Astrid träffade sin man Leif under en dyksemester i Egypten år 2000. – Han är min klippa och mitt livs stora kärlek!
Astrid Hyllsjö, 39, i byn Lekeryd öster om Jönköping påpekar ofta att hon är fantastiskt lycklig.
– Kanske blir lyckan extra stark eftersom jag upplevt motsatsen, filosoferar hon och blickar ut över sjön.
Det är för att ge andra människor hopp som hon nu berättar sin historia för HJ:s läsare. Av samma skäl skriver hon på en bok med arbetsnamnet “Den gömda pärlan”.
– Många hävdar att vi som blivit sexuellt utnyttjade som barn är dömda till ett liv som offer, att vi lätt hamnar i drogmissbruk och prostitution, säger Astrid. Vad ger det för signaler? Om vi förväntar oss att det skall gå illa så gör det naturligtvis det!
Astrid har aldrig träffat sin riktiga pappa som är amerikan.
– Min mamma arbetade i Chicago under några år, berättar Astrid. Det var där hon träffade min pappa. Han skrev under ett faderskapserkännande. Men när jag föddes hemma i Sverige hade mamma och han ingen kontakt.
Ständiga övergrepp
När Astrid var några år träffade hennes mamma en ny man, han som skulle komma att bli hennes styvfar.
– Jag var sex år när de flyttade ihop, säger Astrid. Då hade han redan börjat utnyttja mig sexuellt. Första gången var när mamma var hos hårfrisörskan. Han var barnvakt. Jag minns inte om jag tänkte att detta var rätt eller fel. Jag minns bara att det gjorde ont…
Styvfadern var sträng och hade sadistiska uppfostringsmetoder.
– En gång knöt han lösa knutar på repen till min gunga, berättar Astrid. När jag fick upp farten lossade gungan. Jag bröt båda armarna. “Nu har du lärt dig att inte gunga så högt”, var min styvfars kommentar.
– Minst en gång i veckan förgrep han sig på mig. Samtidigt trummade han in budskapet att jag var fet, ful, lat och dum. Jag hade ständigt ont i magen, var alltid på min vakt, kunde aldrig koppla av.
Men det fanns även ljuspunkter i Astrids barndom. Ljuset från dem sög hon i sig.
– Viktigast var “farfar” Axel och “farmor” Stina i Tenhult, säger hon. De var ett äldre, barnlöst par som mamma hade arbetat hos. När jag var liten hade de ingen aning om vad jag gick igenom. Det berättade jag inte för någon. Men “farfar” Axel och “farmor” Stina stod upp för mig och min rätt att vara barn. De gav mig sin villkorslösa kärlek. Hos dem – och i naturen – hämtade jag kraft!
Kyrkans barnverksamhet var också viktig.
– Jag har som vuxen träffat en av ledarna, berättar Astrid. Hon mindes mig mycket väl. “Du var flickan som städade och hittade på tusen saker för att slippa gå hem”, sa hon.
Vågade inte berätta
I skolan blev Astrid mobbad.
– Min låga självkänsla och mitt inbundna sätt gjorde att det lyste offer om mig, säger hon.
När Astrid var tio år vred hennes styvfar hennes ben så illa att hennes höft fick bestående skador.
– Skolsköterskan skickade mig vidare till en barnläkare. För henne berättade jag allt. Läkaren såg till så att det kom hem en psykolog till oss och hon sa åt mig att inte nämna de sexuella övergreppen för honom.
| När psykologen kom vågade Astrid inte säga så mycket.
– Det var mamma, styvfar, psykologen och jag. När psykologen skulle gå lade han sin hand på min axel. “Det här blir nog bra lilla vän, bara du blir lite mer medgörlig”, sa han.
Efter det besöket höll sig styvfadern lugn i en månad.
– Han trodde väl att de hade fått upp ögonen för vad han sysslade med, säger Astrid. När han insåg att det inte var så var det återigen fritt fram. För mig blev det mycket, mycket värre…
En vändpunkt kom när Astrid gick i sjunde klass.
– Vi flyttade och jag fick nya skolkamrater, berättar hon. För dem var jag ett oskrivet blad. Jag fick en bästis. Henne anförtrodde jag hur jag hade det. Efter det började det hända saker. Min bästis pappa arbetade på barnpsyk i Jönköping och han var inte rädd att lägga sig i.
Astrids mamma ordnade omedelbart ett fosterhem åt Astrid.
– Det uppfattade jag som ett svek, minns hon. Jag trodde att det var min styvfar – och inte jag – som skulle flytta!
Fängelsestraff
I dag har Astrid förlåtit både sin styvfar och sin mamma.
– Kanske mer för min egen skull än för deras, säger hon. Det viktigaste för mig har varit att försonas med det som har hänt. Det förflutna kan jag inte ändra, men framtiden kan jag påverka. Bitterhet och hat leder ingenstans.
Två år av sitt liv har Astrid ägnat åt beteendeterapi.
|
På den här bilden är Astrid tre och ett halvt år gammal. Ett halvår senare börjar övergreppen.
Här är Astrid sju år. Glimten i ögonen har slocknat.
Astrid och Leif gifte sig 2004.
|
Under den här perioden tog Astrids mamma ut skilsmässa. Och Astrid polisanmälde sin styvfar som dömdes till tre och ett halvt års fängelse för grovt sexuellt utnyttjande av minderårig.
– Om det varit i dag hade han fått tillbringa längre tid i fängelse, konstaterar Astrid. Men för mig känns inte straffet så viktigt. Polis och domstol behandlade mig mycket väl. Alla lyssnade och tog mig på allvar. Det kändes bra då och det känns viktigt nu. Ingenting har sopats under mattan!
Astrid fick 100 000 kronor i skadestånd. Hon använde pengarna till att utbilda sig till massageterapeut. I dag är hon också en efterfrågad föredragshållare. Hennes budskap är lika enkelt som kraftfullt: “Det spelar ingen roll varifrån vi kommer, det viktiga är vart vi är på väg – och det sistnämnda bestämmer vi själva!”
Hittade drömställe
I april 2000 mötte Astrid sitt livs stora kärlek, Leif, under en dyksemester i Egypten.
– Jag har mött flera fina killar som gett mig en puff i rätt riktning, säger Astrid. Några har dock blivit livrädda och lagt benen på ryggen när de fått höra vad jag har gått igenom. Leif lyssnade och förstod att jag verkligen lagt det svåra bakom mig. Han är en “klippa”!
– Den 6:e februari 2002 kom Alexander till världen, berättar Astrid. Efter förlossningen förlorade jag känseln i båda mina ben. Ingen kunde säga om jag skulle kunna gå igen. Efter någon vecka var krisen över, men fler barn har inte varit att tänka på. Som väl är har Leif en son från ett tidigare förhållande. Patrik, som nu är 18 år, är ett välkommet bonusbarn!
När sonen Alexander var ett halvår fann Astrid och Leif sitt paradis intill en liten sjö i småländska Lekeryd.
– Första gången vi kom hit gled ett svanpar fram över vattenytan, berättar Astrid. Vi kände båda att vi hittat hem! Jag som sett motsatsen till kärlek får nästan nypa mig själv i armen för att fatta att detta är sant.
Hon önskar inte sin värsta fiende det hon har gått igenom.
– Men jag vill inte byta med någon, säger hon. Nuet är ju så fantastiskt. Jag är inte säker på att det skulle ha varit det om min historia varit annorlunda!
Astrid och hennes mamma har i dag en bra relation.
– Det är till mamma jag ringer när jag är osäker på om jag kan frysa in äppelmos, ler Astrid.
Det händer inte ofta, men det händer, att hon stöter ihop med sin styvfar.
– Mig gör det inget, säger Astrid. När våra blickar möts är hans först att vika undan! Förmodligen känner han min inre styrka.
Astrid är inget offer. Vid snart fyllda 40 är hon en hel och lycklig människa – mot alla odds.
Fotnot: Om du vill ha kontakt med Astrid kan du mejla henne. Adressen är assi_rd@hotmail.com
När sonen Alexander föddes fullbordades lyckan för Astrid och Leif.
