Den nya medicinen blev min räddning!

Tappa inte modet – det händer mycket inom forskningen

Ronald van Vollenhoven är verksam som överläkare på Reumatologenheten, Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm. Han har arbetat inom området i 15 år och hälften av sin tid sysslar han med forskning kring RA, reumatoid artrit, det vill säga ledgångsreumatism, och den reumatiska sjukdomen SLE. För närvarande håller han i flera forskningsprojekt, varav de flesta handlar om behandling vid dessa två sjukdomar.
Här svarar Ronald van Vollenhoven på våra frågor: 

Vad är ledgångsreumatism?
– Det är en kronisk inflammation i kroppens leder. Inflammationen kan även angripa och bryta ner brosk och närliggande ben. Symtom på sjukdomen är värk, stelhet, svullnad och inskränkt rörlighet i de drabbade lederna. Trötthet är dessutom mycket vanligt. 

Vem kan drabbas och vad orsakar sjukdomen?
– Sjukdomen finns i alla åldrar och är tre gånger så vanlig hos kvinnor. Cirka en procent av befolkningen är drabbad.

– Orsaken till ledgångsreumatism är okänd men vi vet att rökning och genetiska faktorer ökar risken att drabbas. Personligen tror jag att det kan finnas utlösande faktorer, exempelvis stress eller ett större fysiskt trauma, om man t ex varit med i en allvarlig bilolycka. De utlösande faktorerna är dock olika från individ till individ.

– Det vi med säkerhet vet är att sjukdomsprocessen är autoimmun, immunförsvaret angriper den egna vävnaden istället för att försvara kroppen. 

Hur ställer du en diagnos?
– Vi undersöker om lederna är svullna och inflammerade vid en kroppsundersökning, samt tar vissa blodprover (RA-faktorprovet finns som hjälp och under senare år har antikroppstestet anti-CCP kommit, vilket är något mer tillförlitligt.) Om patienten är drabbad i de klassiska lederna, som händer och fötter, är det lätt att ställa en diagnos. Men större leder kan även drabbas, till exempel knän och skuldror.  

Vad finns det för behandling?
– Numera anser vi det inte längre vara rimligt att bara ge smärtstillande medel eller enbart vanliga antiinflammatoriska mediciner, som till exempel innehåller ibuprofen eller diklofenak. Istället anser vi att de allra flesta patienterna bör behandlas med en riktig antireumatisk medicin och förstahandsvalet är ofta metotrexat eller salazopyrin, som ofta kombineras med antiinflammatorisk medicin och/eller en lågdos kortison. 

– Blir inte patienten bra finns det andra antireumatiska medel och slutligen kan vi ge någon av de så kallade biologiska medicinerna, för närvarande finns det fem olika. Enbrel, Remicade och Humira har funnits i några år och vi ger någon av dem i första hand. De är i stort sett likvärdiga och blockerar signalsubstansen TNF-alfa som aktiverar inflammationsprocessen.

– Till dem som fortfarande inte blir hjälpta kan vi ge Orencia eller Mabthera, som kom senast. De bromsar respektive tar bort de sjuka antikroppsproducerande cellerna och på så vis stoppas inflammationsprocessen.  

Kan du berätta lite om tocilizumab, det allra senaste tillskottet bland de biologiska medlen?
– Tocilizumab ges som dropp en gång i månaden och det är en helt ny behandlingsprincip – medicinen slår mot sjukdomen på ett annat sätt än tidigare. Den minskar aktiviteten av signalsubstansen IL-6 i kroppen, och på så vis stoppas skadeutvecklingen i de drabbade lederna effektivt.

– Forskningen kring tocilizumab har pågått i cirka 10 år och vi har under senare år deltagit i kliniska prövningar med medlet. Hos en del patienter har resultaten har varit lysande. Vår erfarenhet visar att en del patienter som inte har fått tillräcklig hjälp av de andra medicinerna har fått bra hjälp av tocilizumab. 34 procent av de patienter som fått tocilizumab i kombination med den antireumatiska medicinen metotrexat blev till och med helt symtomfria. 

– Vi vet ännu inte när tocilizumab kommer ut på marknaden, möjligtvis i början av nästa år. 

Hur många blir hjälpta av de biologiska medicinerna?
– Det är svårt att säga eftersom medicinerna kan leda till att man mår bättre men kanske inte får en hundraprocentig förbättring. Cirka 80–90 procent får dock en mätbar och betydelsefull förbättring av de biologiska medlen, medan vi fortfarande inte kan hjälpa 10¬20 procent. Därför är det glädjande att tocilizumab snart kommer ut på marknaden, så att fler kan få hjälp.  

Vad kan patienten själv göra för att må bättre?
– Rök inte och försök att motionera. Men var fysiskt aktiv med måtta, var lyhörd för kroppens signaler. 

– Sjukgymnastik är väldigt viktigt och på många kliniker finns det så kallade reumateam med sjukgymnast, arbetsterapeut och kurator. Akupunktur kan dessutom vara till fin hjälp, i första hand för att lindra smärta.

– Slutligen, tappa inte modet. Det är mycket som händer inom forskningen. Även om du inte mår bra just nu kan den dag komma när du mår bättre.

Finns det mer intressant forskning på gång?
– Ja, vi fortsätter att leta efter nya behandlingsprinciper för att kunna hjälpa fler. Vi försöker också bli bättre på att identifiera hur man kan använda medicinerna på bästa sätt, kanske i kombination med varandra och även med träning, då muskelstyrkan byggs upp.

– Dessutom försöker vi via forskning identifiera markörer för att ta reda på hur sjukdomen kommer att fortlöpa för olika patienter. Kommer den att bli lindrig eller allvarlig? Genom att ge rätt behandling från början kan man därmed undvika broskförstörelse.