Korta fakta om ”Hagamannen”
Mannen dömdes av Umeå tingsrätt till 14 års fängelse för övergrepp, samt för två fall av mordförsök. Efter överklagan till Hovrätten för Övre Norrland dömdes han den 2 oktober 2006 återigen till 14 års fängelse. Han fälldes då också för ytterligare en våldtäkt på en 15-årig flicka.
KÄLLA: DN
Hagamannen höll Umeå i skräck under sju år. Och det var många gånger polischef Inga-Lena Johansson grubblade över varför de inte lyckades fånga honom.
Det var en kall lördagsförmiddag i Umeå den 11 december 2005. Med julen runt hörnet var stadens affärer fyllda av helglediga människor i jakt på klappar och pynt. På torget stod försäljare om vartannat och sålde granar, glögg och hemkokta karameller till de frusna stadsborna.
Tvåbarnsmamman och polischefen Inga-Lena Jonasson, 46, gick i sakta mak längs med torget och såg fram emot en skön, avkopplande dag när telefonsamtalet plötsligt kom. Ett samtal hon länge fruktat: “En 51-årig kvinna har blivit våldtagen och nästintill ihjälslagen under Tegsbron i natt. Det kan vara “Hagamannen” som slagit till igen, du måste komma in!”
På bara några sekunder var tanken på jul och ledighet som bortblåst. Inom kort skulle nyheten vara ute och människors julglädje förbytt till förlamande skräck. Adrenalinet började pumpa i hennes kropp och butikernas julmusik tycktes försvinna bort i bruset av tankar som for genom huvudet.
– ”Nu ska vi ta honom!”, var min första tanke. Sedan tänkte jag “Vem kan han vara?”, berättar Inga-Lena Jonasson när vi träffar henne hemma i radhuset i Umeå en regnig sensommardag, tre år senare.
I sju års tid hade den så kallade “Hagamannen” – en särdeles brutal våldtäktsman – hållit Umeås kvinnor i paralyserande skräck. Sju kvinnor hade anmält överfall och misshandel, bland dessa utsattes tre för grov våldtäkt. Samtliga överfall hade skett inom stadsdelen Haga vilket gett förövaren hans namn.
Vid Tegsbron i Umeå skedde Hagamannens sista brutala övergrepp. Tipsen som kom in efter det ledde också till att han slutligen kunde gripas.
Alla män misstänkta
– Efter att ha säkrat DNA från brottsplatsen kunde vi snabbt konstatera att det var Hagamannen som var tillbaka. Det var nästan skönt att veta att det var samma gärningsman. Det hade varit värre om vi hade haft två brutala våldtäktsmän på fri fot!
Precis som väntat rörde den fruktansvärda nyheten om ännu en våldtäkt upp starka känslor bland Umeborna. Inga-Lena gick själv ut bland kvinnor och berättade vad polisen visste om gärningsmannen.
– Det fanns en skräckrädsla bland kvinnor. Många pratade om att skaffa tårgas eller knivar för att skydda sig… men det kan bli hur fel som helst! Jag höll ett informationsmöte i staden där jag berättade för kvinnor att hans överfall följde ett visst mönster, alltid under natten mellan fredag och lördag, alltid efter klockan elva. Vissa kvinnor vågade inte ens gå ut och handla mjölk dagtid!
Stad i skräck
– Jag själv slutade att cykla hem från krogen på helgerna och jag lämnade och hämtade alltid barnen om de hade varit ute. Min dotter var 14 år vid den tiden och jag hade stenkoll på vad hon gjorde, var hon var och vem hon umgicks med. Det var strikta regler! Hon fick en moped när hon var femton och med den tog hon sig snabbt dit hon skulle.
Hon blickar ut genom altanfönstret där den prunkande trädgårdens buskar blänker av det kraftiga regnet. Det var hennes jobb som polischef att se till att Umeås kvinnor var trygga. Och på skrivbordet växte högen av de tusentals tips som strömmade in från allmänheten.
– Det kunde vara allt ifrån luddiga tips som: “Min kompis kusin har gått i samma klass som…” till mer specifika uppgifter. Men vi kollade vartenda tips! Det enda vi visste var att han var kort, att han hade små fötter och att han pratade svenska utan brytning. Och att han såg ut som vem som helst. Han stack inte ut.
“Det kan vara grannen” blev ett mantra bland ortsbefolkningen. Hagamannens DNA var säkrat men fram till dess att man hittat personen som matchade det, var alla män mer eller mindre misstänkliggjorda. Varje kväll tog Inga-Lena sin kvällspromenad över Tegsbron, passerade den plats under vilken den grova våldtäkten skett, och tänkte: “Varför hittar vi inte rätt?”
– Det var frustrerande. Och jag tyckte synd om alla de män jag mötte på vägen under min promenad; hur de gick över på andra sidan för att inte skrämma mig. Jag pratade mycket med min dotter om att alla män inte är potentiella våldtäktsmän – Hagamannen är unik, i negativ bemärkelse.
Den 777:e mannen
Tack vare en ny lag som ger polisen rätt att DNA-testa människor mot deras vilja, kunde samtliga misstänkta betas av allt eftersom tips kom in. Inga-Lena återkommer ofta till hur tacksam hon är över alla de hundratals män som hjälpte utredningen framåt.
– Många män kände sig kränkta av att tvingas lämna DNA-prov. Det kan ju inte vara så roligt när polisen ringer och säger att de har fått in ett tips och att du är misstänkt! Men alla test förstördes direkt efteråt.
Så kom den januaridag då en till synes helt vanlig tvåbarnspappa gick till historien som en av Sveriges farligaste brottslingar. Tipset var av standardkaraktär. En lapp med några rader om, att en man som stämde in på signalementet, hade dykt upp på en privat fest. Mannen var namngiven och togs mot sin vilja till polisstation för att testas. Det blev det 777:e och sista DNA-testet i utredningen. När provsvaret kom tillbaka från labbet var sju års mardröm över – Hagamannen var fast.
Inga-Lena befann sig på polisstationen när beskedet kom:
– Yes! säger hon och knyter näven. Äntligen hade vi honom! Han hade gäckat oss i så många år, nu var han fast!
Mannen som hade hållit en hel stad i skräck var en skötsam 33-årig tvåbarnspappa med fast jobb och villa. Han beskrevs som en uppskattad arbetskamrat, en hjälpsam granne och en engagerad pappa – en helt vanlig kille. Klockan 12.00 den 29 mars 2006 hämtades han av polis från sitt arbete på en bilverkstad för att aldrig mer komma tillbaka.
– Hans arbetskamrater kände sig ganska lurade, jag har träffat en av dem. De hade inte tänkt tanken att deras kollega kunde vara denna brutala gärningsman!
Krass världsbild
 Polischef på jobbet och ensamstående tonårsmamma privat. – Jag är nog en extra besvärlig hönsmamma. Men jag vill inte att mina barn ska ärva min krassa världsbild. |
Det smattrande sommarregnet tar i med ny kraft och plötsligt invaderas hallen utanför köket av ett helt gäng regnvåta tonåringar med mopedhjälmar under armen, däribland Inga-Lenas idag 16-åriga dotter. Hon skrattar åt deras stoj och går ut för att hälsa.
Under tiden utredningen pågick pratade Inga-Lena mycket med sin dotter och sin femtonårige son. Vad skrev tidningarna om fallet? Vad gör man om en främling vill att man följer med någonstans? Kan det hända i Umeå igen? Men efter nära 30 år som polis är deras mamma noga med att bara berätta det nödvändigaste. – De behöver inte veta allt. Jag vet mer om vad människor är kapabla till än jag vill veta. Det har gjort mig ganska krass, inget förvånar mig längre, säger hon allvarligt. |
Det tog mig två år innan jag kunde se skräckfilmen “När lammen tystnar” eftersom jag vet att sådant händer i verkligheten. Det finns ju sådana människor!
Som ensam mamma har Inga-Lena haft ett stort ansvar vilket, skojar hon, har gjort henne till en “extra besvärlig hönsmamma.” Varje vecka har hon och barnen “fredagsmiddag” då de går igenom vad som hänt under veckan och vad som är på gång. En helig stund i familjen. Barnen vet att mamma när som helst under dygnet kan få göra en utryckning då hon inte kan berätta vart hon åker eller när hon kommer tillbaka.
– Då kan de bli oroliga. Det har varit många akututryckningar då mormor har fått rycka in som barnvakt. Mina barn har nog varit mer oroliga för mig än vad jag har förstått.
Hon snurrar lite på det smycke hon bär runt ett finger, en silverring med inskriptionen Carpe diem, fånga dagen. Trots att Inga-Lena dagligen konfronteras med våld, kriminalitet och människor i kris –och till och med tvingats leva under skyddad identitet under en period – har hon aldrig ångrat sitt yrkesval. Människan är, menar hon, i grunden god. Och hon lever efter att behandla andra som hon själv vill bli behandlad.
– Sedan har jag tränat mig till att koppla bort eländet när jag är hemma, jag sover gott om nätterna.
Familjens sandfärgade katt Sigge kommer släntrande in i köket och Inga-Lena stryker honom sakta över ryggen. Idag kan det ta tid innan hon vågar lita på människor och hon gör automatiskt en snabbanalys, “Det är en yrkessjukdom”, när hon träffar en ny person. Hur är handslaget, blicken, ansiktsuttrycket? På samma sätt har hennes barn lärt sig att vara på sin vakt i kontakt med främlingar.
– Men jag försöker att se till att mina barn inte ärver min krassa världsbild utan skapar sin egen… Det handlar om att lära barn att känna tillit… Det måste vara en jämn balans mellan att vara försiktig och att tillåta sig att vara spontan och att ha roligt. Familjen är jätteviktig liksom att skratta och att umgås med vänner. Det har jag lärt mina barn.
