Hallå, hur har du det? Jo tack, bara bra!
Ett vanligt telefonsamtal mellan mor och dotter är en självklarhet för de flesta, men för Anja Larsson och Carina Säfström har det först nu blivit verklighet.
För de flesta av oss är det en självklarhet att kunna ringa varandra. För Anja Larsson, 70 år, och hennes dotter Carina Säfström, 44, i Halmstad, är det en dröm som gått i uppfyllelse.
– När mamma återfick sin hörsel för tre år sedan grät jag av lycka, berättar Carina. Något av det första hon sa var:
“Vilken vacker röst du har!”.
Förra hösten genomgick Carina samma operation som sin mamma. Då hade hon inte vågat lyfta luren på flera år…
Men vi börjar från början. Mamma Anja kom till Sverige som krigsbarn. Hon trivdes så bra hos sin småländska fosterfamilj att hon aldrig ville återvända till Finland. Men det var hon tvungen till efter tre år.
– Sedan tog jag till alla knep för att få mina föräldrar att betala en ny resa till Sverige, berättar Anja. Och när jag kom hit igen som 11-åring kunde ingen tvinga mig tillbaka. Mor och far vände upp och ner på världen, men jag stod på mig. Det var här jag ville bo!
17 år gammal mötte Anja sin blivande make, Kjell. Redan då hade hennes hörsel börjat ge med sig. Och när Anja så småningom återvände till Finland för att visa upp barnen Margaretha, Carina och Mikael för sina föräldrar förstod hon att sviktande hörsel var ett familjeproblem.
– Min pappa var döv och de flesta av mina sex yngre syskon fick hörselproblem vid 16 års ålder, berättar hon.
I dag har fyra av syskonen återfått hörseln tack vare ett så kallat cochlea-implantat, vilket enkelt uttryckt innebär att man får en liten mottagare inopererad i huvudet.
Så här ser Carinas cochlea-implantat ut. Den yttre delen är förbunden med en inre, som är inopererad.
– Det var ett himla kacklande på mitt 70-årskalas nu i juni, konstaterar Anja. Vi fyra syskon, min väninna Marie-Louise och min dotter Carina – alla var vi alldeles till oss över att kunna prata med varandra.
– Det var en fantastisk upplevelse, håller Carina med. Fast det pratades nog mer än vad det lyssnades…
– När många människor pratar på en och samma gång är det svårt att urskilja vad som sägs. Men det gäller nog alla människor, även de som inte är hörselskadade…
Mamma Anja arbetade under många år som barnskötare, men med tilltagande hörselproblem tvingades hon att acceptera sjukpension.
– Jag blev med tiden alltmer isolerad, berättar hon. Var jag ute och gick och mötte gamla bekanta gick jag över till andra sidan gatan för att slippa möta dem. Jag ville inte riskera att bli stående i en diskussion som jag inte uppfattade någonting av. Vad skulle folk då tro om mig?
Tvekade länge
Trots att Anjas syskon hade fått cochlea-implantat trodde hon inte att det var något för henne.
– Jag trodde att jag var för gammal för att bli hjälpt på det viset, säger hon.
Men barnen gav sig inte. De tjatade på henne i fem år och till slut bestämde hon sig att genomföra operationen.
– Kjell såg fram emot möjligheten att efter 50 års äktenskap få en fru som hörde vad han sa, säger Anja. Men samma dag som jag skulle åka till Sahlgrenska i Göteborg för operation fick han en hjärnblödning. Ingen förstod först riktigt hur illa däran Kjell var.
– Min son Mikael följde Kjell i ambulans till Halmstads lasarett och min dotter Margaretha och hennes make Mats skjutsade mig till Sahlgrenska sjukhuset. När operationen var klar åkte jag till Kjells dödsbädd på Halmstads lasarett. Den 18 september gick han bort. Då hörde jag inte någonting. Under begravningen var jag helt döv och beroende av en tolk…
Efter operationen väntar man nämligen några veckor innan talprocessorn kopplas på, för att ärret ska hinna läka. Dottern Carina var på plats när Anja någon månad efter operationen fick processorn inkopplad.
– Mamma sa: “Säg något!”, berättar Carina. “Vad ska jag säga?”, undrade jag. Då suckade mamma belåtet. “Vilken vacker röst du har!”, utbrast hon entusiastiskt. “Jag hade glömt hur vacker din röst är!” Det var då jag började gråta…
Carina och Anja delar glädjen över att höra bra igen. Bådas hörsel började svikta i unga år.
Själv hade Carina fått hörselproblem tidigt, precis som sin mor.
– Jag fick min första hörapparat ungefär samtidigt som mitt första barn, berättar hon. Jesper är 20 år nu.
Förra året blev det dags även för Carina att få ett cochlea-implantat. Hon fick sin processor inkopplad den 16 oktober. Men först hörde hon bara sin egen röst – och knappt det.
– Det var en besvikelse, även om morbror Raimo hade förberett mig på att jag kanske inte skulle höra något de första dagarna, minns hon. Men jag hade sett ett par stövlar i en affär, ett par stövlar som jag väldigt gärna ville ha.
– På eftermiddagen tog min man och jag en promenad på Avenyn. “Hör du?”, sa jag och stannade tvärt. Per skärpte hörseln maximalt. Han hörde en massa, men förstod inte vad jag menade. “Hör du inte stövlarna?”, sa jag förebrående. “De ropar ju på mig!” Då skakade han på huvudet. Och jag läste på hans läppar: “Köp stövlarna!”
Maximalt resultat
Sedan kom Carinas hörsel tillbaka, sakta men säkert, timme för timme. Att höra sin egen andning och knäppningarna i det tidigare så ljudlösa parkettgolvet hemma i villan i Halmstad var sensationer för Carina.
Tre veckor efter det att processorn kopplats in visade ett hörseltest att Carina med största sannolikhet kommer att nå maximalt resultat av operationen.
– Jag kommer aldrig att höra så som en fullt frisk gör, förklarar hon. Men om jag får behålla den hörsel som jag har nu är jag mer än nöjd. Och mycket talar för att min hörsel kan bli ännu bättre. De flesta som fått ett cochlea-implantat upplever maximum efter två år!
Carina är utbildad undersköterska. För några år sedan tvingades hon ge upp sitt arbete på intensivvårdsavdelningen på Halmstads lasarett.
– Jag kunde inte riskera andra människors liv på grund av min dåliga hörsel, säger hon.
Därför övergick jag till administrativa uppgifter. Som administratör har hon inte lyft en telefonlur på flera år. Det gör hon nu.
– Det tar tid att inse att man fått ett nytt liv, säger Carina. I många år vägrade jag lyfta luren. Jag visste ju att jag inte – trots världens starkaste hörapparater – skulle uppfatta vad som sas …
Anja instämmer.
– När jag återfick hörseln sa jag till Carinas son jesper: “Vad skriker du för?”. “Jag har skrikit i 15 år för att mamma och du ska höra mig – det är vad jag är van vid!” svarade han.
Ett oförglömligt ögonblick var när Anja för första gången hörde Claes Elfsberg läsa nyheterna. Carina berättar om händelsen:
– Då utbrast mamma entusiastiskt: “Jag visste att han var snygg, men hans vackra röst var en överraskning!”
Anjas sondotter Mathilda spelar oboe i Arméns musikkår och sjunger i kören i Snötorpskyrkan.
– Att kunna gå på hennes konserter ger livet guldkant, säger Anja. Och får jag bara ordning på mina höfter ska jag dansa gammeldans igen, nu när jag kan höra vad de spelar!
Carina njuter numera av musik i bilen.
– Cochlea-implantatet är i första hand gjort för att fånga upp tal, säger hon. Men i bilen kan jag numera njuta av mina favoriter “Hotel Carlifornia” och “Love Hurts”, låtar som jag inte hört på 20 år …
Idag kan Carina digga favoritlåtarna från förr när hon kör bil.
Så fungerar cochlea-implantat
Cochlea-implantat är en hörapparat för döva. Den består av en inopererad del, som kallas implantat, och en utvändig del, som kallas talprocessor. Talprocessorn bärs bakom örat. Ljudet omvandlas till kodade elektriska impulser, som stimulerar hörselnerverna och sedan tolkas av hjärnan som ljud.
För att få cochlea-implantat som vuxen ska man tidigare ha haft så pass god hörsel att man kunnat lära sig tala och vet hur tal låter. Annars kan man inte lära sig att tolka språket med hjälp av implantatet.
