Rollen som den sensuella och provokativa prostituerade Lucy på kvällarna är en häftig utmaning. Därför är rollen som mamma på dagarna rena avkopplingen. Laila Adéle kryper gärna ner på golvet i allrummet och leker med Lilly och EllaMay.
Just nu är Laila Adéle, 33, förälskad i vardagen. Att stå på scenen är som att komma hem, säger hon.
Men hemma i huset i den lilla byn utanför Laholm är vardagen inte sig lik. Nyligen blev skilsmässan från barnens pappa Robert Bjurstedt, textförfattare och basketcoach, klar. I fjorton år var de ett par och gjorde allt tillsammans. Jobbade för Lailas sångkarriär, flyttade från storstan, köpte ett renoveringshus och fick två döttrar, Lilly, 8, och EllaMay, 3 år.
Nu är Laila singel och har ensam ansvaret för sin karriär. Och det går riktigt bra.
Jekyll & Hyde är hennes tredje musikal. Här gjorde hon rollen som den prostituerade Lucy. I bagaget finns också två musikalbum, dansföreställningar och tv-framträdanden.
Melodifestivalen
Laila blev känd för hela svenska folket när hon tävlade i Melodifestivalen 2006 med låten Don´t try to stop me.
– Melodifestivalen är något av det roligaste jag varit med om. Den gör jag gärna om, säger hon.
Som sångartist placerar sig Laila i musikgenren soul, blues och jazz. Lägg därtill musikaler som hon kommit att älska, inte minst för scenens skull.
– Det är obeskrivligt roligt. Jag fungerar inte som människa om jag inte får stå på scenen, säger hon.
Kanske har hon musikaliskt påbrå. Ingen vet, för Laila är adopterad och kom till Sverige när hon var bara två veckor gammal.
Laila har inte forskat om sin bakgrund. Det enda hon vet är att hon är född i Fez i Marocko och tillhör ursprungsbefolkningen berber.
– De är ljusare i hyn och har grönbruna ögon, precis som jag, säger hon.
Lailas adoptivpappa har marockanskt ursprung. När det stod klart att hennes adoptivmamma inte kunde få egna barn, ville de adoptera från Marocko.
Var inte redo
Adoptionen blev en långdragen procedur. Men en dag satt hon på flyget till Sverige med nyfödda Laila i famnen.
– Min adoptivmamma och biologiska mamma fick inte träffas. En sjuksköterska lämnade över mig. Det enda hon berättade var att min biologiska mamma var sjutton år och vacker som en dag. Det tycker jag var fina ord, säger Laila.
Det fanns en tid då hon funderade över vem hennes biologiska mamma är.
– Det gick så långt att jag tog kontakt med redaktionen för Spårlöst försvunnen på TV3. De blev intresserade och tog sig an uppdraget.
Då trodde hon att hon var redo för sanningen.
– Men det var jag inte. När jag plötsligt nästan kunde ta på min bakgrund tog rädslan över. Jag backade. Nu när jag själv är mamma gör det mig detsamma. Jag är inte nyfiken längre.
Laila beskriver sin uppväxt i Bromma som kärleksfull. Vid nio års ålder skildes föräldrarna. Hon bodde kvar hos mamman som tillsammans med mormor uppmuntrade Laila i det hon företog sig. Då var det dans som gällde. Första dansstegen togs på ABF, hon gick i mannekängskola, tävlingsdansade, tog pianolektioner och sjöng i kör.
| Det var Robert som upptäckte hennes unika sångröst. Hon var sjutton år och nykär när han började skriva låtar för henne. Peter Swartling gav henne skivkontrakt på BMG, numera Sony Music och Laila hoppade av gymnasiet för att få vara i musikstudion, flyttade ihop med Robert och ägnade all tid åt musiken.
– Jag jobbade som en tok för att få skivkontraktet. Det var fruktansvärt hektiskt, berättar hon. |
 Vid 7 års ålder började Laila ta lektioner på Kindahls dansskola i Stockholm. På fotot i familjealbumet är hon 11 år. Mamma höll i kameran. |
I arbetet med ett av albumen tog de en välbehövlig paus och åkte till Roberts morföräldrar ute på landet.
Flyttade till landet
– Vi promenerade och undrade vart vi hamnat. Luften var klar, byn låg så lugn och stilla. Vilken idyll! Den andades familjelycka. Här ville vi bo.
Morföräldrarnas grannhus stod övergivet. Utan att ha sett huset, som låg 60 mil från Stockholm, slog Laila och Robert till och köpte det. Kompisarna gav dem en månad.
– Längre trodde de inte att vi skulle stå ut, berättar Laila. Nu har tio år förflutit och Laila har inga som helst flyttplaner.
Dörren öppnas och döttrarna kommer inrusande. De har varit hos morföräldrarna som bor i huset på andra sidan staketet.
– De har en enorm betydelse i våra liv. I gengäld tror jag att Lilly och El-laMay håller dem yngre och piggare. Flickorna springer fritt här emellan, berättar Laila.
– Att bo här är att bo i den bästa av världar, tycker hon.
Karriären kom inte av sig, men tog en annan vändning. Laila övergick till dansen vid sidan om musiken och jobbade som danslärare för skolelever. Hon väckte intresset och elever köade för att få vara med.
Hon var höggravid med andra barnet när hon inbjöds till audition för en sång- och dansroll i musikalen Little shop of horrors.
– Vi var femton tjejer som konkurrerade om tre roller. Jag gav järnet för att få juryn att tänka att “om hon dansar och sjunger så bra med den stora magen, då…”.
Snabbt tillbaka
En månad efter att EllaMay fötts stod hon på Halmstad Teaters scen. Hon kunde inte sitta av smärta i svanskotan efter förlossningen.
| – Det var en fröjd att stå, så vi hittade alternativ till sittpositioner som fungerade bra, minns hon.
Musikalen Hairspray spelades 102 gånger på Kinateatern i Stockholm. Laila pendlade med flyg medan Robert var hemma och tog hand om flickorna. Våren 2010 sökte Stockholms Stadsteater musikalartister. Laila åkte dit på audition. |
 Det enda Laila Adéle vet om sin biologiska mamma är det sjuksköterskan på BB i Marocko sa till adoptivföräldrarna: “Mamman är 17 år och vacker som en dag.” |
– Efteråt kom regissören Ronny Danielsson fram till mig och undrade om jag ville söka en av huvudrollerna i Jekyll & Hyde på Malmöoperan. Jag fick en chock, glädjechock, och åkte till Malmö veckan därpå för audition, berättar hon.
Samtidigt höll hennes äktenskap på att krascha.
– Robert hade varit hemmapappa i sju år till stor fördel för mig. Han drog det tunga lasset medan jag levde i min dröm. Jag förstår att han hade tappat bort sig själv, säger Laila.
Ett sorgearbete
Och vart var hon själv på väg? Laila ställde sig frågan om och om igen. Svaret var att hon inte kunde fortsätta förhållandet eftersom de drog åt olika håll.
– Skilsmässan var som ett sorgearbete. Sorgen låg i att vi inte längre var en hel familj och att jag nu var ensam efter många år med Robert jämte mig.
Laila behövde blicka inåt för att stärka sig själv. Hon tog hjälp av en samtalsterapeut och bearbetade tankar och känslor.
– Samtalen betydde mycket för mig och idag känner jag mig stark. Jag har så mycket att vara tacksam för, inte minst flickorna, säger hon.
Laila bor kvar i huset med döttrarna. Robert har bosatt sig några mil därifrån men umgås med dem varje dag.
– Jag lämnar och han hämtar på dagis och fritis. Det fungerar bra och jag känner mig alltid lugn när jag ger mig iväg hemifrån för föreställningar, säger Laila.
Om tio år, vad gör du då?
– Då har jag medverkat i fler musikaler, gjort fler musikalbum, förhoppningsvis träffat en underbar man, njuter av sol och värme vintertid i min lägenhet utomlands och sommartid av huset här i lantmiljön som vi älskar, flickorna och jag.
Text: Ann Katrin Norling
Foto: Christel Lind
