Tänk dig livet som en stenmur – insidan kan vara både sned och bucklig – men “visesidan”, vänd mot vägen, den får man aldrig någonsin fuska med. Håll ryggen rak och minen god mot din granne. Familjehemligheter förblir höljda i dunkel. Vad vi gör och hur vi beter oss inom hemmets skyddade väggar angår ingen annan.
Men vad händer om vi öppnar upp dörren till det förflutna? Vad händer om vi berättar för att försöka förstå? Journalisten och författaren Karin Thunberg släppte nyligen boken En dag ska jag berätta om mamma (Brombergs), en självbiografisk roman där hon låter läsaren ta del av minnen kring en mor som inte var som alla andra. En mamma vars frustration över livet red henne som en mara, och kom till uttryck i ett maniskt samlarbehov. En mamma som till och med samlade på sopor.
– Jag har skrivit för att försöka förstå min mamma och för att förstå mig själv bättre, säger Karin Thunberg, 58, när vi träffar henne på ett kafé i Stockholm en försommardag. Boken utgår från verkliga händelser som är självupplevda – med det är en roman. Jag har tagit ut svängarna, allt är inte sant. Och jag ser mig absolut inte som ett offer! Boken är en kärleksförklaring till min mamma.
Kommer tillbaka
I likhet med Karin växer bokens huvudperson upp på en ö i Karlskrona skärgård. Hennes mor är en begåvad, vacker prästdotter som – i brist på bröder – får chans att läsa vidare efter skolan. Hon drömmer om ett liv bortom brödbak och barnafödande, ett liv i frihet!
Med förväntan reser hon över havet till fastlandet för att studera på handelsskolan, och för att upptäcka världen bortom skärgården. Hemma på ön går en ung fiskarson och lär till snickare. Han vet ännu inte att hans livs kärlek är den lilla prästdotter han en gång lekte med som barn. Hon som nu lämnat ön för att bli någon. Men så en dag kommer hon tillbaka…
– Mamma hade läshuvud, hon hade möjligheter, säger Karin och knäpper händerna runt knäet. Men hon gjorde ett val när hon återvände till ön där hon sedan blev förälskad i en barndomsvän, min pappa. Där hemma kunde hon inte kombinera yrkesliv med äktenskap även om hon velat. Ön var en alldeles för enslig plats.
“Aldrig i livet ska jag bli som far och morsan”, viskar den unge fiskarsonen till den hemvändande prästdottern. Tillsammans ska de bli en lycklig familj, skaffa ett eget hem på fastlandet och skapa egna rutiner. Att hon kom från ett medelklasshem och han var av arbetarfamilj betydde ingenting. Deras dröm var gemensam, liksom den brinnande förälskelsen. Inte visste de då att den som föds på en ö för alltid är förbunden med havet. Att de skulle bli kvar därute för alltid.
Osedd kvinna
– Min mamma är bara en av alla de osedda kvinnor som band ett förklädesband om sin längtan och sina drömmar på 50-talet. De som blev bittra. Många av de här kvinnorna pytsade ut sin frustration genom att till exempel bli städgalna, min mamma blev en sopsamlare.
Bokens dotter minns en varm och kärleksfull småbarnsmamma som älskade känslan av att vara behövd. Och som sa att “jag älskar dig” så ofta att dottern slutade att lyssna. Men hon minns också en mamma som var innesluten i sig själv, som kunde koka risgrynsgröt till middag och njutningsfyllt äta av den vid spisen tills det endast återstod en liten klick på botten. “Gnäll inte, världen är full av barn som svälter.” För varje år blev modern alltmer olycklig, sorgsen och otröstlig. Sedan kom samlandet, det maniska samlandet av barnkläder, prylar och illaluktande sopor. Gömda i ugnen, i skåp, under möbler. En syrlig stank av förruttnelse som spred sig i huset och satte sig i väggarna. I lamporna hänger modern doftgranar av plast. Men lukten går inte att dölja.
– Det gick inte att prata med mamma om sopsamlandet. Hon fick ångest av att tala om det, förklarar Karin. Det var tabu, en hemlighet som vi inte talade om… Sedan är det så att det normala blir inte onormalt i en handvändning. Om en förändring sker gradvis märker man inte när det har gått över gränsen. Och mamma samlade inte bara på sopor, hon samlade på det mesta.
Boken, En dag ska jag berätta om mamma, är en självbiografisk roman på temat familjehemligheter. – Man vinner på att våga berätta! Jag gjorde det och upptäckte att det inte var så farligt, säger Karin.
Viska först
Hon tystnar och kisar mot det skarpa solljus som strålar genom fönstrets glasruta. Under många år pratade aldrig Karin om sin mamma. Av skam för det hon inte förstod. När hon sedan gläntade på dörren till sitt ursprung fanns en förhoppning om att kanske hitta ett svar, en förklaring till varför modern blev som hon blev.
– Jag har fortfarande svårt att prata om det. Man får viska först innan man kan prata. Men någonstans har jag ju också blivit vuxen. Det är min barndoms skam, inte min vuxna. Jag trodde jag skulle hitta en förklaring till samlandet när jag skrev, men efter ett tag nöjde jag mig med att bara förstå. Mamma var rik som person men hon blev fattigare i och med att hon inte fick utvecklas. Hon fick ett behov att samla, det blev hennes skydd mot omvärlden.
Sökte själv hjälp
En begåvad kvinna född i fel tid, med oändliga möjligheter om bara omständigheterna hade varit annorlunda. Istället frustration, bitterhet och ångest. Från mor till dotter gick arvet, dessa mödrars hushållsgärningar i oändlighetens led.
Om det svåra gick inte att tala, och för romanens familj blir varje dag en ny förhoppning om att mamma ska må bra. Själv säger hon att allt beror på nerverna. …att det kändes som om någonting kröp över hela hennes kropp. Det som kröp var nerverna.
– Mamma sökte själv hjälp hos läkare men hon ville inte ha terapi. Hon trodde inte på att saker skulle bli bättre om man pratade om dem, hon ville ha små, vita tabletter som gjorde att hon sov på nätterna.
För henne var det för sent. Med för dottern var världen ännu öppen – “Du ska aldrig hamna i min situation, du ska aldrig bli beroende av någon!”, mässade modern med eftertryck. Och för den unga Karin blev hon en motbild, allt det hon själv inte ville bli.
Allt blev tydligt
– Jag bestämde mig tidigt för att aldrig skaffa barn. Jag skulle lämna ön och arbeta, bli journalist som jag drömt om ända sedan jag fick boken “Stjärnreportern” i julklapp som tioåring, ler hon.
En journalist, förstod hon, kunde sätta ord på saker, reda ut oklarheter och förklara för andra. Även sådant som man inte fick tala om. Men när dottern frigjorde sig och skaffade utbildning och jobb, var moderns känslor delade. Plötsligt blev allt så tydligt, vad dottern fick och vad hon själv kunde ha haft. Med bitterhet kom avundsjuka.
– Jag tror att alla föräldrar gläds åt sina barns framgångar. Men för bittra mammor är det inte alltid så lätt. Jag minns när jag skulle åka till New York på 70-talet. Jag hade jobbat och sparat pengar och var så förväntansfull! Men när jag ringde till mamma för att berätta om min resa, då sa hon bara: “Jaha, själv ska jag åka och handla.” Då blev jag frustrerad men nu förstår jag henne.
Dör i cancer
Fiskarsonen och prästdottern – av det unga, lyckliga paret blev en man och en hustru som delade allt utom sina innersta tankar och drömmar. Mannen hade inte ork, ej heller förmåga att se sin hustrus olycka. Det var som det var. De var barn av en generation som, till skillnad från nutida, inte förväntade sig ständig lycka och tillfredsställelse.
– Jag tror att pappa i grunden älskade mamma väldigt starkt, säger Karin och tar av sig sina cerisebågade glasögon. Det har jag försökt visa, att det trots allt fanns en kärlek mellan dem i botten. Men jag avhåller mig från att analysera det mera. Vissa saker måste föräldrar få ha för sig själva.
För Karins mamma fick livet ett tvärt slut. Endast 61 år gammal dog hon i sviterna av bröstcancer. Karin minns den sista tiden, hur hon for fram och tillbaka mellan hemmet i Stockholm och barndomens ö, för att finnas vid hennes sida
– Jag höll henne i handen när hon dog. Hon hade åkt in på sjukhuset. När jag kom satt hon i sängen och tittade mig djupt i ögonen. Sedan lade hon sig plötsligt ner och vaknade aldrig mer.
Hon fick aldrig uppleva hur dottern, som “inte fick bli som hon”, en dag själv blev mamma. Trots allt.
– Jag träffade en man som jag ville ha barn med och när jag fick min son kände jag en otrolig rikedom! När man själv får barn återupplever man också sin egen barndom. Sorgen efter mamma blev större när jag själv blev mamma. Man kan säga att jag har sörjt den mamma jag hade, den mamma jag inte hade – jag har sörjt henne i alla bemärkelser.
Får ta plats igen
Länge betraktade sig Karin som sin pappas flicka, han med det spännande livet, han som inte var fjättrad vid hemmet. När modern var död fyllde han mycket av det tomrum som hon efterlämnat. Det var inte förrän i samband med bokens tillblivelse som Karin insåg hur mycket morsarvet påverkat henne.
– Jag har mamma att tacka för mycket! Hennes kaxighet, att sätta på lite läppstift, att till exempel våga lyfta luren och ringa myndigheter. Att arbeta med boken har lett till att mamma har fått ta plats igen och det känns bra. Jag tillät pappa att skymma så mycket av sikten.
Av alla frågor blev få besvarade. Bokens dotter får aldrig chans att tala ut med sin mamma, reda ut varför allt blev som det blev. Men för Karin handlar allt om försoning. Det finns inte bara en sanning och allt går inte att reda ut. Allt du kan göra är att försöka förstå.
Hon stryker försiktigt med handen över byxbenet svarta tyg innan hon reser sig från kafébordet.
– Min bok är inget annat än en kärleksförklaring till mamma. Jag hoppas att hon sitter i sin himmel och tänker – “Yes! Äntligen blev jag sedd”.
