Tavlan med Chiles före detta president Allende och författaren Neruda är en viktig påminnelse om Carolinas bakgrund. Den har hedersplatsen i köket.
På väggen i Carolina Hultgrens kök i Göteborg hänger en tavla med Chiles före detta president Salvador Allende och författaren Pablo Neruda. Tavlan påminner om hennes tidigare liv.
Men på köksbordet står något så svenskt som en hemgjord jordgubbstårta. Allt är tryggt och lugnt, och så långt man kan tänka sig från det liv som Carolina lämnade i Chile för 33 år sedan.
Det finns emellertid en smärta i hennes blick när hon berättar om sina upplevelser. Hon anser att det är viktigt att folk får veta vad som hände människorna i Chile på 1970-talet.
Carolina växte upp i den chilenska medelklassen hos mamma Margarita och pappa Eduardo i Santiago. Hon har tre äldre systrar, Eliana, Cleopatra och Dalma.
Mamman var sömmerska och aktiv inom socialistpartiet, medan pappan jobbade som tjänsteman på kommunen och var politiskt passiv. Påverkad av mammans engagemang blev Carolina redan som 12-åring politiskt intresserad.
– Jag kom från en politisk familj och flera släktingar var riksdagsmän. Jag arbetade hårt inför valen och kämpade för att Salvador Allende skulle bli president.
– Jag frågade mig själv hela tiden vad jag kunde göra för att det skulle bli bättre. Man måste bry sig, det är något som jag ständigt återkommer till. I alla länder måste vi kämpa mot orättvisor och för människors lika värde.
Militärkuppen
Som 18-åring var hon ledare för en kampanj för alfabetisering och läskunnighet, som hon anser är ett viktigt verktyg för att ge folk insikt och makt. Hon arbetade ständigt och hade uppdrag både för partiet och för facket.
– Jag har alltid varit positiv och haft mycket energi, som jag vill dela med mig till andra. Mitt arbete var just att påverka människor, så att de också skulle engagera sig.
Så kom militärkuppen den 11 september 1973, som störtade och dödade Salvador Allende. De som tidigare hade haft politiskt ansvar fick det svårt, men juntan lyckades ändå inte krossa engagemanget. Carolina jobbade vidare dag som natt, trots att hon inte var helt frisk.
– Människor ringde och sa åt mig att jag måste förbereda mig att fly, berättar hon. Mamma sa till mig: “Jag vill inte att du går ut på natten. Du är inte klok som går ut!”
Det här är ett dokument som visar att Carolina registrerades som fånge på Nationalstadion i Santiago 1974.
Det rådde undantagstillstånd, men Carolina åkte ändå iväg och besökte fabriker som hon hade haft kontakt med tidigare, för att söka stöd och för att arbetarna skulle fortsätta att försvara Allendes politik. Militärer fanns överallt.
I tidig gryning åkte hon omkring med sin lilla Citroën och överlämnade material till fabriksarbetarna. Hon hjälpte också till med att gömma människor och sätta dem i säkerhet. Hon glömde bort sig själv. Hennes mamma var tvungen att påminna henne om att äta.
Polisen kom
Så kom den dagen då militären besökte föräldrahemmet och hon insåg att hon inte kunde bo kvar hemma längre. Istället flyttade hon till sin syster, den opolitiska niobarnsmamman Cleopatra, vars granne sedan länge var en militär.
– Han frågade Cleopatra varför hennes syster var där. Hon svarade helt aningslöst: Hon är revolutionär!
Dagen efter, den 24 september, kom polisen med vapen och flera polisbussar. Hela området kring systerns hus var omringat och avspärrat. De sparkade upp dörren.
Carolina kastades på golvet i en buss, som körde henne till polisstationen. Hennes familj försökte få reda på vad som hade hänt henne, men polisen nekade till att hon var gripen.
Sedan förflyttade militären henne till ett samlingsläger på Nationalstadion. Hon tvingades hålla händerna över huvudet. När hon gick in mellan de båda raderna av militärer i gången in till stadion ropade de: “Här kommer ovänner till landet! Horor! Vad ska vi göra med dem? Döda dem allihopa.” De sparkade och slog fångarna med sina vapen.
– På natten ropade de upp mitt namn och jag isolerades i ett litet rum med råttor under en trappa, berättar Carolina. De väckte mig, förhörde mig och ville att jag skulle skriva under ett papper, där jag erkände att jag var en extremist.
– Jag tittade på mina medfångar när jag fick komma ut ur min isolering. Det gjorde ont i mig, men det gjorde mer ont i andra människor, märkte jag. Jag ville ge dem hopp och jag pratade med dem och sa:
– Det finns organisationer som tänker på oss. Vi måste kämpa för att komma levande härifrån, annars kan vi inte berätta. Vi måste kämpa för våra ideal.
– Militären delade sedan på oss kvinnor, eftersom vissa av oss var för kraftfulla. De flyttades till den tomma simbassängen på stadionområdet. Vattnet sattes på, men genom kvinnornas skrikande protester fick alla veta vad som hände. Vattnet stängdes av lika plötsligt.
Omänsklig behandling
Carolina utsattes för tortyr. Hon fick klä av sig och fick slag på kroppen. De kastade vatten på henne, sedan vidtog mer osynlig psykisk förnedring, som inte lämnade blåmärken.
Mitt i natten kunde de väcka henne och låtsas avrätta henne med skjutvapen som bara var attrapper. Nu ska du dö, sa de. Men Carolina slet av sig ögonbindeln.
– Jag ville kunna se dem som skulle döda mig i ögonen, så jag kunde ta med mig det som ett minne till andra sidan, berättar hon.
Det som höll Carolina uppe var att hon måste överleva för att kunna berätta vad som hände i landet.
Hon sattes i ett kvinnofängelse tillsammans med en kvinna som skulle spionera på henne, men istället lärde Carolina henne att läsa och skriva. På fängelset tillverkade de djur av papper och genom det hantverket lyckades hon få kontakt med omvärlden, så att folk fick veta lite av vad som hände innanför murarna.
Under hela tiden var Carolina mer eller mindre sjuk. Först efter en månad på kvinnofängelset fick föräldrarna komma för att träffa sin sjuka dotter. Carolina berättar:
– Polisen sa: “Du måste välja en av dina föräldrar. Vem vill du ska komma in till dig?” Jag längtade och det var omöjligt att välja mellan mamma och pappa. Så jag lät mina föräldrar själva bestämma.
– För mig blev det en överraskning när min pappa kom in i rummet. Han som hade tyckt att det var mammas fel att jag var politiskt aktiv och hamnat där i fängelset. Jag trodde att han skulle vara arg på mig, istället var han orolig för mig.
– Han ville veta vilken sorts tortyr jag hade blivit utsatt för, men jag ville inte oroa honom. Jag vägde 38 kg och min pappa sa: “Jag kan inte bli arg på en duva som kämpar för sitt land”. Vi grät båda två.
Främmande man
Carolina blev allt sjukare och hade stora problem med blödningar i underlivet. Till slut fick hon komma till ett sjukhus.
Hennes mamma kämpade varje dag för sin dotter. Hon kontaktade Amnesty och Röda korset. Hon kontaktade också Rolf Bengtsson på svenska ambassaden och en dag kom det en främmande man till sjukhuset där Carolina låg. Det var diplomaten Harald Edelstam. Han sa till fångvaktarna att han hade övertagit ansvaret för Carolina under sitt besök. Han körde sedan fram bilen och lämnade bagageluckan öppen. Där kröp hon in.
Den svenske diplomaten körde henne till ambassaden. Där fick hon vänta i sex månader innan hon kunde lämna sitt hemland som flykting. Rolf Bengtsson på ambassaden såg till att hon och de andra flyktingarna kom iväg i stora bilar till flygplatsen i Santiago.
– Min familj fick inte säga adjö till mig, säger Carolina. Jag hade velat säga farväl till min gamla farmor. Jag visste ju inte om jag någonsin skulle få träffa henne igen. Jag lämnade landet utan papper.
Den 4 juli landade 26-åriga Carolina på Arlanda. Hon fördes i ambulans direkt till Karolinska sjukhuset, där hon opererades. Under fyra dagar hade hon ingen tolk och förstod inte vad som skedde. Ingen begrep att hon hade blivit torterad och att alla rädslor var som stora sår inom henne. När hon såg de militärgrönt klädda narkosläkarna trodde hon att de var militärer som skulle fängsla henne.
Från Stockholm flyttade hon till Alvesta där hon kände några flyktingar, bland annat en man från Uruguay som hon så småningom gifte sig med. I början kändes det bra att han förstod henne, men det visade sig att han också hade problem. Hon födde sonen Mauricio i februari, men paret skilde sig i mars.
Carolina Hultgren är sedan länge etablerad i Sverige och hennes son Mauricio har vuxit upp här. Men hon fortsätter att kämpa mot orättvisor – nu i sitt nya hemland.
Mamman sjuk
1976 flyttade hon med sonen till Göteborg. Där mötte hon Roger, som hon hade mycket gemensamt med. De gifte sig och Roger adopterade hennes son Mauricio.
De två jobbade aktivt tillsammans i olika politiska projekt. Samtidigt arbetade Carolina som hemspråkslärare. Hon har alltid ansett att språket är betydelsefullt för människors engagemang.
– Språkkunskaper är oerhört viktiga för att kunna påverka andra människor och inte minst uttrycka sina känslor.
Carolina hindrades att åka tillbaka till Chile när hennes pappa var döende, men när hennes mamma blev sjuk 2005 reste hon dit och tog hand om henne i två månader.
– Efter att jag hade åkt därifrån såg jag henne aldrig mer. Men min syster ringde mig och sa att mamma aldrig glömde hur kärleksfullt jag skötte om henne. Det var gott att höra.
Förra året skilde sig Carolina. Nu arbetar hon som lärare, samtidigt som hon är nämnde-man och driver en resebyrå. Fortfarande är hon engagerad politiskt som ordförande i Göteborgs socialdemokratiska kvinnoklubb för invandrare, Latinas, och så kämpar hon för mänskliga rättigheter inom Amnesty International.
Hennes son Mauricio talar flytande spanska. När han som liten talade svenska svarade Carolina honom på spanska. Uppvuxen i ett hem där både mor och far var politiskt aktiva blev han tidigt medveten om vikten att dela med sig och visa solidaritet.
Carolina lämnar ett gott arv vidare till sin son.
