I Sverige finns bara en handfull kvinnliga säckpipeblåsare som tävlar inom sin konstart. Maria Ringsén-Svedberg är en av dessa.
Under gymnasietiden funderade Maria på att välja samma yrke som sin morfar, som var skomakare.
– Jag beundrade hans hantverksskicklighet, förklarar 44-åriga Maria Ringsén-Svedberg.
Nu blev det inget skomakeri. Efter flera års studier blev Maria istället musiklärare.
– Sedan dess arbetar jag på en skola här i Borås och stormtrivs med det. Jag undervisar i flöjtspel och leder flera olika sångkörer.
Fast flöjten är långt ifrån Marias enda instrument.
|
– Jag kan spela en rad olika instrument, men gillar framförallt äldre instrument, som kohorn, harpa och vevlira, förklarar hon. Jag tycker så mycket om de så kallade borduntonerna, de som ständigt ljuder med under spelet. Men det var först när Maria fick höra bandet The Murray Pipers and Drums of Gothenburg, som spelar äldre skotska säckpipor, som hon blev djupt förälskad i just det instrumentet.
– Så småningom blev jag antagen som elev i bandet. Då fick jag börja med att spela på en pipa, men utan säck! |
Alla säckpipor ska låta som en enda när bandet marcherar genom Göteborg.
|
Maria övade och övade och efter två terminer som elev blev hon antagen som medlem i orkestern. Som sådan fick hon börja traktera en fullutrustad säckpipa.
Numera övar Murray Pipers tillsammans en gång i veckan. Dessutom åker orkestermedlemmarna runt i olika länder, till exempel Danmark, Skottland, Belgien och Frankrike, och tävlar.
– Det är jätteroligt, konstaterar Maria, som vunnit flera priser för sitt spel.
Speciell teknik
Men även om hon älskar sin säckpipa brukar hon av hänsyn till sina två tonårsbarn, Martin och Maja, och grannarna i hyreshuset, inte öva hemma mer än högst tio minuter åt gången.
– Och det finns stunder då jag helst av allt skulle vilja slänga iväg säckpipan så långt som möjligt, erkänner hon. Det fodras ett speciellt handlag och digert tålamod att spela den. Det gäller till exempel att få in exakt jämnt med luft.
Man kan likna det vid att man ligger på en läckande luftmadrass och hela tiden måste blåsa in ny luft för att inte madrassen ska tömmas.
– Ibland kan också någon av de fyra piporna i säcken börja läcka eller de små rörbladen av vass inne piporna sätta sig på tvären. De är oerhört väderkänsliga.
Att spela tillsammans med andra säckpipeblåsare skiljer sig mot en vanlig blåsorkester.
– I ett “pipesband” måste alla spela exakt lika. Även om man är åtta spelare ska det låta som en enda. Ingen får sticka ut och göra egna melodislingor.
Maria beskriver därför sin passion för säckpipan som en form av hatkärlek.
– Om man tittar på gamla kyrkmålningar brukar änglarna spela harpa, medan djävulen spelar säckpipa. När jag känner mig trött brukar jag spela en stund på min harpa för att känna mig lite mer änglalik…
När Murray Pipers uppträder offentligt är alla spelare klädda lika, i rutig kilt, svart jacka och fjäderhatt. Tankarna går osökt till Skottland. Men den skotska höglandssäckpipan har egentligen sina rötter i Främre orienten, tusentals år tillbaka i tiden. Först under 1500-talet kom instrumentet till Europa.
Hela bandet, The Murray Pipers and Drums of Gothenburg, firade 30-årsjubileum 2006.
