Fakta om skärmflygning
Längsta flygningen varade i 11 timmar
Dagens skärmar har ett vingspann på 10–15 meter och en vingarea på 25–35 kvadratmeter beroende på flygarens vikt. Skärmarna har ett glidtal på 1:10, det innebär att de glider 10 meter framåt för varje meter de sjunker. Farten ligger mellan 20 och 50 km/h. Världsrekordet i distansflygning är drygt 45 mil och rekordet för tid i luften är över elva timmar.
Skärmflygning är en året-runtsport, men vid vindhastigheter över 7 kilometer i timmen och vid regn är det direkt farligt att ge sig ut.
Idag finns flera klubbar för skärmflygning på många ställen i landet och den som vill testa sporten kan ta kontakt med närmaste klubb för en “prova-på-flygning”.
Precis ett år efter olyckan på Ven kunde Kristina och hennes bror Hans äntligen ge sig iväg till Alaska, där de tältade bland grizzlybjörnar och andra vilda djur.
Kristina Winck låg på marken med fruktansvärda smärtor i ryggen, omgiven av skräckslagna vänner. Tankarna rusade inne i hennes huvud. Tänk om hon blivit förlamad! Hur skulle det gå med lägenheten som hon trivdes så bra med men som låg en trappa upp utan hiss. Skulle hon någonsin kunna skärmflyga igen? Och drömresan, den spännande resan till Alaska som hon och lillebror Hans skulle åka på två veckor senare och som de bokat och betalat redan i januari och sett så mycket fram emot, skulle hon någonsin kunna komma iväg?
Kanske hade hon kommit för nära stupet eller kanske hade vinden snabbt ökat dramatiskt. Så här efteråt kan Kristina Winck, 33 år, inte säga säkert vad som hände. Hon minns bara att hon stod med skärmen vid branten, med havet skummande långt där nedanför, när hon plötsligt slets upp i luften med full kraft och handlöst kastades in över land. Den stora skärmen som hon var fäst vid slog ut i en vid båge över hennes huvud och drog iväg med henne.
– Jag for iväg som en champagnekork 20–30 meter upp, berättar hon.
Ingen känsel
– Jag hann aldrig bli rädd utan försökte sänka mig nedåt för att leta efter en säker landningsplats. Men jag kom in i en vindvirvel och rätt som det var vek sig skärmen och jag damp i backen från sex, sju meters höjd. Det nästa jag uppfattar är att jag ligger på marken i en vinklad ställning och intrasslad i skärm och linor.
– Det gjorde fruktansvärt ont i ryggen och vad som var ännu värre – jag hade ingen känsel i fötterna.
För tre år sedan, när Kristina fyllde 30 år, fick hon en skärmflygningskurs i födelsedagspresent av sina föräldrar (“det var det enda jag önskade mig”) och blev genast fångad av sporten. Hon bor i Helsingborg och runt om i Skåne finns många populära backar där skärmflygarna brukar träffas.
Den här dagen, den första juli förra året, började som en alldeles vanlig flygträning tillsammans med goda vänner.
– Tanken var att vi skulle göra en backflygning över Glumslövs backar, som ligger mellan Landskrona och Helsingborg. Men bonden som äger marken hade släppt ut sina kor på området. Sådant får man ju ha respekt för och vi ville inte störa korna med våra skärmar så vi tog båten över till Ven istället. Jag var lite tveksam i början, för jag kände inte till platsen vi skulle flyga ut från på öns sydkust där det var som brantast, men tänkte att det kunde vara en ny erfarenhet.
– Och det blev det ju!
Med gåstolens hjälp tränade Kristina i flera månader efter steloperationen för att komma tillbaka till normalt liv.
Otrolig tur
Kristina stryker bort sitt solblekta hår ur ansiktet och skrattar med glada ögon. När hon berättar studsar orden entusiastiskt och fyllda av målande bilder ut över piren i Råå hamn där vi slagit oss ner i solskenet. Mirakulöst och mot alla odds har hon envist och målmedvetet tagit sig tillbaka efter den svåra olyckan som var ytterst nära en total katastrof. Och för bara några dagar sedan kom hon hem från en strapatsrik och spännande äventyrsresa till Alaska där hon och hennes bror Hans tältade bland närgångna björnar och annat vilt och klättrade uppför lodräta glaciärväggar.
– Jag har haft en otrolig tur, säger hon.
– Just den där olycksaliga dagen var det festival på Ven och många från räddningstjänsten fanns där. Och sjukvårdarna som kom med ambulansflyget från Roskilde hade haft övning på precis den här platsen ett år tidigare, så de kände väl till terrängen. De var också väldigt skickliga och spände fast mig på båren utan att försökte lägga mig tillrätta och ändra ställning på mig. Då hade det inte gått så här bra, för på röntgen såg man att flisor från krossade ryggkotor hade trängt in mot ryggmärgskanalen. Det handlade inte ens om en millimeter från att jag hade blivit förlamad.
Pillade i benen
Kristina, som är utbildad massör, förstod också själv att hon måste ligga helt orörlig tills ambulanshelikoptern kom, och ropade till flygkompisarna att inte röra henne. Smärtan var så stark att hon hade svårt att andas, men hur allvarligt skadad hon var i ryggen eller om hon hade inre blödningar kunde hon förstås inte veta.
Närmast lediga amulanshelikopter fanns i Roskilde på Själland och den var på plats redan efter en halvtimme.
– Jag låg och planerade vad jag skulle göra om jag verkligen blev förlamad och försökte i tankarna konstruera en sele så att jag skulle kunna fortsätta flyga även om benen inte bar mig. Men så började jag känna att det pillade i benen som av kolsyra och när jag upptäckte att jag kunde vicka lite på tårna blev jag så lycklig att sjukvårdarna sa att de aldrig sett någon som var så illa skadad se så glad ut!
Att flyga från Ven till universitetssjukhuset i Lund gick snabbt och väl framme kördes Kristina direkt in på röntgen.
– Jag hade väldigt ont, men jag inbillade mig fortfarande att jag skulle bli så snabbt bra att jag kunde åka till Alaska som bestämt. Men det blev inget av med det, sa doktorn. Jag måste omedelbart opereras om jag någonsin skulle kunna stå upp. Och rehabiliteringen skulle ta många månader.
Kristina på väg ut över stupet för att kasta sig ut i luften…
Uppe direkt
Professor Björn Strömqvist, en av landets främsta ortopedkirurger, blev den som tog hand om den svårt skadade Kristina. Han lyckades avlägsna de hotande benflisorna innan de hunnit tränga in i ryggmärgskanalen och orsaka obotlig skada, och stelopererade henne över de tre ryggkotorna som krossats vid fallet. Nu berodde resten på hennes själv.
– Jag var uppe redan dagen därpå för det gjorde så hemskt ont att bara ligga. Men det var nog bra, för jag måste ju börja kämpa mig igenom det här, det insåg jag. I början hasade jag mig fram med en gåstol och jag hade fått en korsett som stöd för ryggen, en stor, otymplig sak som höll hela min överkropp i ett stadigt grepp. Den hade jag dygnet runt i fem månader och det var ganska jobbigt, för den tryckte och var varm.
Men Kristina gav inte upp. Hon skulle tillbaka till det normala livet igen och kanske, kanske skulle hon längre fram kunna fara till Alaska. Och kanske till och med klättra på glaciärer!
Studier och arbete
– Jag hade ganska ont, och jag fick absolut inte sitta på ett halvår. Så när jag bestämde mig för att försöka återuppta mina studier som gymnasielärare i svenska och historia måste jag använda färdtjänst –liggande. Jag åkte liggande på en bår i en taxi fram och tillbaka mellan Helsingborg och skolan i Kristianstad flera dagar i veckan. Vilken VIP-känsla!
– Jag måste förstås stå upp under alla lektioner och tentor. Men jag klarade det!
Mitt under studierna började Kristina också jobba halvtid på kvällarna, som lärare för invandrare. För nu hade hon börjat våga tro på att hon skulle kunna göra den fantastiska resan som olyckan satte stopp för förra året och hon behövde alla pengar hon kunde skrapa ihop.
– Och i juli kom vi iväg på vår drömresa, min lillebror Hans och jag! Tre veckors trekking i vildmarken i Alaska med svartbjörn och grizzly som försökte ta sig in i våra tält för att stjäla mat och klättring uppför glaciärväggarna. Ett äventyr som jag inte vågade tro att jag någonsin skulle få uppleva där jag låg sönderslagen på Ven året innan!
