efter många motionsrundor mellan amningarna. Och till en början övertygad om att det skulle gå att förena familjeliv och elitidrott.

 

Att karriären kunde fortsätta just då berodde till stor del på att Liams mormor och farmor turades om att ställa upp som extraföräldrar när det behövdes. Så länge Anna Carin ammade hade hon alltid Liam med på sina resor.

– Ett av mina ledmotiv i livet är att försöka ta dan som den kommer. Det får trots allt det mesta att fungera.

Anna Carin saknar inte det gamla livet. Och hon och Tom trivs i huset i Lillhärdal. Här är livet överskådligt.

– Jag älskar luften och människorna här, säger hon. Men tiden räcker inte riktigt till ändå.

 

Jobbar halvtid

När hon hörde talas om en halvtidstjänst som lärare och tränare på skidgymnasiet i Sveg så tänkte hon att en halvtid skulle kännas bra som ingång till ett normalt arbetsliv. Så hon sökte och fick den.

– Jag ångrar mig inte. Jag stortrivs och det här är mitt liv nu, säger hon lugnt.

 

Med regelbunda intervaller på ett par veckor kommer Tom hem från sitt kringflackande arbete i det kanadensiska skidskyttelandslaget, en rytm som passar familjen. Anna Carin läser kvällssagan på svenska för Liam. Tom läser den helst på engelska. Liams svenska ordförråd växer för varje dag, och det engelska ligger inte långt efter.

 

Anna Carin har åkt skidor alltsedan åren i mellanstadiet, först med blygsamma segrar på klubb- och distriktsnivå, sedan som längdåkerska i landslaget.

– Men jag blev less efter några år, tyckte inte att jag utvecklades.

Hon hade utbildat sig till sjukgymnast och skulle ha tagit ett sådant jobb just då om hon inte en dag fått ögon på skidskyttet…

– Jag lånade ett gevär, ganska tungt i mitt tycke då, runt fyra kilo, och tog mig till SM i Dala Järna 2002. Men kom sist, berättar hon skrattande.

 

Ett par år senare kom hon att axla manteln efter Magdalena Forsberg som en av världens bästa kvinnliga skidskyttar. Få anar vad som ligger bakom en så storstilad karriär i form av hundratals träningstimmar och ett oändligt slit i tävlingsspår och på skyttevallar. Att alltid tvinga sig till det yttersta…

 

Tidigare har familjen Zidek bott på Åsgatan. Men på ett förslag till kommunen från en lillhärdalsbo, så byttes nyligen gatunamnet ut mot Anna Carins väg för att på detta sätt hedra henne.

– Jag är så klart smickrad, säger hon litet generad över ”presenten”, men också stolt över att man i Härjedalen vågar sticka ut hakan och ta beslut som inte är alldeles självklara i alla delar av landet.

– Och du är värd uppmärksamheten, understryker Tom.

 

Även om Anna Carin Zidek nu avslutat skidskyttekarriären, så är hon den här säsongen expertkommentator i tv för Eurosport.

Att radera ut sitt förflutna är uppenbarligen inte alltid så enkelt och något som hennes gamla hejarklack nu är tacksamma för, för nu får de i alla fall höra hennes röst…