Min tro räddade mig till ett nytt och bättre liv!

Kvalitétstid
Det är en kall och blåsig vinterdag på Österlen. Katarina Byström, 53, har tjocka, handstickade sockor på fötterna när hon tassar över golvet på Killans bönegård i Ö Vemmerlöv, en mil från Simrishamn. Sockorna behövs för det är svalt i huset och kallt på golvet. Hon slår sig ner i soffan framför kakelugnen, där en sprakande brasa ger värme och ro. Hon är glad att få hälsa välkommen till det här huset som kommit att bli en viktig del av hennes liv. Här tillbringar hon idag 50 procent av sin tid. Och det är till 100 procent kvalitétstid.

– Jag kom hit första gången sommaren 2004, berättar Katarina. Det var ett väldigt viktigt besök för det var första gången jag fick vara ifred med min kristna tro, den som räddade mig till ett nytt och skönare liv.

– Här slapp jag bli bedömd av omgivningen, ingen tyckte att jag var konstig för att jag blivit troende. Och i de gemensamma bönerna kunde jag äntligen hitta rätt i samtalen med Gud.

Idag är Katarina anställd på deltid för att hjälpa till att driva och utveckla Killans bönegård. En plats för bön och reträtt i en enkel och avskalad miljö, befriad från glamour och hög standard, men rik på tystnad och stillhet.

Katarina Byström, fd toppchef på AstraZeneca, tänder ett ljus i bönesalen, hjärtat i Killans bönegård.

Katarina är klädd i bekväma långbyxor och en mjuk, handstickad tröja i klara färger. Tillsammans med Lars Eric Axelsson visar hon runt i huset. De är båda eldsjälar på bönegården. Lars Eric är präst. Katarina har inte någon titel, här är hon Katarina, det räcker så väl.

I biblioteket brinner värmeljus i väggamplar formade som kors. Strax intill ligger husets hjärta – bönesalen. Utanför det stora fönstret i rummets bortre kortsida reser sig Ö Vemmerlövs medeltidskyrka som en pampig altarmålning. Runt ett enkelt altare, byggt av drivved och tegelstenar, brinner levande ljus.

En klocka ringer tre slag och signalerar att det är tio minuter till bön.
– Det härliga med gemensam bön är att tillhöra ett sammanhang, säger Katarina. Det gör det så mycket lättare att söka Gud.

För Katarinas del har gemenskapen på bönegården varit avgörande för hur hennes liv utvecklat sig efter att hon lämnade chefsjobbet på AstraZeneca. Hon har fått en tillhörighet, hon har kunnat landa i en kristen tro. För detta att hon skulle bli kristen, kom lite överraskande. Både för henne själv och för omgivningen.

Efter att hon blivit sjuk började Katarina söka meningen med livet. Den första tiden ägnade hon åt att konsumera. Hon shoppade och lät pengarna rulla. Hon köpte ny soffgrupp, en ny TV, nya gardiner. Shopping var ett knep hon tagit till i pressade situationer förut, för att dämpa sin ångest. Då gjorde hon av med tusentals kronor på en timme. Men det var en kortvarig form av lycka.

En novemberdag 2003 fick Katarina ett telefonsamtal från grevinnan Caroline Gyllenkrok på Björnstorps slott. Hon sökte en person som kunde bli kyrkvärd i Genarps kyrka, utanför Lund. Det skulle vara en person med lokal förankring och eftersom Katarina i många år hyrt ett hus på slottets ägor, gick frågan till henne.

– Hon undrade om jag var kyrklig, säger Katarina. Och jag svarade ärligt: “Nej, men jag kan ju bli.”

Katarina, som inte gått i kyrkan sedan konfirmationen, hade ingen aning om vad det innebar att vara kyrkvärd eller hur det fungerade på dagens gudstjänster. Hon hade en månad på sig att lära sig och hon fick träna genom att gå på gudstjänster.

– Jag läste predikoturerna i dagstidningen och upptäckte att det var gudstjänster i stort sett överallt, alla veckans dagar utom lördagar, berättar Katarina. Så jag började göra gudstjänstbesök och fann snart att jag trivdes väldigt bra med att gå i kyrkan. Jag tog faktiskt alla tillfällen i akt för “träning”.

– När jag vaknade på morgonen längtade jag efter dagens kyrkobesök. Att gå i kyrkan blev ett behov.

Katarina och prästen Lars Eric Axelsson är eldsjälarna som driver och utvecklar Killans Bönegård i Ö Vemmerlöv på Österlen.

Jobbig period
Denna längtan gjorde Katarina förvirrad. Vad var det som höll på att hända? Nu började en riktigt jobbig period. Katarina befann sig i ett sammanhang där hon inte hörde hemma. Hon trivdes i den kristna gemenskapen men kände sig som en udda fågel i kyrkans värld. Hon var ju inte en av dem, de kristna, som hon uppfattade som lite “töntiga”.

I en kyrka i Lund mötte hon prästen Lars Eric Axelsson som berättade för henne om bönegården i Ö Vemmerlöv. Sommaren 2004 bjöd han henne att komma dit på besök.

– Det var viktigt för mig att jag var inbjuden, att jag inte sökt mig dit på egen hand, säger Katarina. Det gjorde min närvaro befogad och jag kände att det var okej att vara lite annorlunda.

Hon stannade i tre dagar. Tre dagar som totalt förändrade hennes liv. Här fick hon ta sin längtan efter Gud på fullaste allvar och skala bort allt annat ur livet. Och hon kände sig accepterad.

De gemensamma bönerna var lätta att lära sig och följa med i och hon upplevde att de utvecklades till ett samtal som gav henne den mening med livet hon sökte.

– För första gången i mitt vuxna liv var det inte jag och min lycka som stod i centrum, säger Katarina. Jag var en del i en helhet och det kändes oändligt mycket större.

Enkelt och trivsamt
Vi fortsätter rundvandringen på bönegården och Katarina visar de tio gästrummen på ovanvåningen. Det är svalt i korridorerna och väggarna är helt befriade från tavlor och prydnadsföremål för att lägga fokus på det enkla livet. Men i gästrummen, som alla är döpta efter helgon, är det varmt och inbjudande. Enkelt men trivsamt och med fantastisk vy över Österlens öppna landskap.

– De som kommer hit på reträtt avgör själva om de vill delta i våra böner, säger Katarina. Det är inget tvång, men de flesta väljer att vara med.

Katarina är lite av värdinna. Hon städar gemensamma utrymmen, hon tar emot anländande gäster, hon hjälper till att sköta inköp och lagar i stort sett all mat.

Hon skrattar när hon berättar det, i sitt gamla liv hatade hon matlagning. Då var det kaféer och restauranger som försåg henne med mat. Hon kan se det komiska i att hon idag med glädje skalar ett stort lass morötter och lagar morotssoppa åt tio personer.

– Här har matlagningen en helt annan mening, säger Katarina. Även maten är avskalad och enkel. Vi äter i stort sett helt vegetariskt, vi odlar själva potatis, rotfrukter och kryddor och det är härligt att gå ut i trädgården och skörda det som sedan ska serveras till lunch och middag.

Slutat konsumera
Att driva och utveckla bönegården är en form av affärsverksamhet, så visst har Katarina nytta av sin långa yrkeserfarenhet. Och hon klarar sig inte utan sin bärbara dator. Den är en av få personliga tillhörigheter Katarina har med sig till bönegården.

– Och mobiltelefonen, säger hon lite generat. Men den använder jag mest som väckarklocka för att komma upp i tid till morgonbönen.

En annan viktig roll för Katarina är att anordna utbildning i alla typer av arbetsledning för kyrkans folk via studieförbundet Sensus.

– Där har jag stor glädje av erfarenheten av ledningsarbete inom näringslivet, säger hon.

Hennes privata ekonomi står numera på minus. Inkomsterna täcker inte utgifterna.

– Jag lever på luft och på böner, säger hon krasst. Men jag har anpassat livet efter det. Jag har slutat åka utomlands på solsemestrar. Och jag har slutat konsumera. Och jag tackar ogenerat ja när någon bjuder mig på middag.

Det sista säger hon med ett varmt leende.
– Det fanns en tid när jag tyckte det var frihet att kunna köpa precis allt jag ville ha. Idag tycker jag det är en större frihet att det faktiskt inte är något jag vill äga!

Så på frågan om hon någon gång saknar sitt gamla lyxliv är svaret ett omedelbart och tydligt NEJ!

– Men jag ska väl erkänna att allt inte varit lätt att avstå ifrån, säger Katarina. Som mitt stora nätverk och det sociala livet. Det var en sak att jag lämnade karriären. Det förstod folk och många tyckte det var häftigt att jag vågade ta steget.

– Men att bli kristen – det är något helt annat. Det skapar spänningar. Där försvann en hel del “vänner”.

Katarina tror att det bottnar i en rädsla hos folk. En rädsla för att själv hamna i en liknande situation.

– Hos de flesta finns en längtan efter den kristna gemenskapen, säger Katarina. Men när man tillåter Gud att komma nära så påverkas ens liv och det är inte riktigt vad folk har tänkt sig.

Släppa taget
Den största glädjen för Katarina idag är att få dela med sig av livet på Killans bönegård. Stillheten, avhållsamheten, tystnaden och bönen. Hon upplever att vistelsen här gör folk gott och får dem att släppa fokus på det materiella liv de lever i till vardags.

– Jag är glad när jag kan bjuda in mina vänner och umgås med dem här, säger Katarina. De kommer hit och vågar släppa taget om allt, bara låta känslorna komma. De gråter i böner, de sjunger. Det är väldigt omtumlande.

Halva sin tid lever Katarina på bönegården. Den andra halvan bor hon i huset i Genarp, på Björnstorps ägor. Här lever hon med sin familj.

– Ja, det är en familj men jag är den enda människan, skrattar Katarina. Jag bor med mina sju katter och 22 höns. Men vi är som en familj, det går inte en dag utan att vi talar om för varandra hur mycket vi älskar varandra!

Hemma försöker hon anpassa livsrytmen efter bönen. Vid sitt altare på ovanvåningen ber hon morgonbön klockan 8 och kvällsbön klockan 21, precis som på bönegården. Hon använder också dagarna till långa, sköna promenader i skogarna runt omkring.

– Jag lämnade ett liv som högpresterande höginkomsttagare med låg livskvalitet. Och jag blev en lågpresterande låginkomsttagare med hög livskvalitet.
– Ja, jag fann meningen med livet.