Marits tio matbud…
…följer här, fast hon inte gillar att ge goda råd. Men dessa bud är rotade i hennes egna erfarenheter, misslyckanden, tankar och omtankar.
1. Spara på maten. Köp inte för mycket och lär dig laga gott av rester. Detta är absolut bästa sättet att vara miljösmart, ekonomiskt smart, klimatsmart och solidarisk!
2. Ät lite av allt. Ingen mat är så farlig att du inte kan äta lite grann av den. Någon gång.
3. Banta inte. Ät i stället små portioner.
4. Ät så allsidigt du kan och lägg basen på sånt som är rimligt för årstiden: grönsaker, rötter, frukt och bär.
5. Ät lagom mängd fett. Aldrig mycket. Kom ihåg att 100 gram fett = 880 kalorier. Se till att ge hjärnan en dos omega3 nyttigt fett varje dag. Finns i sill, makrill och valnötter till exempel.
6. Ät inte tillsatt socker. Det finns tillräckligt i frukt och grönt, bröd och potatis.
7. Är du rädd för kemikalier? Laga då din mat själv och av så hela råvaror som möjligt.
8. Tro aldrig på en dietprofet som samtidigt säljer piller. Är man frisk , rör på sig och äter allsidigt behöver man inga piller.
9. Rör på dig, som sagt. Vi är inte skapta för att åka bil, sitta på rumpan framför dator och TV och ta hissen i stället för trapporna.
10. Lär dig tillräckligt för att våga äta din mat med tillförsikt och utan ångest.
Fotnot
*Fotnot: I “Lurad av laxen” skriver Marit bland annat:
Om vitt bröd gör oss feta, varför är då inte fransmän, italienare och spanjorer som alltid äter vitt bröd fetare än andra?
Det är livsmedelsproduktionen i sig som slukar resurser och påverkar miljön. Inte transporter och förpackningar, som bara står för en liten del av slöseriet.
Ekologisk odling ger betydligt sämre avkastning än “vanlig” odling och är alltså mer resurskrävande. Vill du äta ekologiskt, gör det. Men inse då också att det är något av en lyx du unnar dig.
Ett kilo odlad laxfilé kräver fem kilo annan fisk för sin framställning.
Hon fyller 70 i år, men Marit Paulsen är arg och taggad som aldrig förr. – En miljard människor på vår jord är för feta medan nästan en och en halv miljard människor svälter – vi måste hushålla bättre så att maten räcker till alla!
Det fanns en tid när Marit Paulsen ständigt hade förklädet på i det rymliga köket hemma på gården i Yttermalung. Där anrättade hon älgstekar och lammgrytor, bakade matbröd och gräddade oräkneliga potatisgratänger…
De sju frysboxarna som behövdes för att härbärgera allt hemlagat var också för det mesta fyllda till bräddarna. Men maten gick åt. Tillsammans med maken Sture Andersson har hon ju tio nu vuxna och utflugna barn och är dessutom begåvad med “en hel hög” barnbarn.
– Vi har biologiska barn, adoptivbarn, fosterbarn och “reservbarn”. Vi skiljer dem inte åt, alla är de en del av vår stora familj. Så nog har jag god träning i att laga mat och hushålla. Förr hade vi kossor och får också. Då lärde jag mig mycket om både djur och grödor. För att inte tala om vad jag insupit från alla luntorna om EU:s jordbrukspolitik jag tryckt i mig under åren…
Nu när hennes 70-årsdag väntar på att firas i slutet av november kan man ju tycka att politikern, författaren och debattören Marit Paulsen skulle slå av på tempot en aning. Unna sig lite längre perioder med husvagnen söderut tillsammans med sin älskade Sture, få mer tid över till att spela golf och inte stressa sig halvt ihjäl. Särskilt med tanke på hennes diabetes och ryggsjukdom. Den senare plågade ju henne så svårt att hon efter fem år som ledamot i Europaparlamentet lämnade det år 2004.
Men då känner vi inte Marit. För nu är det dags igen. I höst är hon tillbaka i EU-parlamentet igen. Och hon har väl sällan varit så stridslysten som nu, när allas stora debattämne (och intresse!) är mat, mat och åter mat.
– Ja, jag är både arg och upprörd, för jag tycker ingen bryr sig om kärnfrågan. Nämligen att en miljard människor på vår jord är för feta, medan nästan en och en halv miljard människor svälter. Vi måste helt enkelt ändra på våra matvanor och lära oss hushålla bättre, så att maten räcker till alla!
Fruktansvärt arg
Nog finns frågor att ställa sig. Som hur vi ska äta för att inte förgås av dåligt samvete mot dem som har för lite mat. Vad vi ska äta för att må bra. Vad vi bör låta bli eftersom det innehåller tillsatser och strunt. Vilken mat som är miljövänlig. Vilken fisk som inte riskerar ta slut. Och så vidare.
Vill man ha några vettiga svar är det inte fel att ta sig en titt i Marits senaste bok, “Lurad av laxen”. Den är full av kunskap och bondförnuft och punkterar inte minst en rad matmyter. Som att vitt bröd bara gör oss feta. Att det är transporter och förpackningar som tar mest resurser i livsmedelsindustrin. Att ekologiskt producerad mat är det bästa vi kan välja. Att vi bör äta mycket av omega3-rik odlad lax… (Se “fotnot” i faktarutan vid ingressen.)
– Jag gillar inte pekpinnar och anser att folk oftast har så mycket vett i skallen att de kan tänka själva, kommenterar Marit.
– Men egentligen är jag alltså fruktansvärt arg och har väl sällan känt mig så taggad. Jag vill ändra på EU:s hela jordbrukspolitik! Även om man kommer tycka jag är förmäten. Och att uppdraget är som att försöka gräva en tunnel genom Alperna med en tesked.
Inför EU-valet var Marit och Sture på ständig turné. Givetvis färdades paret i sitt berömda mobila hem som de bor i när de inte är hemma i Yttermalung. Tiden var knapp, vilja och ambition stenhårda.
|
– Men utan Sture skulle det inte ha gått. Han är förutsättningen för allt, fastslår Marit med en kärleksfull blick på livskamraten sen 40 år.
– Ibland brukar vi skoja med varann och fråga oss var den ena börjar och den andra slutar. Lider vi av den stora passionen eller handlar det bara om en fruktansvärd ovana?
– Men skämt åsido. Vi är rädda om varandra, så när vi grälar avstår vi från att säga det fula vi tänker när vi är arga. Vi låter kort sagt bli varandras ömmaste punkter och försöker hålla bråken på “idiotnivå” i stället. “Du är dum! Nä, du är dummare.”
|
Sture och Marit har hållit ihop i 40 år och vet nu knappt var den ena börjar och den andra slutar.
|
– När nästa konflikt kommer dyker ju annars det där riktigt elaka man sagt upp igen… Gräl är ointelligenta. Och skulle jag förlora Sture, då vill jag inte vara med längre.
Sture håller koll
Sture ler tillgivet tillbaka mot sin Marit, som han brukar hålla under noga uppsikt. Hon är ju inte helt besvärsfri efter de tre operationer hon gått igenom mot spinal stenos, förträngning i ryggmärgskanalen. Det är en ryggsjukdom som orsakar svåra smärtor och ofta problem med benen.
– Jag är stelopererad i ryggen nu och känner mig inte helt säker på benen, men Sture har lovat rulla in mig i rullstol i Bryssel. Det är mitt huvud som ska göra nytta där och hur jag får in det i parlamentet har ingen annan med att göra, säger Marit bestämt.
Hon har dessutom högt blodtryck och diabetes sedan många år, men det har hon lärt sig hantera. Och Sture hjälper till.
– Ja, jag har koll på hennes mat och att hon äter regelbundet, vilket inte alltid är så lätt med det liv vi lever.
Nu har Marit och Sture i alla fall fått fylla på energiförrådet under sina vistelser i södern. Många italienare och spanjorer har förstås också hissat upp ögonbrynen när de bekantat sig lite närmare med det svenska paret.
– De fattar inte att någon som suttit i EU-parlamentet, ett av de finaste uppdrag man kan ha, bor i en husvagn… och lagar sin egen mat och tvättar sina egna kläder. De har nästan trott vi var galna! Fint folk bor inte i husvagn i de här trakterna. Men för oss är det ju hur naturligt som helst. Liksom det var när vi letade bostad i Bryssel i slutet av 90-talet och alla andra bodde på flotta hotell eller i lyxiga lägenheter.
Höjd lön
Marit avstod från EU-pension förra vändan. Nu har ledamöternas löner höjts ordentligt, vilket orsakat en del kommentarer i svensk press. 80 000 i månaden är betydligt mer än vad en svensk riksdagsledamot får.
– De har jämnat ut löneskillnaderna inom EU så att alla nationaliteter får lika mycket. Och i stället avskaffat snusket med reseersättningar, som innebar att man kunde kvittera ut 80 000 i skattefria traktamenten varje månad. Jag tackade nej till det också. Då är det bättre så här. Det ska heller inte längre vara möjligt att anställa sin egen hustru eller make eller för den delen hund, som sin personliga handläggare. Nu ska parlamentet ordna detta centralt.
Marit förstår att folk ogillar det fiffel, som tycks vara mer utbrett söderöver.
Men man ska ha bra betalt för ett hårt och ansvarsfullt jobb. Och om man tycker att tjänstemän och förtroendevalda skor sig inom EU borde man jämföra med FN, där lönerna är extremt mycket högre.
Men det är ju inte lönen som driver henne. Utan vad?
– Det är nog min rädsla för vad som kan ske om vi inte skärper oss. Det handlar om att ta ansvar, inte bara för sig själv utan också för andra.
