Läkarens kommentarer
Vårt västerländska levnadssätt kan öka risken!
Professor Per-Ebbe Jönsson är kirurg och verksam som överläkare. Han har arbetat med bröstcancersjukdomar sedan 1971 och var med och skapade landets första Bröstenhet på Helsingborgs lasarett år 2002. Den har varit till inspiration för andra eftersom man lyckats förkorta tiden mellan diagnostik och behandling. Genom att omstrukturera arbetet kan man ta hand om fler patienter på kort tid. I samband med sin cancerdiagnos får patienten t ex genast veta datum för både operation och återbesök.
Här svarar Per-Ebbe Jönsson på våra frågor om bröstcancer:
Hur vanligt är det att drabbas av bröstcancer?
– 10 procent av alla kvinnor får bröstcancer före 75 års ålder. Varje år tillkommer 7 300 nya fall och just nu har cirka 70 000 kvinnor sjukdomen. Ungefär 1 800 kvinnor dör i bröstcancer årligen.
Vad kan orsaka bröstcancer?
– Det är väldigt svårt att finna orsak och sammanhang. Dock vet vi att det finns två ärftliga gener som kan ge sjukdomen. 5–10 procent av bröstcancerfallen hör till den gruppen.
– Vi misstänker att vårt västerländska levnadssätt kan ha betydelse, till exempel att många tar p-piller, skaffar barn sent och inte ammar. Hormonet östrogen ökar risken för att få bröstcancer.
När bör man söka hjälp?
– Om du känner en knöl i bröstet eller armhålan bör du kontakta din distriktsläkare eller en bröstmottagning, om det finns en sådan där du bor.
Vad finns det för behandling?
– Först opererar vi bort tumören, då vi tar bort en del av eller hela bröstet. Under operationen undersöker vi även lymfkörtlarna i armhålan och är de drabbade av cancer tar vi bort dem.
– Tumören undersöks i mikroskop och vi delar in bröstcancer i tre grader: hög-, mellan- och lågrisk. Högrisk är när cancern växer snabbt och har spridit sig till lymfkörtlar i armhålan. Vid lågrisk är tumören mycket liten och växer sakta. Vid mellanrisk är det mer diffust.
Vad händer efter operationen?
– Då kan vi erbjuda cytostatika (cellgifter), strålning och/eller hormonbehandling för att förhindra eventuella mikrometastaser att sprida sig. Vilken behandling som erbjuds beror på hur stor tumören är och om den spridit sig till lymfkörtlar.
– Cytostatika ges via dropp var tredje vecka under fem månader. De kvinnor som behåller en del av sitt bröst, cirka hälften av fallen, får alltid strålbehandling efteråt. Det får även de som har en spridning till armhålan, ungefär 30 procent av fallen.
– De patienter som har en så kallad hormonkänslig tumör då hormoner stimulerar tumörens tillväxt, cirka 70 procent, får hormonbehandling. Det är medicin, tabletter, som stoppar bildandet av östrogen och de tas vanligtvis i 5–10 års tid.
Under senare år har det kommit nya mediciner, olika antikroppar. Kan du berätta lite om dem?
– Numera använder vi en mer målinriktad behandling som ger både bättre effekt och mindre biverkningar. Herceptin används till exempel då tumören hör till den aggressiva cancertypen HER2-positiv, cirka 15 procent av alla fall. Medicinen stoppar bildandet av östrogen och har sänkt risken för återfall med 50 procent.
– Vid spridd bröstcancer kommer till exempel antikroppen Avastin att kunna ges i kombination med cytostatika. Den har också visat sig ge en längre överlevnad. Dock är medicinen fortfarande under utvärdering och finns inte för allmänt bruk.
Vad kan kvinnor göra för att undvika att drabbas?
– Antalet fall ökar med stigande ålder, så delta i den mammografi som erbjuds alla kvinnor mellan 40 och 74 år! Undersök dina bröst en gång i månaden, i samband med dusch eller bad. Gör det gärna med tvål på fingrarna.
– Undvik att röka och tänk på att motion är viktigt för alla. Slutligen är övervikt en riskfaktor.
Finns det någon intressant forskning på gång?
– Det forskas mycket på cellnivå för att nya läkemedel ska kunna utvecklas. Nya antikroppar är på gång och det forskas även kring hur man ska kombinera mediciner för olika patienter.
”Ny” medicin kan hindra cancern
– Det finns ett uttalat behov av att förbättra behandlingen av tidigt upptäckt hormonberoende bröstcancer. Dessa resultat kan innebära en ny förbättrad behandling för dessa kvinnor, säger Elisabeth Lidbrink, överläkare vid Radiumhemmet, Karolinska Universitetssjukhuset.
En tredjedel av alla kvinnor med tidig hormonberoende bröstcancer får återfall i sin sjukdom. Merparten sker redan under de första två till tre åren. Tre fjärdedelar av dessa tidiga återfall inträffar i andra delar av kroppen än bröstet.
– De nya studierna ger hopp om att bättre kunna skydda kvinnor mot återfall i bröstcancer, säger Ingrid Kössler, ordförande i Bröstcancerföreningarnas riksorganisation.
Här får du veta mer
– Jag mår fantastiskt bra och vill verkligen ta vara på livet! säger Elsie Antonsson. Idag har hon lyckats bearbeta chocken och ångesten över att drabbas av bröstcancer.
Bröstcancer är en diagnos som många fruktar och som drabbar 7 000 kvinnor varje år. Ändå tror de flesta att de aldrig kommer att få sjukdomen.
– När jag fick veta att jag hade cancer kom det som en blixt från ovan. Det kunde väl inte drabba mig? Jag som alltid har hållit mig i form med exempelvis styrketräning och aerobics, säger Elsie Antonsson i Helsingborg.
– Dessutom har jag lyckats hålla mig smal och fött fem barn, varav det första när jag var 22 år. Det ska tydligen också motverka bröstcancer.
– Jag blev så chockerad att jag bestämde mig för att sälja mitt hus. Jag insåg plötsligt att jag är dödlig och ville inte vara en belastning för mina barn under mina sista år.
I gungning
Nu besannades inte Elsie Antonssons farhågor, cancern är numera borta. Men tillvaron är fortfarande en smula i gungning.
– Ja, jag försöker att hitta min nya plats i livet. Vad är det jag vill göra och åstadkomma? Det försöker jag få svar på.
– Men jag är otroligt tacksam, både för den fina vård jag fått och för att sjukdomen har lärt mig leva i nuet. Nu kan jag njuta mer av ett möte med en vän eller ett samtal med något av mina barn. Jag har dragit ner på tempot en hel del, säger 54-åriga Elsie där vi slagit oss ner i hennes trivsamma kök i lägenheten i Helsingborg.
Här har hon bott i snart två år. Diagnosen bröstcancer fick hon dock redan i juni 2006. Det började med att hon var på mammografi i september 2005, då man inte hittade något onormalt.
Men under våren 2006 började Elsies högra bröst att kännas mer spänt och svullet än vanligt före mens. Efter mens brukade svullnaden ge med sig, men en bit av det högra bröstet förblev nu stumt och lite hårt. Bröstvårtan började dessutom dra sig inåt och Elsie bokade tid hos sin gynekolog, som skickade henne till mammografi samma dag. Där gjorde man även ett ultraljud och därefter en biopsi, då man undersökte celler i mikroskop.
Reagerade knappt
– Jag var inte orolig men ville ha reda på varför bröstet kändes hårt, minns Elsie. En vecka senare fick jag tid för återbesök och cyklade till läkaren efter jobbet.
– Idag lever jag här och nu, säger Elsie. Hon har dragit ner på tempot, men njuter mer av nuet.
– När jag fick beskedet att jag hade bröstcancer reagerade jag knappt, det var så overkligt. Men när jag cyklade hemåt kom tårarna. Jag hade lovat barnen — Johan och Louise som fortfarande bodde hemma då — att jag skulle handla mat på vägen så jag gick där och grät i affären.
– Vem skulle jag dela detta hemska med? Jag gråter sällan och ville inte oroa barnen. Jag, som är van vid att stötta andra i mitt arbete som socionom, kände mig obekväm i situationen. Nu var det ju jag som behövde uppbackning.
– Men när jag kom hem mötte jag en väninna utanför mitt hus, hon hade tänkt hälsa på mig. Vi satt och pratade i två timmar — hon var som en ängel sänd från ovan.
Ett svårt ögonblick kom när Elsie skulle berätta för sina barn att hon hade cancer. Hon kände skuld och ville inte visa att hon var ledsen.
– Men barnen de tog det bra, berättar hon. “Skönt att du också kan gråta!” sa min dotter Louise faktiskt till mig.
Två veckor senare var det dags för operation. Elsie jobbade som vanligt tills dess, hon ville inte stanna hemma och grubbla. Fritiden fyllde hon med arbete, bland annat började hon måla huset inför en försäljning. Fönster och räcken fick också nya lager med färg.
Hela bröstet
Elsie gick även och grunnade på om hon skulle operera bort hela det högra bröstet eller bara en bit av det — valet var hennes.
– Lagom till operationen den 14 juli 2006 hade jag bestämt mig, jag ville ta bort hela bröstet. På så vis slapp jag cellgift och strålning, och förhindrade en eventuell spridning. Det viktigaste var att överleva.
– Inför beslutet pratade jag med sjuksköterskor, läkare och andra drabbade i Bröstcancerföreningarnas Riksorganisation. Det kändes skönt att få stöd av dem.
Operationen gick över förväntan, cancern hade inte spridit sig och Elsie fick åka hem dagen därpå. Hennes första känsla var att hon kände sig stympad som kvinna.
– Det blev alldeles platt där bröstet suttit, säger hon. Jag fick en silikonkudde som jag lade i behån, men den ville inte sitta på plats. Redan då tog jag beslutet att jag ville ha en protes.
– Efter operationen fick jag veta att jag måste ta medicin i 10 år framöver, eftersom tumören var beroende av hormonet östrogen för att växa, fortsätter Elsie. Först fick jag Zoladex, en stav som implanteras i buken. Men efter att ha fått biverkningar, ont i huvudet och lederna, tar jag numera bara Nolvadex, en tablett som hindrar östrogenets verkan.
Svårt att andas
Redan en månad efter operationen var Elsie tillbaka på jobbet på halvtid. Men plötsligt slog dödsångesten till. Först förstod inte Elsie vad det var frågan om. Sedan började hon misstänka att det kanske var cancern som spridit sig till lungorna eftersom hon hade svårt att andas.
– Men ganska snart insåg jag att det var ångest som låg bakom. Jag trodde att jag skulle dö och fyra månader efter operationen sålde jag mitt älskade hus. Jag mådde så dåligt av att tänka på att jag måste ta hand om huset och trädgården när jag är sjuk. Jag var rädd att jag inte skulle orka om jag fick ett återfall.
Men den negativa tankespiralen vände slutligen. Det började med att Elsie fick röntga lungorna, som visade sig vara friska.
– Jag gick en kurs i mental träning och fick konkreta tips på hur jag hindrar oro och ångest. Det inkluderade kognitiv beteendeträning, hur man lär sig att inte tänka på sjukdomen.
– Det handlar om att försöka acceptera situationen och att tänka positivt. Vi kan styra våra tankar och vårt beteende mycket mer än vi är medvetna om. Har vi bara viljan kan vi klara nästan vad som helst.
Ingen oro
– Jag lärde mig också att det inte finns någon anledning att oroa sig i förväg, sjukdom kan lika väl drabba någon annan nästa gång. Dessutom har jag börjat med yoga och avslappning, som är mycket värdefullt.
I våras påbörjade Elsie en rekonstruktion av sitt högra bröst. Först opererades en fyllnadsprotes in så att huden försiktigt ska tänjas ut. I höst ska den tas bort och den riktiga protesen opereras in.
– Idag lever jag här och nu! Visst ångrar jag att jag sålde mitt hus, men jag trivs trots allt i min lägenhet.
– Jag läser mycket, rör på mig, tycker om att umgås med människor, att gå på teater och att resa. Jag försöker göra livgivande saker och nästa stora resa hoppas jag går till Sydamerika. Jag håller igång — än är det inte dags att bli en skruttig tant!
– Jag känner mig stark och är stolt att jag har klarat den här resan så fantastiskt bra…
