Mia Lindgren: När jag vaknade kände jag inte igen min son

 
— Jag tror att det finns en mening i allt. Inte så att vi ska straffas eller skadas — utan för att vi ska lära oss, och dela med oss av den erfarenheten till andra, säger Mia Lindgren.
 

Mia Lindgrens lägenhet doftar blommor. Rosor i hallen, liljor i vardagsrummet, gerberor i köket. För några dagar sedan hade hon en egen föreställning på Hamburger Börs och buketterna är tillägnade henne; sångerskan Mia.

Men det är en annan Mia vi möter till en början. Hon håller telefonen tryckt mot örat, men ler och tecknar åt oss att stiga in. Personen i andra änden vill diskutera mediciner, och Mia svarar, vänligt men lite trött.

En lätt suck när luren lagts på.

– Tänk att de inte lär sig… Otroligt att jag, efter så många år, måste förklara vilka läkemedel jag behöver, säger hon.

 – Det var en drömtillvaro. När jag dessutom insåg att jag var gravid blev jag bara ännu lyckligare. Folk trodde att jag var knäpp. Varför skulle jag skaffa barn nu när jag stod på topp? Men jag hade alltid längtat och fortsatte jobba fram till åttonde månaden.

I december 1984 föddes Sebastian. Fyra veckor senare stod Mia på scenen för att köra bakom Anne-Lie Rydé.

– Plötsligt när jag stod där och sjöng så sa det pang. Huvudet fylldes av fruktansvärd smärta och ur munnen kom bara ett sluddrande ljud.

Mia åkte till sjukhuset, blev undersökt och skickades hem med Alvedon. Själv antog hon att hon drabbats av influensa. En tid senare skulle hon spela in i studio tillsammans med Py Bäckman. Sebastian fick följa med.

– Jag minns att jag, av någon anledning, ville vara extra nära honom. Jag badade honom, klädde honom fint och tog en lång promenad innan vi gick in i studion.

Efter första låten kände Mia sig ovanligt glad, kom ut i det lilla köket och sträckte sig efter Sebastian för att ge honom bröstet. Då kom det igen. Pang. Denna gång förlorade hon medvetandet. Hon vaknade liggandes på golvet med Py Bäckman sittandes bredvid. – Jag minns att jag skämdes, eftersom jag hade kissat på mig. Men alla funktioner hade släppt – jag kunde varken röra mig eller prata ordentligt. Det enda jag kunde säga var: Sebastian. På Södersjukhuset konstaterade läkarna att Mia haft ett pulsåderbråck i hjärnan som brustit. Hennes anhöriga fick veta att hon troligen inte skulle överleva. Under den påföljande operationen, då den brustna pulsådern sattes ihop med en klämma, sprack kärlet på ett annat ställe. Enligt läkarna var hon kliniskt död i fyra minuter.

“Sex i blicken och guld i strupen”. Så beskrevs Mia Lindgren i en av många artiklar från karriärens början.

Men livsgnistan tände till igen. Hon vaknade till liv. Samma liv, fast ändå inte. Mia hade tappat förmågan att prata, att röra sig, att minnas.

– Varje dag kom en okänd kvinna med ett litet knyte, som lades intill mig i sjuksängen. Jag förstod inte vad det var, men jag kände att det värkte inombords.

Det skulle dröja flera veckor innan hon insåg att kvinnan var hennes egen mamma och att i knytet låg hennes son.

Efter hand kom de fysiska förmågorna tillbaka. Hon lärde sig att gå, envist men vingligt. Hon lärde sig att prata, även om vissa bokstäver och ord föll bort. Och så småningom fick hon komma hem till lägenheten.

– Det kändes som en totalt främmande plats. Jag var rädd för allt; ljuset, mörkret, väggarna, mig själv. Och för min son, som låg och skrek.

Det dröjde ett helt år innan hon kunde ta honom till sig.

– Plötsligt en dag kom vändningen. Jag upptäckte min son, vågade ta i honom och krama honom. Det kändes som om det var vi två. Samtidigt hade jag fruktansvärt dåligt samvete för hur jag försummat honom.

Det var musiken som gjorde att hon så småningom hittade tillbaka till känslorna. Till skrattet och gråten. Första gången hon åter kom till en studio stod hon handfallen. – Jag visste bara inte hur jag skulle bete mig. Jag fick uppmaningen att sjunga som jag brukar. Men hur brukar jag sjunga? Alla visste vem jag var, hur jag sjöng – själv hade jag ingen aning. Det var förbaskat smärtsamt. Men vännen Claes af Geijerstam, som också befann sig i studion, gav henne rådet att byta ut orden mot no, no, no.

I musikalen Spök! jobbade Mia Lindgren tillsammans med Björn Skifs, Martin Ljung och Elisabeth Andreassen.

– Så började jag sjunga. Starkare och starkare, och till slut stod jag bara och skrek ut, NONONONO. Det kändes som en tjock mur som krackelerade bit för bit. Efteråt var jag som en våt trasa.

Både Mia och kollegerna kunde konstatera att rösten förändrats i samband med sjukdomen. Den tidigare ljusa flickstämman hade krupit neråt, blivit djupare. Eller, som Mia uttrycker det:

– Jag började sjunga med själen istället för med rösten.

Åren gick och Mia sökte sig tillbaka till de stora scenerna. Hon turnerade med Roxette i Sverige och Europa. Men hon var inte densamma som tidigare.

– Jag satt ofta med jackan över huvudet i turnébussen. Gick och lade mig tidigt varje kväll. Krafterna fanns inte där som förr. Och det gjorde ont – att inte fullt ut kunna göra det jag var född för.

Allra mest njöt hon av att komma hem, få vara tillsammans med familjen. Dammsuga, gå ner i tvättstugan, rulla köttbullar. Ett par kortare förhållanden ledde till att Sebastian fick två yngre bröder, Rasmus och Pontus. Men Mia har under alla år varit ensamstående med sina tre barn. – Jag har helt enkelt valt fel män. Men jag har i gengäld fått tre underbara grabbar. Med tiden har hon lärt sig leva med sviterna efter sjukdomen. Hon har fortfarande dålig syn, bristande balans och motorik. Men ändå. Hon har kunnat konstatera att livet, trots allt, blivit ganska bra. När hon för några år sedan fick en kallelse till neurologen fylldes hon av glädje och tacksamhet.   – Jag ville gärna träffa läkarna som hjälp mig. Visa upp mig och tacka för vad de gjort.

Under många år var Mia ensamstående med de tre sönerna. Numera har familjen utökats med sambo och två bonusbarn. Här får hon sällskap av Marvin och hunden Vilda.

Men besöket tog en tvärvändning. Mia fick veta att klämman, som läkarna trott skulle sitta kvar resten av livet, inte var så hållbar som de först antagit. Vid en påföljande röntgen visade det sig att Mia har ett nytt pulsåderbråck precis bredvid det förra, som hotar att brista när som helst. Enligt läkarna är det alltför riskabelt att försöka gå in och åtgärda det.
– Det kändes helt overkligt. Om det brister kommer jag återigen bli totalt utraderad. Förra gången var jag ung och stark. Idag har jag inte samma krafter i kroppen.

I bilen hem kom tanken. Allt var slut. Hon kunde lika gärna köra rakt in i en bergvägg. Men istället fortsatte hon hem, stekte köttbullar och dammsög lägenheten. Två dagar senare bröt hon ihop. – Jag var så fruktansvärt ledsen. Kanske inte så mycket för min egen skull – vi ska ju alla dö en dag. Det som gör mest ont är att tvingas lämna barnen. Tankarna går i synnerhet till yngste sonen Pontus, som har autism. – Han är sexton år och klarar sig inte själv. Men jag har förberett redan nu så att han kan bo på ett korttidsboende. Jag har också satt ihop en bok till vart och en av mina barn där jag skrivit ner allt jag vill hinna säga. För detta kan ju avslutas när som helst. Numera försöker hon att inte tänka så mycket på sin sjukdom. – Länge gick jag runt och var döende. Men jag vill inte bli ett offer, en bitter tant. Så nu lever jag istället.

Mia Lindgren har sparat tidningsartiklar som hjälp för minnet. – Jag pusslar fortfarande med frågorna om vem jag är. Det är både spännande och obehagligt att i efterhand upptäcka nya saker om sig själv.

 Därför tvekade hon inte när hon i höstas fick erbjudandet att sätta upp en egen föreställning på Hamburger Börs. På samma scen som hon, 20 år gammal, showade, sjöng och dansade, skulle hon nu stå alldeles ensam och dela med sig av sitt liv.

– Jag stortjöt under repetitionerna. Inte bara jag; ljudteknikern, ljusteknikern, alla. Så till föreställningen hade jag garderat med vattenfast smink och pappersnäsduk i jackfickan. Men det gick över förväntan.

De många blommorna och gratulationskorten i lägenheten tyder på att publiken också var nöjd.

För visst är de vackra och väldoftande, alla buketterna. Men värdefullast av alla är den lilla lotusblomman, som står på bordet i sovrummet.

För flera år sedan upptäckte Mia den buddhistiska läran, och varje morgon och kväll tänder hon ljusen och öppnar det lilla böneskåpet för en stunds meditation och stillhet. Då tänker hon också på lotusblomman.

– Den växer bäst i den djupaste dyn. Ju mer gyttja, desto vackrare och starkare blomma.