Den sjungande trappuppgången från TV!

Det är regngrå skymning i Malmöstadsdelen Lindängen. De stora hyreshusen från 60-talets miljonprogram tornar upp sig över en ung mamma på cykel på väg hem. I barnsadeln sitter hennes lilla dotter och sjunger “tipp-tapp, tippe-tippe tipp-tapp…”

De försvinner bort mellan husen i det tätnande regnmörkret och jag går in i Folkets hus lokaler. Här ska 36 Lindängen-bor, som knappt kände varandra i somras, trimmas ihop till en klassisk kör. Om en knapp vecka ska en före detta rockstjärna från 60-talsgruppen The Namelosers, en före detta rappare och en operasångerska från Uzbekistan tillsammans med de 33 andra i kören uppföra ryssen Alexandr Borodins körverk “De polovtsiska danserna” på Malmö konserthus med Malmö symfoniorkester. Konserten är en del av sista avsnittet i tv-serien “Den sjungande trappuppgången” i SVT. TV-teamet har följt deltagarnas möte med den klassiska musiken.

– Många har inte kunnat sjunga överhuvudtaget, säger producenten Louise Juel Severin. Men de har lärt sig att ta toner, läsa noter och lyssna på varandra. Vi vill visa hur kören hela tiden blir bättre och bättre, samtidigt som vi följer några av körmedlemmarna som bjuder in oss i sina liv och sin vardag.

Bygga broar

Lindängen är ett bra exempel på hur ett bostadsområde i Sverige ser ut. Här finns allt – svenskar och invandrare, barnfamiljer och pensionärer, äldre och yngre.

 Idén, som har brittisk förlaga, är att låta en klassisk kördirigent skapa en klassisk kör på 13 veckor i ett område där folk inte lyssnar till klassisk musik och samtidigt visa att musik kan förena och bygga broar mellan åldrar – medlemmarna i kören är mellan 16 och 83 – religioner och kön. 

– Jag tycker det är häftigt att musiken fått de här människorna att lära känna varandra, säger Louise. De får nya kompisar och en del har upptäckt att de bor i samma trappuppgång utan att veta om det.

 – Om vi hade satt oss ner och försökt skriva manus till den här serien hade vi aldrig kunnat få ihop lika färgstarka och roliga människor. Så bra är det. Det är fantastiska människor! Jag hoppas att det finns någon i kören som alla kan känna igen sig i, någon som de brinner för och hoppas att det ska gå bra för.

Även om många ville vara med var det inte alla som klarade att sjunga upp för dirigenten Lena Ekman Frisk från Musikhögskolan i Malmö. Knappt hälften fick gå hem igen – en del för att de inte kunde sjunga alls, inte kunde minnas eller härma toner eller för att Lena bedömde att det var för kort tid för att hon skulle hinna lära dem.

Men det fanns också helt andra problem. Många jobbade i skift eller hade barn och körarbetet kolliderade med deras vanliga liv.

– Kören ställer till mycket problem, säger Lena. Ibland får de ta ledigt från sina jobb eller studier. Det är inte bara en repetition per kväll utan vi har en massa andra aktiviteter också –utflykter, festligheter och upplevelser av olika slag som ska fördjupa gemenskapen mellan kördeltagarna.

Läser inte noter

Det har långt ifrån varit problemfritt.

– Jag hade lite andra sorters problem än jag brukar säger Lena. Nästan ingen i den här kören läser noter! Därför har jag sett till att få alla de olika stämmorna insjungna på cd-skivor så de kan öva hemma.

Operasångerska

En av de få som kan läsa noter är Valentina Öberg, utbildad operasångerska i Uzbekistan och musikhögskolan i Prag. Genom gemensamma vänner träffade hon sin svenske man och för tio år sedan kom hon till Sverige för att gifta sig. När hon fick barn blev hon tvungen att ge upp karriären som solist – resorna gick inte att kombinera med livet som småbarnsmamma. I stället har hon utbildat sig till socionom samtidigt som hon delat ut tidningar på nätterna och arbetat i hemtjänsten.

Att hon kom med i kören var en ren slump.

– Det var min man som berättade för mig att de sökte folk till en kör och en tv-inspelning, säger hon.

Valentina hade inga problem med noterna eller sången.

– Mitt problem var att jag aldrig sjungit i en amatörkör förut. Det var jättesvårt i början! Jag var tvungen att anpassa mig, hålla tillbaka.

När hon började kände hon inte någon i kören.

– Men nu är vi några stycken tjejer som umgås väldigt intensivt. Jag är stämledare för sopranerna och vi träffas minst en gång i veckan.

Gammal rockstjärna

En av dem som tv-teamet också följer närmare är Tommy Hansson, gammal rockstjärna i Namelosers, som fortfarande uppträder då och då på 60-talskvällar på Tyrol i Stockholm.

– När jag väl kommer upp på scenen börjar det sprattla i gubben, säger han.

Tommy var på väg till biblioteket i Lindängen i somras när han såg att SVT sökte folk till en kör och en tv-inspelning, och bestämde sig för att sjunga upp för Lena.

– Men det är väldigt svårt, säger Tommy. När jag fick notblad undrade jag vad det var för prickar? Men har man gett sig in i något så är det bara det som gäller – sådan är jag. Men det har inte varit lätt. Jag går här hemma med mina notpapper och sjunger för mig själv eller så tar jag en cd med min basstämma och går till biblioteket och sitter där med hörlurar och nynnar med – tyst, hoppas jag! Fast jag vet inte – ibland är det en del som tittar lite konstigt på mig.

Äldst i kören är 83-årige Kalle Larsson.

– Produktionsledaren Gudrun raggade upp mig och så fick jag provsjunga för Lena Ekman Frisk, säger han. Och det gick bra! Jag har aldrig sjungit i kör, bara hemma lite, men jag tyckte det lät spännande!

Till skillnad från Tommy och Valentina kände Kalle flera av medlemmarna i kören tidigare.

Han har aldrig ens funderat på att hoppa av.

– Nej, det vill jag inte göra! Har du gått med på något så får du fullfölja det.

Yngst i gänget

Den inställningen har han gemensam med körens yngste deltagare, 16-årige Amar Altumbabic – trots att det egentligen aldrig var meningen att han skulle vara med i kören. När han och en kompis i gänget som hängde på torget blev tillfrågade om de ville vara med och sjunga i kören svarade de ja.

– Vi ville bara vara med i tv, säger Amar. När vi kom till castingen stod vi framför en massa kameror och bara skojade med dem, medan Lena skulle försöka höra om vi var duktiga och hon tyckte jag hade sångröst. Jag hade bara hållit på med hip hop och rappat lite, men både Lena och de andra ville att jag skulle vara med och tyckte jag var grym!

Amar hade “aldrig, aldrig, aldrig” lyssnat på klassisk musik, och tänkte mest på vad kompisarna skulle säga.

– Jag trodde inte det skulle fungera, men till slut testade jag i alla fall – och gillade det, faktiskt! Nu gillar jag mer att sjunga än att rappa!

Och kompisarna?

– De skrattar åt mig men jag bryr mig inte. I början kände jag ingen alls i kören, men nu har jag fått många kompisar här.

Röstövningar

Lena ställer sig framför halvcirkeln av sittande körmedlemmar och gör tecken till pianisten. Det är dags för röstövningar. Hon lägger handen mot hjärtat.

– Kom ihåg att det är din bästa kompis som bor här inne!

I nästa sekund sveper ett kraftfullt “muuuuuuu” genom lokalen som ett störtdykande jetplan. Tungvrickningsövningar och skalor följer. När kören sedan sjunger några takter ur musiken förvånas jag av kraften, skönheten och storslagenheten i de 36 olika rösterna som förenas i en enda gemensam stämma.

De kan! De har klarat det! Och de kommer att lyfta taket på Konserthuset!

FOTNOT: Den sjungande trappuppgången sänds i SVT1 på onsdagar kl 21.00. Sista avsnittet sänds den 7 mars.