Rickard Olsson: Jag har tränat ett helt yrkesliv för Melodifestivalen

Rickard Olssons karriär började på lokalradion hemma i Gävle. Så småningom hamnade han i Stockholm som tv-programledare för bland annat Bullen, Söndagsöppet, Bingolotto, Vem vet mest och nu senast Melodifestivalen.

Rickard Olsson ser oförskämt fräsch ut, trots att han glömt kvar en liten vit klick hårmousse vid ena örat. Men den försvinner snabbt när han stryker bort den med handen.

Just nu dyker han upp precis överallt i tv. Han började året med att spela in nya program av Vem vet mest på helgerna och annars han gjort trailers och förberett sig för det stora schlagerslaget fram till finalen i Globen den 12 mars. Dessemellan har han tränat inför Vasaloppet, som han körde bil direkt till efter sändningen av Andra chansen i Sundsvall.

Han har bråttom i livet och påstår att han inte hinner äta ordentligt, men det måste han om han ska orka med mandomsprovet i skidspåren och leda Globen finalen, där årets melodifestivalvinnare koras.

Är det speciellt att vara programledare för Melodifestivalen?
– Ja, alla tittar och pratar om den. Det är sådant fokus på att det är en stor tävling och det blir så mycket snack om vem som ska vinna. Det är jätteroligt med jobbet, men själv är jag ingen tävlingsmänniska. Och precis när allt är som hetsigast i tv-jobbet, då hatar jag allt som min syokonsulent rådde mig i skolan för evigheter sedan, att jag var bra på att prata och borde syssla med media. Nu har jag verkligen hamnat mitt i smeten.

– För mig är festivalen som elitidrott för artister. Artisterna måste ha ett riktigt starkt psyke för att kunna prestera sitt bästa. Programmen är de största direktsändningar jag gjort hittills, men antalet tittare slår förstås inte de drygt 300 miljoner tittare jag hade som värd för invigningen av Solheim Cup i Halmstad för några år sedan!

Det sägs att kläderna gör mannen! Var det svårt att välja kläder inför de olika sändningarna?
– Jag har provat kläder för fulla muggar. Det ska inte vara för extravagant, jag vill ju inte se ut som en rokokotapet! Min kläder ska vara mer sobra och gärna med en klassisk tvist. Det är skönt om kläderna är som jag känner mig, då känner jag mig bekväm. Visst tänker jag ofta på vad jag sätter på mig i klädväg och jag kan byta skjorta flera gånger innan jag har hittat den rätta.

Hur har du laddat inför programmen? – Jag har tränat ett helt yrkesliv för detta, ända sedan starten på lokalradion. Jag gör som elitidrottarna och tränar min mentala och psykiska styrka, så att jag känner ett inre lugn vid direktsändningen. I flera veckor har jag föreställt mig själv på scen och när jag väl är i tv-rutan så har jag redan gjort jobbet flera gånger om! Har du varit nervös? – Jag är mest spänd och har en upphetsad förväntan, även om det inte är en dröm jag haft. Visst har jag tänkt tanken att få göra detta och frågat mig själv hur det skulle gå till. Ändå var det lite oväntat att de valde mig – frågesportkillen från Gävle. I alla fall blev jag otroligt glad och det är en fantastisk upplevelse.

Programledarkollegorna Rickard Olsson och Marie Serneholt inför årets melodifestival.

Hur har du hunnit att träna och åka Vasaloppet, när du haft fullt upp med tv-sändningarna?
– Jag har åkt alldeles för lite skidor och det har inte blivit bättre av att snön smält bort i Stockholm. I eftermiddag tränade jag intensivt inomhus på en stakningsmaskin. Tidigare har jag åkt Öppet spår två gånger, i år valde jag det klassiska Vasaloppet för första gången. Jag är uppfödd i Gävle där har jag åkt mycket skidor som barn. Vi bodde nära elljusspåret. Inför loppet har jag varit på skidläger ett par omgångar.

Är du musikalisk?
– Jag älskar musik och spelar gitarr till husbehov. Men för mig är det mer som meditation och avkoppling. Jag sjunger inte heller så bra, även om vissa låtar funkar bättre för mig. Jag är som den ensamma killen med brustna hjärtat som klinkar melankoliskt på gitarren. Fast sjungit har jag även gjort i tv. Jag har faktiskt varit med i Så ska det låta två gånger och överlevt!

Vilket är ditt allra första melodifestivalminne?
– Jag minns inte om jag fick vara upp på kvällen när Abba vann eurovisionsfinalen 1974, men jag kommer ihåg nyheten dagen efteråt om Sveriges vinst. En topp för mig var förstås när Ulf Elfving ledde programmen tre år i rad på slutet av 70-talet och så har jag ju sett Karin Falcks knaggliga engelska i knapp styrfart, men hon var så vacker med en härlig röst. Jag älskade henne som barn och för mig var hon godheten själv.

Gillar din dotter Asta Melodifestivalen?
– Ja, de pratar mycket om den i skolan. Hon är ju uppvuxen med mina konstiga och skiftande tv-jobb, så hon tycker det är jättekul att hennes pappa jobbar med den. Om kvällstidningarna hade varit med på hennes samling i klassen, så hade de fått vetat nyheten om årets programledare långt tidigare. Asta var så glad över att jag skulle vara med så att hon berättade det för sina klasskompisar!

Du är också programledare för Vem vet mest. Var du själv duktig i skolan?
– Som elev hade jag svårt för skolan på 70- och 80-talen eftersom jag var mycket frågvis. Det var så mycket jag ville veta och jag ville inte bara lära mig en sak i taget, därför blev jag utkörd från lektioner och betraktades som ganska busig.

– Ända sedan jag var barn har jag alltid haft lätt för mig att lära mig nya saker och när jag är koncentrerad så går det in snabbt. Min lärarinna i engelska körde ofta ut mig från klassrummet. Så knackade jag på dörren och kom jag tillbaka efter en stund och sa: “Nu är jag klar och vill ha nya uppgifter.” Det ogillades av henne. I åttan fick jag ett personligt meddelande från henne. Hon hade lagt en lapp i mitt elevskåp i korridoren där det stod: “Odugling! Det finns inte plats för sådana som dig i samhället!” Det glömmer jag aldrig och det gav mig en genuin misstro mot vuxna.

Hur kom du in på din yrkesbana? – Jag pluggade tre år i Örebro, sedan jobbade jag på lokalradion i Gävle. Då hade jag flickvän i Stockholm och veckopendlade dit. Och när man jobbar med radio, ja, då hägrar Stockholm och jag flyttade hit. Och så har det rullat på och numera arbetar jag mest med tv. Har du kontakt med dina rötter i Gävle? – Jag brukar säga, att man kan ta grabben ur Gävle, men aldrig Gävle ur grabben! Så det finns inom mig. I Gävle finns mamma och pappa, som är skilda. Och jag har tre syskon på pappas sida: Alexander, Evelina och Christoffer. Det blir inte att jag åker dit så ofta, eftersom jag tidvis reser mycket i mitt jobb. Istället får jag ofta besök av min familj i Stockholm.

När Rickard Olsson gick i skolan skrev ett spex där han själv spelade reportern Tintin som ställde många frågor. Och det gör han fortfarande, fast numera mest i tv-frågesporten Vem vet mest.

– Det är viktigt med rötter eftersom Gävle fostrade mig så intensivt i tonåren. Jag hade en stor bekantskapskrets och vi hade en hård men hjärtlig atmosfär i vårt umgänge. Vi slängde käft med varandra och miljön var kunskapsintensiv men absolut inte fyllt av kultursnobberi, som jag avskyr. Allt avhandlades i våra samtal, från populärkultur till vem som spelade bas på David Bowies platta ett visst år. Jag tycker att det är skönt med den blandningen av trivialitet och kunskap.

Men du växte upp som ensambarn…
– Ja, och ibland sökte jag mig ensam ut i skogen för att tänka och prata ut med mig själv. Vår familj hade en fäbodvall utanför Gävle och en egen båt på sjön intill. Ibland rodde jag ut med den tunga båten och satt där ensam med mina funderingar. På den fäbodvallen trivdes jag med naturen. Kanske det är därför jag tycker så mycket om att titta ut över vattnet från mitt nya hus i Stockholm. Tidigare bodde jag i en sommarstuga, men det gamla huset är rivet och nu står ett nytt hus på samma plats. Fortfarande njuter jag av att titta på vattnet från min terrass, vattnet och träden påminner om min barndom…

– Ibland kan jag också tänka på alla måsten som krävs för att sköta om huset. Till exempel byta trasiga vindskivor, klippa gräsmattan och mycket annat.

Hur träffade du din sambo?
– Jag trodde inte det var möjligt med en ny kärlek efter skilsmässan, men Therese är min livskamrat oavsett vad som händer i livet. Vi möttes genom kompisar och märkte att vi hade kul tillsammans. Jag bjöd ut henne på dejt och det visade sig att vi har samma humor. Vi skrattar åt samma saker och det är viktigt att kunna ha roligt ihop.