Jag vill döda fördomarna om diabetes

Inget godis och en massa sprutor. Det är en av fördomarna som Emelie tar kål på i sin bok “Sockersjukan anfaller”. Här är hon tillsammans med sina föräldrar Gunilla och Kent och lillasyster AnnaLisa.

Första tanken Emelie fick när hon fick veta att hon drabbats av diabetes var: “Skit också, nu får jag aldrig någonsin mera äta godis!”.

Reaktionen var inte särskilt konstig. Emelie var bara 12 år och det enda hon hört om sin sjukdom var att en diabetiker måste ta massor av sprutor och aldrig fick äta socker.

Beskedet var alltså inte särskilt muntert. Men idag kan Emelie, som heter Ask i efternamn och som hunnit fylla 19, vittna om att diabetes inte alls behöver vara så dramatisk som hon själv en gång trodde. Det gör hon bland annat genom den egna boken “Sockersjukan anfaller”.

– Med den hoppas jag ta död på några av de vanligaste fördomarna kring diabetes, säger Emelie, som pluggar vid Göteborgs Konstskola och drömmer om en framtid som illustratör.

– Dessutom hoppas jag att nysjuka och anhöriga ska få nytta av boken.

Vi träffar Emelie och hennes familj, mamma Gunilla, pappa Kent och lillasyster AnnaLisa, i Kungsbacka bara några timmar innan Emelie ska berätta om sin bok vid ett arrangemang i stans bokhandel. Emelie har lite rampfeber. Det är flera författare inbjudna, bland andra Theodor Kallifatides, och det känns lite nervöst att framträda bland kändisar.

Rasade i vikt
Det har hunnit gå sju år sedan det uppdagades att Emelie hade så kallad barndiabetes, eller typ 1 diabetes som det egentligen heter. Hennes mamma Gunilla minns:

– Hon hade mått dåligt under en tid, varit trött, törstig och ständigt kissnödig. Men det märkliga var att även lillasyster AnnaLisa hade liknande symtom. Det var nog det som gjorde att jag slog undan tanken på att det rörde sig om diabetes. “Två syskon kan inte drabbas samtidigt”, tänkte jag.

Men efter en tid började Emelie må ännu sämre, blev hålögd och rasade samtidigt i vikt. Och efter ett besök på vårdcentralen hände allt i racerfart. Emelie fick åka raka vägen till sjukhus med ambulans. Hon hade diabetes.

– Jag blev jätteledsen! Nu måste jag ta sprutor varje dag och aldrig mer få äta godis eller dricka läsk.

Väl inne på Södra sjukhuset i Göteborg fick Emelie insulindropp. Hela familjen fanns med runtomkring henne och två år yngre AnnaLisa minns att hon faktiskt var lite avundsjuk på allt ståhej kring storasyster.

Men den känslan försvann snabbt. Vid ett rutinprov visade det sig nämligen att även AnnaLisa hade diabetes.

– Så jag fick också en egen droppställning och allt var jättespännande!

Under två veckor bodde sedan systrarna Ask på Östra sjukhuset för att tillsammans med sina föräldrar lära sig mer om diabetes.

– Vi hade det jättemysigt, minns Emelie. Alla på sjukhuset var snälla och det kändes tryggt att AnnaLisa fanns med.

Fick planera mera
Läkarna berättade att det var ytterst ovanligt att flera syskon drabbas av typ 1 diabetes. Men det fanns faktiskt ytterligare ett ungt syskonpar i samma situation i Göteborgstrakten.

– Efteråt fick jag reda på att det var barnen till en gammal kompis till mig, berättar pappa Kent.

Efter sjukhusvistelsen fick familjen Ask börja ett nytt, mera noggrant planerat vardagsliv.

Till att börja med var det en omställning som kostade kraft och ork.
– Vi vuxna fick lära oss att “läsa av” flickorna. Alla med diabetes reagerar på sitt sätt, det varierar från person till person, förklarar Gunilla.

– Under en tid fick vi vara extra observanta och försöka hitta en balans i tillvaron som var skräddarsytt till var och en. Det gällde både mat, sömn och skolarbete och allt annat.

– Vi hade ändå tur att båda var i den åldern att de själva kunde berätta när de hade det bra eller inte. Med yngre barn kan det vara svårt att veta.

Emelie och AnnaLisa måste regelbundet mäta blodsockerhalten i blodet med en fin liten nål, ett stick som enligt vittnesmål knappt känns.

– Har man för låg halt blir man trött och darrig. Då måste man äta eller dricka något sött, till exempel druvsocker eller frukt. Får man för hög halt mår man illa, får huvudvärk och blir jättetörstig. Då måste man ha insulin, berättar Emelie och fortsätter förklarande: 

– Men att nå en ideal blodsockernivå kan vara svårt. Det är lite som att spela ett oförutsägbart, komplicerat datorspel.

Trots det lever både hon och AnnaLisa relativt problemfritt.
– Vi har lärt oss så mycket att nära nog allt fungerar perfekt. Visst kan det hända att framförallt jag får för lågt blodsocker, men numera känner jag av det och vet hur jag ska häva det, säger Emelie.

Enligt henne är omgivningens reaktioner det enda som kan vara lite besvärligt.
– Många har svårt att förstå varför jag måste sticka mig i fingret innan jag äter eller varför jag är tvungen att ha frukt med mig för att äta om jag känner mig “låg”.

Båda har pump
Ganska snabbt förstod både Emelie och AnnaLisa att det här med att inte få äta godis är en av de mest spridda fördomarna kring diabetes.

– Det enda är att man får vara lite försiktigare med vad man stoppar i sig och mer observant på hur man mår.

Det här med sprutor är inte heller något besvärande. Båda tjejerna har en modern så kallad insulinpump.

– Det är en apparat som ser ut som en liten mobiltelefon och sitter med en tunn slang i magen. När jag känner att jag behöver insulin, så trycker jag bara på en knapp får den dos jag behöver. 

Hela familjen Ask är nu engagerad i en nybildad förening som döpts till VIPDIP (förkortning av volontär i praktik/diabetes i praktik) och med mottot “Gilla läget, tänk positivt”.

– Genom VIPDIP stöttar vi ungdomar som vill förverkliga projekt av olika slag, säger Gunilla.

Ett sådant projekt är AnnaLisas ideella engagemang bland en grupp yngre barn med diabetes, något som passar perfekt eftersom AnnaLisa drömmer om en framtid som lärare. Ett annat projekt är Emelies bok “Sockersjukan anfaller”.

Det är en lättläst, humoristisk och informativ bok fylld av teckningar. Den föddes som ett projektarbete sista året på gymnasiet och genom VIPDIP:s försorg har boken nu också gått i tryck.

Emelie älskar att teckna och måla och idag stormtrivs hon på Konstskolan där hon går en grafisk linje.

På fritiden umgås hon med pojkvännen Björn och kompisar, läser och tittar på film, rastar familjens båda hundar, Penny och Wilma, och lever som vilken annan ung tjej som helst. Hennes diabetes har blivit en naturlig del av livet.