Den som varit i mörkret vet vad en strimma hopp kan betyda

Vägen från sängen till bassängen var lång. Men numera tränas OS-medaljören Anders Olsson sex timmar om dager fem dagar i veckan.

För några månader sedan klassade “järnmannen” från Hagfors ut sina motståndare i simbassängen i Paralympics i Beijing. Svenska folket kunde via TV-sändningarna följa den rafflande målgången i 100-metersloppet och senare den mer avslappnade avslutningen i 400-meterloppet när han fick vänta över 20 sekunder på tvåan.

Den som känner Anders Olsson vet att vägen till OS-medaljerna har varit lång och smärtsam. För oss andra är det svårt att föreställa sig att han innan dess var sängbunden och morfinberoende under fem års tid efter en rad medicinska felbehandlingar.

– Allt var becksvart. Många gånger satt jag vaken mitt i natten och funderade på att ta livet av mig. Jag var bara en belastning för min fru och min son. Samtidigt var det deras stöd som höll mig kvar, säger han.

Envisa kompisar, en familj som aldrig gav upp, och en styrka som trots allt fanns där bakom morfinruset, tog honom tillbaka till livet och nu ger han tillbaka genom att inspirera andra.

Mardrömmen började med att han ramlade efter en steloperation. Först efter åtta smärtfyllda månader fick han sin operation. Då var skadan redan skedd, en ryggmuskel var av och en stor utgjutning hade tryckt på nerverna och orsakat en permanent skada. Anders fick återvända hem till sängen där morfinet gav viss lindring. Till slut blev han så fet av sitt orörliga liv att han erbjöds en bantningsoperation. Då gick det snett igen.

Efter operationen rann magsyra över från magsäcken till lungorna och frätte dem så svårt att han svävade mellan liv och död i en vecka.

När han vaknade var nästa olycka ett faktum. En misslyckad ryggbedövning hade gjort honom helt förlamad i underkroppen. Med smärtorna kvar och obrukbara ben åkte han hem till sängen igen.

Antog utmaningen

Lika tragisk som hans sjukhistoria var, lika mirakulös blev dock vändningen när den kom.

Det var en kompis som utmanade Anders att simma Vansbrosimningen. Först slog han ifrån sig, men efter några veckors övertalning kunde man hissa ner honom i bassängen med handikapplift.

– Det var förnedrande. Jag hade slagit klubbrekord i den bassängen när jag var frisk, nu fick städerskan hjälpa mig på med badbyxorna, säger Anders, som bara klarade 200 meter den första dagen. Sedan gjorde det så ont i bröstet att han trodde att han skulle få hjärtinfarkt. Men efter två månaders träning kunde han hasa sig upp som 98:e man av 3000 tävlande i Vansbrosimningen. Och då hade de andra ben som fungerade!

– Det blev en sån otrolig kick att jag fortsatte, säger Anders, som redan då upptäckt hur kroppen egna smärtstillare – endorfinet – fungerar. På egen hand lyckades han sluta med morfinet. En resa genom åtta månaders abstinens, skakningar, smärta och svettningar. Men träningen ersatte bit för bit morfinet och 2004 simmande Anders hem en guldmedalj och ett brons i Paralympics i Athen.

Nyligen gjorde han om bedriften – och mer än så – när han 43 år gammal klassade ut unga vältränade konkurrenter i vattenkuben i Beijing. Hemma i Sverige följde 745 000 TV-tittare hans framfart i den kinesiska bassängen där han tog två guld och ett brons.

– De kinesiska funktionärerna var imponerade, men också så pass misstänksamma att de skickade Anders till kontroll för bloddoping – något som konkurrenterna inte behövde genomgå.

– Vi förstår inte hur du som är så gammal kan simma så snabbt, förklarade de.

Misstrodd

Hela året före Paralympics hade Anders tampats med olika skador och uppladdningen hade inte varit lätt. Smärtor i nacke, axlar och ljumske avlöste varandra och någon riktigt bra hjälp hade han inte kunnat få.

Under ett av sjukhusbesöken blev han hemskickad av överläkaren med uppmaningen att börja träna för att bli frisk. Anders hade kommit in till akutmottagningen under kvällen med smärtor i magen och ljumsken. Två olika läkare diskuterade diagnoserna ljumskbråck eller blindtarmsinflammation och därför fick Anders vara utan mat och dryck under natten med tanke på eventuell operation.

När överläkaren dök upp på morgonen fick han syn på Anders rullstol och stannade till i dörren. Han hade aldrig träffat sin patient tidigare och än mindre undersökt honom – ändå levererade sin dom:
– Det är inget fel på dig! Du har aldrig funderat på att börja träna?

Anders, som tränar fem timmar om dagen, sex dagar i veckan, blev förstummad, förvånad och kränkt. Han mumlade bara något till svar. Nästa dag fick han hjälp på ett annat akutsjukhus där man genast satte upp honom på väntelista för operation av ett ljumskbråck.

I januari 2008 fick han sin chans att svara läkaren när han under Svenska Idrottsgalan fick ta emot pris som årets idrottare med funktionshinder. Galan, där Anders var i gott sällskap av bland andra Anja Pärsson och Zlatan Ibrahimovic, direktsändes i TV.

När han tagit emot den stora plaketten av idrottsministern tackade han sin familj och sin fru Annika som sitter vid bassängkanten sex dagar i veckan. Sedan hade han 20 sekunder kvar av den utmätta tiden. Klockan tickade och plötsligt visste han precis hur han skulle utnyttja de sista sekunderna:
– Jag var faktiskt inlagd på sjukhuset för ett par veckor sedan. Det första läkaren sa när han fick se mig var: “Har du funderat på att börja träna någon gång”. Jag hoppas du ser det här, sa Anders med adress till läkaren och stirrade rakt in i TV-kameran. Applåderna fick ge plats för ett bullrande, hjärtligt och unisont skratt.

Annika ger Anders massage. Hon stod kvar vid hans sida genom alla de svåra åren. Nu gläds hon med sin man åt hans storartade framgångar.

Ingjuta hopp

Anders delar öppenhjärtigt med sig av sina tårar och sin kamp, men också av sitt mod, sina lösningar och sin strävan att njuta av varje dag. När han föreläser för fulla hus är det många som har svårt att hålla sina egna tårar borta. Historien berör. Själv säger han att han vill inspirera andra.

– Kan jag hjälpa en enda människa att komma vidare i sitt liv så är jag nöjd. Alla kan inte bli elitidrottare, men alla kan ta något steg framåt i livet, säger han.

Bara några månader före Paralympics, när träningslägren duggade tätt och den stora uppladdningen pågick som intensivast, kunde man en dag hitta honom på en stekhet skolgård i det lilla värmländska samhället Storfors. Där lät han rullstolsburne Filip Lindahl, elva år gammal, testa både racingrullstol och racingcykel. Tillsammans med Filips ledsagare har han sedan lagt upp ett träningsprogram.

– Går det bra med träningen får du följa med mig till Berlin Maraton nästa år, sa han till Filip.

Glittret i de unga ögonen var inte att ta miste på, och händelsen säger mycket om Anders. Han är den som stannar till och tar sig tid. Bara den som varit i det totala beckmörkret själv vet hur mycket en liten strimma av hopp kan betyda.

– Jag är lyckligt lottad att min fru stod kvar när det var som mörkast. Min historia är också hennes historia, säger Anders.