För att du finns, För att du kan, Du leder vågorna mot land, Du river murarna mot världen…
Kerstin Fredeby i Bankeryd höll som bäst på att förbereda sitt 60-årskalas när hon hörde Sonja Aldéns sång strömma ur den lilla radion i köket. “För att du finns”. Orden träffade henne i magen som en knytnäve och tårarna började rinna ner för hennes kinder och över tröjans krage.
Hon fanns! Hon levde och andades och stod här i sitt kök som så många gånger förr. Hon var inte död. Och känslan av tacksamhet som fyllde henne var överväldigande.
– Ja, jag skulle egentligen inte ha levat, säger Kerstin och tar ett djupt andetag. Året dessförinnan hade jag en cancertumör i magen som var så stor att läkarna inte kunde ta ut den. Ingen visste om jag skulle överleva.
Hon sätter sig vid köksbordet och ler försiktigt. Att prata om det som varit väcker minnen som fortfarande är svåra att sätta ord på. Hur förklarar man för någon hur det känns att planera för sin egen begravning? Och hur beskriver man hur det är att få beskedet att man trots allt kommer att överleva?
Berättelsen om Kerstin är inget mindre än ett mirakel. Hon var “den duktiga flickan”, som hon kallar sig, den som levde för att ta hand om make och barn och som älskade sitt arbete inom omsorgen. Att finnas till för andra var livets outtalade mening. Hon var navet som höll samman familjen och något annat var otänkbart.
– Men så under våren 2003 fick jag mindre blödningar, berättar Kerstin. Jag hade tidigare haft besvär av klimakteriet och trodde därför inte att det var så allvarligt. Men till slut, under min semester, gick jag ändå till doktorn för att undersökas och ta prover.
Därefter väntan. Livet återgick snart till vardag, tills det där telefonsamtalet från sjukhuset kom. Kerstin skakar på huvudet när hon minns läkarens besked.
– Hon sa att jag hade cancer i livmodern. Ett fruktansvärt besked – men jag tror inte att jag riktigt förstod vad det betydde där och då. Det var så självklart att jag skulle klara mig.
– När vi kom till sjukhuset och de berättade hur operationen skulle gå till lät allt så positivt. Man bara plockar ut det lilla paketet med livmodern och så är man frisk. Det skulle fixa sig! Hazze, min man, var inte heller orolig. Han är bra på att leva i nuet, att ta saker när de kommer.
Under Kerstins sjukdomstid vek aldrig maken Hazze från hennes sida. Här har de bänkat sig bland publiken för att njuta av Sonjas och Christer Sjögrens konsert i Jönköping.
Övertygad om att allt snart skulle bli bra genomgick Kerstin sin första operation. Hon skulle bli frisk, för Hazzes och den vuxna dottern Anns skull. Hon ringde jobbet och förklarade situationen, inga konstigheter, bara ett rutiningrepp. Och precis som hon förutspått gick allt enligt planerna. Efter ingreppet var Kerstin snart tillbaka på jobbet och i vardagen, i samma raska tempo som alltid.
Ingen kunde ana att hon varit sjuk. Ingen hade behövt se henne svag. Tankar kring det inträffade lade hon längst ner i minnets byrålåda – det fanns ju viktigare saker att tänka på.
Oviss tid
På sjukhuset trodde man att det var ärrbråck. Genom ett ingrepp lossades en bit av tunntarmen som vuxit fast och plågorna försvann.
För andra gången på kort tid trodde sig Kerstin ha vunnit kampen om sin hälsa. Hon tänkte minsann inte bli sjuk! Men knappt hade hon hunnit återhämta sig förrän nästa prövning kom. Den 27 januari 2005 fick Kerstin beskedet att cancern var tillbaka, den här gången i form av en tumör i bukväggen.
“Har du någon som hämtar dig?”, frågade läkaren. “Nej, jag ska till Lindex och köpa en korsett för att hålla magen på plats”, sa jag. Beskedet gick inte in! Jag skulle klara mig, det var bara så. Hazze sa likadant. Det fanns inget alternativ – jag skulle leva till varje pris.
Men undan för undan började Kerstin inse allvaret i situationen. Vad hände om hon blev så dålig att hon inte orkade visa sig stark? Vem skulle ta hand om henne?
– Första gången jag blev sjuk ville jag överleva för familjens skull. Jag kände mig skyldig för att de mådde dåligt å mina vägnar. Den här gången ville jag bara leva för min egen skull.
Hon reser sig upp och går bort till kylskåpsdörren. Hon plockar ner en liten magnet med inskriptionen: “Åldras med mig för vi har det bästa framför oss”. En liten gåva från Kerstin till maken Hazze under sjukdomsperioden.
– Men när jag blev sjukare gick jag tillbaka till affären och bytte till en annan. Jag kände att jag inte kunde lova honom något.
Känslorna svängde
– Jag fick höra att jag var unik och aldrig någonsin har jag längtat så efter att bara få vara normal.
Hon tystnar och berättar sedan om tumören som enligt läkarna vuxit sig så stor att den inte gick att operera bort. Kerstin skulle istället behandlas med hormoner och därefter med cellgifter. Känslan av att tvingas bära på det onda i magen – går det någonsin att förklara för någon som inte varit drabbad? Ibland överfölls hon av en häftig ilska över tumören, andra dagar kände hon tilltro till att allt snart skulle bli bättre.
– En läkare sa till mig en gång att man måste vara frisk för att orka vara sjuk, och det stämmer verkligen!
Maken Hazze stod stadigt vid sin hustrus sida, övertygad om att även denna storm kunde ridas ut. Men när Kerstin – som en följd av cancern – även drabbades av två proppar i benet och en i lungan började han ana oråd.
– Då frågade Hazze för första gången läkarna hur allvarligt det var. En propp i lungan kan ju gå till hjärtat om det vill sig illa.
Och när tumören återigen började växa, trots cellgiftsbehandling, visste Kerstin att varje dag inte längre var en självklarhet.
– Strax före jul svullnade magen igen. Men jag höll det för mig själv, eftersom jag inte ville förstöra julen för de andra. Istället letade jag fram den största tröja jag kunde hitta, säger hon.
Det är svårt att förstå att denna kvinna med ögon som strålar av livsglädje och nyfikenhet en gång var så uttröttad av sjukdom att hon knappt orkade kämpa vidare. Tiden in och ut på lasarett blev en slitsam prövning. Från att ha varit den som styrt och ställt blev hon helt utlämnad åt andras vård. Under många, långa timmar av väntan och missmod fann Kerstin tröst i musiken.
– Jag har alltid haft sånger med mig när jag legat på lasarett. Det ger sådan kraft! Förr, innan jag blev sjuk, var jag och min man ofta ute och spelade skivor på fester. Åh, vad jag kunde sakna det när jag låg där…
– De var så underbara på sjukhuset i Linköping. En sköterska sa att hon skulle sitta hos mig under hela operationen. Jag litade helt och fullt på dem. När jag vaknade upp efteråt bestämde jag mig för att nu ska mitt liv bli ännu bättre än tidigare. Jag hade fått en andra chans, jag kände mig så utvald!
För att du finns, För att du kan, Du leder vågorna mot land…
Inga ord kan väl bättre sammanfatta känslan av tacksamhet än Sonja Aldéns vackra sång.
– När jag hörde den där i köket i samband med min 60-årsdag tänkte jag att jag måste skriva till Sonja och tacka henne för sången, ler Kerstin. Men så ringde ju ni…
Sonja Aldén, som efter genombrottet i Melodifestivalen 2006 blivit en av våra mest älskade artister, var på kyrkoturné med Christer Sjögren när HJ berättade för henne om Kerstin Fredebys öde. Hade hon kanske tid att träffa Kerstin en stund i samband med konserten i Jönköpings pingstkyrka?
– Absolut! Det är klart att jag vill träffa Kerstin, sa Sonja.
Och när vi ett par dagar senare träffar henne i ett litet rum bakom Pingstkyrkans scen har hon tänt några ljus för att göra det lite mysigt. Hon välkomnar Kerstin med en stor kram och ett varmt leende.
– Hej Kerstin! Vad roligt att du är här. Sätt dig ner, jag skulle vilja höra mer om din historia.
Kerstin berättar om tiden på sjukhus och hur viktig musiken var under de svåra stunderna.
– Och så kom du, Sonja, så lägligt med din fina låt “För att du finns”. Du ser så härlig ut när du står där och sjunger, som en öppen famn.
– Tack, ler Sonja. Jag har fått jättefin respons på låten och många rörande brev med både lyckliga och tragiska berättelser sedan skivan kom. “För att du finns” skrev jag och låtskrivaren Bobby Ljunggren rakt ur hjärtat, den bara kom.
– Många tolkar låten som att den handlar om Gud. Och det får man gärna göra, jag är själv troende. Men den är inte riktad åt ett visst håll. Den handlar framför allt om tacksamhet.
– Och jag är så tacksam för att jag lever idag, säger Kerstin.
– Jag förstår det, säger Sonja. Tänk att det ska till något så hemskt för att man ska ta vara på livet. Jag tror att om man går igenom livet utan större problem kan man nog inte heller uppleva riktig glädje.
– Jag hade inte varit den jag är idag om jag inte gått igenom det jag gjorde, säger Kerstin. Mitt liv har blivit mycket bättre. Min man och jag har kommit varandra närmare. Jag lever inte längre genom andra utan för min egen skull. Jag kan inte bli lyckligare än så här!
– Vad härligt! Det riktigt lyser livsglädje ur dina ögon, säger Sonja och lägger armen om Kerstin, innan hon tvingas rusa iväg för att göra sig i ordning inför konserten.
En stund senare, när Kerstin och maken Hazze har tagit plats bland publiken framför Pingstkyrkans scen, kommer Sonja ut på scen.
– Jag ska nu sjunga en sång som heter “För att du finns”. Och ikväll vill jag tillägna den till dig, Kerstin…
