Det blir många turer med de specialtränade Lagotto Romagnolo-hundarna Dessi och Ockra, som kan nosa sig till en mogen tryffel.
Den vita gården ligger väl synlig från den smala vägen. Regnet har avtagit och i en näraliggande hage betar svarta, ulliga gutefår. Det här är gotländskt bondland när den är som vackrast – klar luft, vykortsnatur och känslan av att vara längre bort än några timmars färjetur.
Dörren till det stora boningshuset Risungsgård står öppen och från köket hörs skratt och hundskall. Lantbrukaren Ulla Berglund, 48, och kollegan, tillika väninnan Carina Ahlqvist, 45, kommer ut och möter oss på trappan, tätt följda av två lekfulla hundar. Vi är i Lärbro, i Rute socken på norra Gotland och damerna som möter oss kan kanske bäst beskrivas som guldgrävare.
– Kom in! Ni behöver inte ta av er skorna för hundarna har ändå dragit in så mycket grus, säger Ulla Berglund och föser in vitlockiga Dessi i det stora lantköket. Det är full fart och förväntan i luften – om några dagar ska Ulla och Carina till Göteborg och föreläsa.
Trots att de numera är vana vid resandet är det lika roligt var gång. Med ivriga steg går Ulla fram till kylskåpet och tar fram en vit, väl försluten plastburk. När locket avlägsnas når en kraftig “under-jorden-doft” våra näsborrar. I burken ligger en samling runda, jordiga klumpar. Förevisade på detta sätt är de knappast något att yvas över – de påminner om något som vanligen läggs i komposthögar. Men det här gott folk, är Bourgogne-tryffel. Gotlands svarta guld.
– Svart tryffel smakar som nykokt majs, färsk mjölk eller jordnötssmör. Det är svårt att förklara för det är mer som en förnimmelse, både smak och doft på samma gång, säger Carina och skrapar ren ytan från en av klumparna.
En vit porig yta framträder och de båda hundarna börjar genast vädra och gny efter godsaken. Men locket är snabbt tillslutet igen, den här burken ska med till Göteborg och visas upp på föreläsningen. På bara ett par år har de blivit något av experter på den märkliga svampen och det är många som undrar – tryffel? Hur kom de på idén?
Skrattade så vi tjöt
– Det började med ett stort skratt i ett kök över en flaska vin en grå höstkväll för sju år sedan, berättar Carina, och sneglar mot Ulla. Vi var fyra lantbrukartjejer som ville att något skulle hända för att bryta hösttristessen. Allt var så grått! Det var nästan så att vi tävlade om vem som kunde gå djupast ner i gnällträsket.
Då går plötsligt en av tjejerna, Maria Karlsson, fram till sitt kylskåp och tar fram en burk tryffel hon köpt på semestern i Frankrike. “Det här, tjejer, det här är nåt att satsa på!”
– Vi andra skrattade ju så vi tjöt!, säger Ulla. Skojade hon med oss? Jag, Carina och den fjärde väninnan, Luella Goldman trodde inte att hon var allvarlig. Men Maria hade under sin semester kommit i kontakt med en tryffelodlare i Frankrike och blivit inspirerad. Hon trodde verkligen på idén!
Vid starten 1999 fanns inga tryffelrecept, så Ulla improviserade, som när hon fick gäster från Piteå och bjöd på omelett med massor av tryffel.
– Den var helt svart och gick naturligtvis inte att äta – inte ens hundarna ville ha den! Så jag fick köpa pizza den kvällen, säger Ulla Berglund – här med hunden Ockra på tryffelhittarträning.
Skrattet blev till en livlig diskussion som födde fler frågor och funderingar. Vad är egentligen tryffel? Och hur odlar man tryffel på Gotland? Höstkvällen blev till natt och när solen gick upp nästföljande morgon var samtliga fyra överens. Det svarta guldet skulle till Gotland!
– Vi bestämde oss helt enkelt för att åka ner till Frankrike för att lära oss hur man odlar tryffel, säger Ulla. Men en sådan resa kostar ju pengar så vi fick bilda föreningen Rute Tryffel för att kunna söka bidrag. Folk undrade nog vad vi tänkte, men min man Claes stöttade mig från första stund!
– Och min man Bosse tyckte inte att vi var kloka, skrattar Carina.
Stor uppståndelse
Sagt och gjort. Äventyret kunde börja! Medan höstvindarna ven över Gotland och kvällarna blev mörkare slukade de fyra all information de kunde komma över om den märkliga svampen. Så många arter det fanns, och vem hade vetat att det fanns en särskild hundras som tränats för att hitta tryffel? Det var inte utan att de fick nypa sig i armen när de slutligen landade på fransk mark. Via Marias tidigare kontakt insåg de snabbt att det inte bara handlade om att odla och skörda på gammalt lantbrukarvis – att syssla med tryffel var en hel kultur!
Ulla går iväg och kommer snart tillbaka med ett vackert handmålat diplom. Confrerie de la Truffe de Bourgogne, står vackert präntat i röda, snirkliga bokstäver. Ett intyg på att Ulla Berglund har valts in i det anrika franska Tryffelsällskapet. En medaljong i äkta guld läggs fram på bordet.
– När vi besökte detta tryffelsällskap blev det stor uppståndelse, berättar Ulla. Det var ju bara gamla gubbar, så klart de blev glada när de såg oss, fyra blonda lantbrukarkvinnor från Gotland. Vi rekommenderades att söka medlemskap i sällskapet, skrev en ansökan – och blev antagna!
Dessi och Ockra stökar under bordet och hoppas på att en bullbit eller två ska trilla ner. Väl hemkommen från studieresan hade Ulla bestämt sig, ingen tryffelodling utan en äkta tryffelhund. Dessvärre var den särskilda rasen Lagotto Romagnolo lika sällsynt på Gotland som tigrar i Afrika. Efter mycket letande och långa telefonsamtal fick hon till slut köpa hunden Elly av en kvinna i Göteborg. Tycke uppstod och Ulla, van vid att sköta gård och djur, startade kort därefter egen uppfödning.
– Det var så tråkigt att gå ut med hunden ensam så jag såg till att Carina också fick en hund, säger Ulla. Tryffel doftar bara när den är mogen och den här rasen, Lagottos, är tränade att känna igen just den doften.
Lär sig italienska
Men samtidigt som de fyra i hemlighet smidde planer på sin framtida verksamhet, gick en annan eldsjäl runt på ön i samma tankar. En forskare vid namn Kristina Wedén hade nyligen doktorerat i ämnet tryffel och som av en händelse gjort det första fyndet av tryffel här på Gotland. Det svarta guldet fanns här redan! Nu ville hon göra egna odlingsförsök på ön och startade därför Gotlands Tryffelodlarförening. Ulla, Carina och de andra var inte sena att haka på. Vad var väl bättre än att knyta kontakt med en verklig expert? Här behövdes all kunskap de kunde komma åt!
– Därefter bjöd vi in en italiensk tryffelexpert, Romano Ravagli, berättar Ulla. Hans släkt har sysslat med tryffel i generationer och han är oerhört kunnig. Problemet var att han bara pratar italienska! Första gången Romano ringde förstod jag ingenting så jag fick be en språkkunnig bekant ringa upp och fråga vad han ville!
Men kan man lära sig odla tryffel kan man väl lära sig italienska, så Ulla såg snabbt till att starta en kurs i italienska för nybörjare hemma i socknen. En kväll i veckan böjer de verb och rabblar glosor hos en av deltagarna. Givetvis i kombination med lite italiensk matlagning.
– Men vi införde även lite vin på kurskvällarna så vi har nog inte lärt oss så mycket, skämtar Carina. Fast du Ulla har faktiskt blivit riktigt bra på italienska!
– Jag vet inte jag, säger Ulla. Det finns en mystik med tryffel i Italien och en gång blev jag helt förvirrad när Romano började prata om månens olika faser och när man ska odla. Jag satt och bläddrade i min ordbok och fattade ingenting!
Gräva – inte äta
Förutom tips och råd kring odling, har Romano även varit till stor hjälp vad gäller träning av hundarna. En tryffelhund ska kunna nosa rätt på och gräva upp tryffeln när den är mogen, utan att skada den med klorna. Sedan kommer den största utmaningen – att inte äta upp den lilla godsaken.
Ibland slinker en godbit ner i hundarnas magar, frestelsen kan bli för stor även för vältränade tryffelhundar.
Dessi och Ockra börjar bli rastlösa och Ulla går iväg och hämtar hundarnas koppel. Vi ska få följa med på en alldeles unik gotländsk tryffelsafari! Enligt svensk lag får man bara leta tryffel på egen mark och Ulla, som själv är markägare, visade sig ha en hel del guld under egen jord. Men kvinnorna arrenderar även på andra gutars mark eftersom det krävs en tränad hund för att hitta tryffel. Än är Ulla och Carina ganska ensamma om sina Lagotto-hundar.
Efter en kort biltur genom hagar och vackra ängar kommer vi fram till en öppen glänta. Hundarna hoppar ivrigt ur bilen, väl medvetna om vad som komma skall. Ulla öppnar grinden till sin inhägnade mark av hasselskog och som på en given signal far två blöta nosar i raketfart över den lövtäckta marken. Ulla förklarar odlingens ABC, samtidigt som hon försöker hålla jämn takt med hundarna.
– Vi visste ju inte att vi hade egen tryffel så vi köpte med oss plantor från Frankrike och planterade här hemma. Man tar helt enkelt ekplantor som är inympat och sätter i jorden. Och det är viktigt att tänka på att marken ska ha ett pH-värde över sju för att tryffeln ska trivas. Därefter tillsätter man tryffelmycel – svampens rottrådar – längs plantornas rötter och efter 5–10 år kommer odlingen igång. Det är först nu vi har sett resultat från vår egen odling.
Ockra har plötsligt stannat till och buffar med nosen i marken. Med några försiktiga tag med tassarna har hon fått upp en jordig liten klump. Men innan Ulla kommit till undsättning är den ljuvliga biten tryffel redan nere i hundmagen. Ockra tittar lite skamset på matte innan hon får vittring på något annat spännande bakom några stenblock. Ibland blir frestelsen bara för stor, förklarar Carina och rusar iväg för att plocka upp Dessis fynd en bit längre bort.
Idag verkar vara en särdeles bra dag för redan efter en kvarts promenad har plastpåsarna fyllts med en ansenlig mängd mogen tryffel. Och priset på marknaden är heller inte att förakta. Mellan 3 000 och 5 000 kronor kan en odlare få per kilot. Ulla och Carina säljer mest till Stockholm men har även kunder i Danmark och Skåne.
– Den finaste tryffeln är den vita, säger Carina. För den kan du få upp till 25 000 kronor kilot! Men den finns bara i Frankrike och i Kroatien och är svår att hitta.
Den vita tryffeln smakar något mildare än den svarta.
– Om svart tryffel är mjölk är vit tryffel grädde, förtydligar Carina. Det finns över 65 olika sorter i Sverige men inte alla är ätliga.
I den gotländska idyllen gömmer sig rikedomar i form av tryffelsvamp. Uppköpare betalar upp till 5 000 kronor kilot. Såvida det inte är av den finaste sorten. Då kan priset stiga till 25 000 kronor, berättar Carina och Ulla (t h).
Guldfebriga besökare
Ryktet om lantbrukarkvinnorna på Gotland har snabbt spridit sig och människor från hela landet hör av sig för att följa med på tryffeljakt. Ulla och Carina skrattar gott när de berättar om besökare som blivit så rusiga av jakten att de nästan tappat besinningen.
– Vi har haft fina damer i höga klackar och rödmålade naglar som blivit så guldfebriga att de själva kastat sig på marken och börjat gräva!, säger Ulla. Det är en syn att se dem med jord på näsan!
Det som började som en rolig idé vid ett köksbord en kulen höstkväll har blivit en lönsam hobby. Hur mycket kvinnor-
na har tjänat vill de inte berät-ta men “det har väl blivit en ny vinterkappa”, säger Carina blygsamt.
Men pengarna är inte drivkraften – tryffelverksamheten är i första hand ett trevligt avbrott från vardagens slit med gård och familj.
– Det är som en tjejsemester när vi åker iväg, säger Ulla. Vi lär känna enormt mycket folk! En gång när vi åkte till Italien fick dock våra makar följa med. Men endast på villkoret att de satt i baksätet och inte kommenterade vår bilkörning. Man kan nog säga att de blev lite oroliga när vi susade fram på Bolognas 8-filiga infart!
