Den vanligaste cancerformen
Prostatacancer är den vanligaste av alla cancerformer i Sverige. Drygt 9 000 fall av sjukdomen upptäcks årligen. Många av dessa tumörer växer mycket långsamt och ger inga symtom, men prostatacancer kan ha ett mer aggressivt förlopp och ge metastaser i lymfkörtlar, skelett med mera. Symtomen kan likna dem vid godartad prostataförstoring, men ibland upptäcks sjukdomen på grund av smärtor i skelettet (ofta ryggen) orsakade av metastaser.
Vid prostatacancer är halten av PSA (prostataspecifikt antigen) i blodplasma nästan alltid förhöjd. Ett förhöjt PSA-värde kan därför vara det som leder till att tumören påvisas. PSA-mätning anses dock inte ha så hög grad av pålitlighet att metoden lämpar sig för användning i stor skala (hälsoundersökning, screening) för att upptäcka sjukdomen.
KÄLLA: NE
Enäggstvillingarna Göran och Bengt Rogström har följt varandra genom livet och de har känt på sig om något inte stått rätt till, ändå kom meddelandet om att Bengt fått prostatacancer som en fullständig chock för Göran.
Ända sedan födseln har Göran och Bengt Rogström delat allt. De hade alltid likadana kläder, sprang omkring med likadana skrubbsår på knäna, bytte ofta plats i skolbänkarna utan att lärarna upptäckte det, råkade ut för alla barnsjukdomar samtidigt, hade exakt likadana betyg i skolan, gifte sig samtidigt – fast med varsin flicka, förstås – i ett festligt dubbelbröllop på Furuvik, spelade bandy och fotboll på landslagsnivå både med och mot varandra, har skapat varsitt museum – och drabbades av prostatacancer samtidigt.
Enda skillnaden är att hos Bengt hade sjukdomen hunnit sprida sig. Han äter nu bromsmedicin och försöker leva som vanligt.
– Bengt och jag är enäggstvillingar och har förmodligen ärvt cancergenen efter vår mor, som dog med cancer i hela kroppen när hon bara var 60 år, säger Göran.
– Men vår trillingbror Ingvar och våra andra bröder har klarat sig helt.
| En sensation Bröderna Rogström var en sensation redan när de kom till världen. Det blev stor uppståndelse när jordbrukarhustrun Selma Rogström den 14 januari 1944 nedkom med tre välskapta gossebarn. Folk kom farande långväga ifrån till den lilla skogsbyn Rog några mil norr om Falun för att få en skymt av trillingarna. Att Göran och Bengt var enäggstvillingar och fullständiga kopior av varandra, gjorde inte saken sämre. |
De tre trillingpojkarna hade mycket roligt tillsammans som barn och bar ofta likadana kläder. |
– Vi höll alltid ihop, vi tre och lekte tillsammans. Indianer och cowboys var förstås populärt. Vi hade ingen häst, så Bengt och jag brukade rida på våra två kor. Det gick bra det med. Ingvar försökte använda vår gris som ridhäst, men det gillade inte grisen i alls. Den lade sig ner med Ingvar på ryggen och rullade runt i leran.
– Då blev inte mor glad! För om en av oss smutsade ner sig så bytte hon på oss alla tre. Hon måste nog ha tvättat mest hela tiden!
När Göran och Bengt berättar om sin barndom, ler de mot varandra och fyller i varandras meningar. De kommer ihåg visselpiporna de tillverkade på vårarna och som de sedan lekte med tills de gick sönder. Och den stora granen hemmavid, som blev deras egen rutschkana.
– Den hade tre, fyra meter långa grenar, och vi brukade klättra upp längs stammen och sedan hasa ner längs grenarna. Det var bara det att nedanför var ett stort stenröse, så vi hade alltid skrubbsår efter våra landningar.
| Trångt in stugan Det fanns redan två barn i familjen när trillingarna föddes, Inez som var 12 år och John, 9 år, så när det plötsligt kom tre barn till på samma gång, blev det trångt i stugan. – Vi bodde allihop i ett rum och kök utan några moderniteter. Men prästen i grannbyn drog igång en insamling tillsammans med lokaltidningen för att hjälpa oss bygga till ett rum på ovanvåningen. Resultatet blev 680 kronor, som räckte för att far, Einar, skulle kunna göra tillbyggnaden. Han jobbade i skogen men han var också en duktig snickare. Mor tog hand om oss barn och skötte det lilla jordbruket, |
Hela familjen Rogström samlad. Pappa Einar, storasyster Inez, 12, storebror John, 9, mamma Selma och de tre trillingpojkarna Ingvar, Bengt och Göran. Senare föddes en pojke till som döptes till Arne. |
– Vi brukar säga att vi fått vårt i händerna och Ingvar har fått sitt i munnen, säger Göran utan ironi.
– Han var en riktig spelevink som barn medan Bengt och jag var blyga och alltid sköt honom framför oss när folk kom för att titta på oss.
Sportkarriärer
När trillingarna var 13 år, flyttade hela familjen till Grycksbo, en bruksort mellan Rog och Falun och det var där som de började med olika lagsporter på allvar. Sportkarriärer som genom åren bland annat lett till flera svenska guldmedaljer.
– Vi har alltid haft likadana resultat när vi tävlat, säger Göran.
– Utom en gång när jag vann ett skol-DM i skidor. Du blev trea!
Han knuffar kärleksfullt på Bengt och skrattar.
Eftersom barnen inte hade råd att läsa vidare efter sjunde klass, började Göran och Bengt jobba som snickare. När de tjänat ihop tillräckligt för att kunna skaffa sig en utbildning valde de att skola om sig till byggnadsingenjörer och 1968 gick de ut med likadana, höga betyg. Och det var nu som de för första gången gick skilda vägar. Bengt ville satsa på idrotten och studerade flera år på idrottsskolor samtidigt som han arbetade. Efter utbildningen blev han en av de största inom fotboll och bandy, både som spelande tränare i olika föreningar och på landslagsnivå.
Görans idrottsmeriter har också resulterat i medaljer, från hans tid som målvakt i bandy och fotboll.
– Vi spelade i olika lag och har också mött varandra i elitserien i bandy 1972. Då vann vi varsin match.
Varsitt museum
Numera bor Göran med sin fru Sonja i ett gammalt hus i Falun som han själv renoverat upp. På gården finns en gruvarbetarstuga från 1600-talet som idag inhyser ett litet museum, ett minnesmärke över den tidens arbetarliv. Hans intresse för forna tider har också resulterat i ett stort antal böcker, dels om gamla tiders Falun och Rog och dels om familjen Rogström genom generationerna. Och så täljer han hästar, ett hantverk som han delar med Bengt, som för några år sedan skapade den speciella Roghästen.
Bengt har flyttat tillbaka till hembyn med sin fru Marianne. Tillsammans med Göran har han rustat upp sitt gamla föräldrahem som nu övertagits av hans ena dotter.
Bengt har också hemma på gården byggt upp ett idrottsmuseum, som är ett av Sveriges mest omfattande. Det är här vi bestämt träff med enäggstvillingarna. När man kommer in i huset kliver man rätt in i idrottshistorien där både Bengt och Göran ingår som två verkliga kändisar.
– Kommer du ihåg när vi började samla på Alfapastiller, säger Bengt och vänder sig till Göran.
– Jag har fått ihop en hel samling med idolbilder och det fattas bara två bilder för att min andra samling ska vara komplett.
Klubbor av björkträ
På lek drar Bengt och Göran på sig varsin orange tröja från det lag där de först inledde sin idrottskarriär, Grycksbo IF, och går ut på tunet för att dribbla med bandyklubbor. Den röda bollen studsar mellan dem utan att de en enda gång tappar den.
– Våra första bandyklubbor tillverkade far av björkrötter, minns Göran.
– Han letade rätt på en böjd rot och sedan klöv han den i tre delar, en till var och en av oss. På vintern spelade vi på en bottenfrusen tjärn två kilometer in i skogen. Det var lång väg att pulsa genom snön och sedan fick vi skotta fram isen så gott det gick. Men roligt hade vi!
Under alla år har Göran och Bengt talat med varandra varje dag, har de inte kunnat träffas så har de använt telefonen. Och de har känt på sig om något inte stått rätt till med den andre.
Ändå kom beskedet om att Bengt fått prostatacancer som en fullständig chock för Göran.
Bengt hade haft ont i ryggen flera år och gått till olika läkare som sa det handlade om förslitningar. Ingen brydde sig om PSA-prov, det måste han själv till sist tjata sig till. Och då hade det gått för långt. Cancern hade redan spridit sig till skelettet.
Bengt ser bort med allvarligt ansikte.
– Doktorn ringde mig hem en fredagskväll när jag var ensam hemma och sa att det var obotligt, säger han tyst.
Efter det hemska beskedet om vad som hänt hans tvillingbror, gick Göran själv till vårdcentralen så snart det blev vardag. Svaret på hans prov visade att PSA-värdet var för högt och efter biopsi beslöts att prostatan skulle opereras bort. Hans cancer hade dock inte hunnit sprida sig.
– Det var förstås en lättnad, men samtidigt var och är jag väldigt ledsen för Bengts skull. Han är ju halva jag och det här kämpar vi med tillsammans. Men han har fått bra bromsmediciner som tycks kunna hålla tillbaka cancern.
– Så det är nu vi får ta fram det som alltid gällt under våra idrottsår – vår stålvilja!
Både Göran och Bengt har varit professionella bandyspelare på landslagsnivå och än sitter takterna och bollkänslan i. Tröjorna är desamma som de hade i sitt första lag, Grycksbo IF där de började som 14-åringar.
