Malin Sjöquist: Nu dansar och sjunger jag i musikaler!

Det är visserligen 25 år sen nu. Men än idag känner Malin Sjöquist dåliga vibrationer när hon passerar in genom dörrarna till ett sjukhus. Det har med dofterna att göra, det vet hon alldeles säkert. Den lite fräna lukten från plasthandskar och steriliseringsvätskor…

Doftminnet lär visst vara det starkaste hos människan. Hon var ju så liten när hon kom att bli ständig gäst på Karolinska sjukhuset i Solna, närmare bestämt bara ett och ett halvt år när hon hamnade där för första gången.

– Jag var med mamma och lekte i parken i Bromma där vi bodde då, och ramlade och slog mig. Väl hemma igen upptäckte mamma att det kom blod när jag kissade och det blev iltransport till sjukhuset. Där konstaterade de snart att jag hade en tumör, stor som ett litet plommon, i min högra njure.

Den var inte så hemskt aggressiv, tack och lov. Men de opererade genast bort njuren och sedan sattes efterbehandling in, strålning och cellgifter.

– Jag klarade mig från återfall, så visst hade jag tur som ramlade. Det var ju tack vare det som tumören gav sig till känna. Förmodligen sprack den.

Idag är det enda synliga minnet från sjukdomstiden ett bleknat ärr på högra sidan av Malins vidjesmala och vältränade kropp. Hon har dansat och sjungit i många musikaler, som “Grease”, “Rent” och “West Side Story”, och har alltså ett intensivt och roligt yrkesliv som kräver bra fysik och kondition. Särskilt i våras, när hon dessutom pendlade mellan Stockholm och Göteborg för sin roll i uppsättningen av Björn & Bennys succémusikal Mamma Mia.

Just nu repeterar Malin för fullt tillsammans med Måns Zelmerlöw och Anna Sahlin inför Sverigepremiären av musikalen “Footloose”, som kommer upp på Stora Teatern i Göteborg den åttonde november.

– ”Footloose” är en amerikansk 80-talsfilm med Kevin
Bacon som har gjorts om till musikal, med massor av härlig musik, berättar Malin entusiastiskt.

Men i Malins själ finns naturligtvis hennes speciella erfarenhet inpräglad för alltid. Den, att ha drabbats av en dödlig sjukdom och överlevt.

– Jag tror det gett mig en extra stark förmåga att njuta av livet, att vara tacksam över det jag har och att vara rädd om mig och att leva sunt.

– Men mina föräldrar Eva-Lena och Svante var också mycket kloka. När det hela väl var över klarade de av att låta mig leva ett normalt liv under uppväxten. De har inte gjort stor affär av sjukdomen inför mig och de har inte överbeskyddat mig. Den risken är nog annars mycket stor när ens lilla barn lyckats överleva, konstaterar Malin när vi träffar henne i föräldrahemmet på Kungsholmen i Stockholm.

Här vattnar hon blommorna och ser om lägenheten när mamma och pappa semestrar i Thailand. Annars bor Malin sedan två år tillbaka med sin sambo Alireza Parchami i en lägenhet inte långt härifrån.

Allt fler överlever
– Idag överlever tre barn av fyra, som drabbas av barncancer. För 25 år sen var det inte så många, även om expertisen redan då var duktig på att behandla sjukdomen. Jag har inget minne, till exempel, av att jag mådde illa av cellgifterna. Däremot kommer jag ihåg att jag fick hjälpa till med att sätta kanylen…

Malin är glad att hennes föräldrar inte överbeskyddade henne på
grund av sjukdomen. Hon tycker också det är viktigt att bidra till
barncancerfonden.

Det starkaste minnet Malin har av sin tid på sjukhuset är annars när hon springer omkring i korridorerna med droppställning.

– Mina föräldrar turades om att sitta hos mig på sjukhuset, vilket inte var så alldeles enkelt för dem som på den tiden hade eget företag i restaurangbranschen. De var förstås mycket rädda och oroliga, liksom mina två äldre halvsyskon, som också besökte mig. Men jag hade ofta roligt på Karolinska och lekte med en liten pojkkompis. Han dog efter det att jag själv blivit friskförklarad vid fyra års ålder. Då hade jag åkt ut och in i över två års tid.

Ett annat minne som etsat sig fast hos Malin är när finske presidenten Mauno Koivistos fru Tellervo besöker sjukhuset. Hon hälsar på de cancersjuka barnen och vips! är Malin där och knycker hennes handväska. Hon springer glatt iväg med väskan med presidentfruns livvakter efter sig, men Tellervo Koivisto ropar åt dem att låta Malin vara. Den lilla flickan sätter sig då ogenerat ned och låter handväskans hela innehåll rasa ut på golvet: läppstift, portmonnä, nycklar och så vidare…

– Jag var ju sån redan då. Malin ler vid minnet och berättar om en enormt energisk tös, som dansade och sprang omkring och var en riktig teaterapa.

– Jag var oblyg och oförvägen och skulle vara i centrum. Jag var sex år gammal när jag började ta danslektioner hos Lasse Kühler och jag ville alltid stå längst fram!

Friskförklarades
Att Malin vill prata om den här tiden beror på Barncancerfondens kampanj i våras, som heter “Från strålning till strålkastarljus”. Malin berättar sin historia i fondens broschyr eftersom hon inser att hon själv är ett ovanligt lyckat exempel på att livet går vidare. Kort sagt, att man kan få vara ett helt vanligt och normalt barn och så småningom nå framgång fast man drabbades av cancer i späd ålder.

– Ja, det mesta är annars så fokuserat på sjukdomen i sig. Jag hoppas nu att jag genom att visa upp mig kan hjälpa till att få in bidrag till forskningen om barncancer. Det finns hopp för alla och jag vill att fler får chansen till en uppväxt som min.

Självklart följde man upp Malin från sjukvårdens sida, när hon blivit friskförklarad. Ända tills hon var 17 år tillbringade hon en dag om året på sjukhuset, där de tog prover, kollade hennes vikt och att hon fick sin mens som hon skulle.

– Men jag ville aldrig tala om varför jag skulle vara ledig från skolan den dagen, utan hittade på något annat. Och när klasskompisar frågade om mitt ärr i sidan sa jag bara att jag haft fel på ena njuren och måste operera bort den. Barn är ju såna, att de inte vill skilja ut sig från kamraterna!

Har sitt drömyrke
Kanske hade ändå Malin vågat vara mer uppriktig om hon inte som 11-åring råkat ut för en tanklös och okunnig lärarvikarie som inför hela klassen frågade sin lilla elev om hennes cancer “fortfarande smittade.”

– Då skämdes jag väldigt och grät och den där känslan hängde med under tonåren fast jag visste att det inte var något skamligt med min sjukdom. Men det är först i vuxen ålder som jag frågat mina föräldrar lite mer om den och hur det var när det hände. Jag har också varit rädd att få metastaser, men har fått veta att jag nu inte löper större risk än någon annan att få cancer. Jag tänker, att nu har jag haft mitt och får vara frisk resten av livet!

Malin ler stort och glatt när hon säger detta. Hon har verkligen också satsat stort på sin egen yrkesdröm, som hon nu är i full färd med att infria.

– Ja, jag gick musikskola i Huddinge, dit vår familj flyttade när jag var i skolåldern. I gymnasiet utbildade jag mig till sångerska och sedan gick jag på Stockholms musikkonservatorium. Sista året där fick jag kontakt med tjejgruppen Lucy Street och i den blev jag sångerska på heltid. Det var jätteroligt! Första musikaljobbet gjorde jag i Grease på Göta Lejon för tre år sen – jag hade en liten roll i den och fick både dansa och sjunga.

Malin har alltid velat stå på scen och den gamla drömmen har förverkligats. Bland annat har hon medverkat i musikalen “Grease”.

– I två år nu har jag också varit med och körat och dansat till Magnus Carlssons bidrag i Melodifestivalen och nu har jag haft fullt upp med Mamma Mia…

Malin arbetar också på en egen skiva förutom med den nya musikalen Footloose som kommer att sättas upp på Intiman i Stockholm i februari när säsongen i Göteborg är över.

– Visst har jag mycket att göra, men jag är också noga med att ta hand om mig. Viktigast av allt är att få vara frisk och må bra privat. Då funkar jobbet också! Visst är jag noga med maten, men lever inte överdrivet sunt.

Alireza och jag kan gå på krogen och smälla 1 500 kronor på en god middag med en köttbit och fint rödvin, men vi har båda samma inställning till att sköta om oss och hålla oss i trim.

Alireza har kommit hem under intervjuns gång och berättar lågmält hur han känner det inför Malins historia:

– Jag är så lycklig att hon lever och mår så bra som hon gör!